Categories
Betraktelser & Berättelse

Ökande men lovande

Categories
Betraktelser & Berättelse

Soligt

sun fire hot research
Photo by Pixabay on Pexels.com

Kodar några rader. Sen rensar jag inkorgen ner till ~100 mail. En bedrift. Krävs mod. Man gör. Tänker inte så mycket. Ångrar sig ev. en annan dag.

Sen ringer Ljungström. Gubbe. Rockande. Går en timme där hela vägen ut i voiden.

Nu.

Här.

Skall försöka dyka in och ner i koden igen.

Skriver alltså ett blogginlägg. Som ett försök att smita undan det oundvikliga. Men vad gör man annars. Sitter och väntar på inspiration? Transpirerar? Gör sig av med överflödiga gaser?

Det som är kvar i inkorgen lyser rött och gult. Allt är viktigt eller jobb. Men saker ända bortifrån 2019 så så jäkla brådskande att hantera är det antagligen inte. Eller också är det det? Borde ha blivit hanterat.

Skall ta tag i det kvarvarande en dag. Lägga saker i en TODO lista och glömma en gång till. Det enda som en TODO lista kan användas till. Tro mig. Jag har testat (och avfärdat) dem alla.

Men en vacker dag. Minus fyra. Fyra decimeter snö. Vindstilla. Man kan inte klaga. Hulken brassar nämligen på där i källaren så att man blir ordentligt uppvärmd både till kropp och själ på sittandes kontor.

Bra.

Det är trist att inte ha något att klaga på. Skall man klaga måste man inbilla sig saker. Ja, och det är ju inte svårt. Inte svårt alls.

Snart landar pensionen på ens konto igen. Dit kommer den utan att man har lyft ett finger för att den skall göra det. Eller ja och jo det har man väl gjort. Det har knappats. Det har arbetats hårda timmer i ett liv för den där pengen. Men sanningen är ju att jag kunde ha spenderat hela månaden liggandes på soffan och den där lilla slanten hade ändå kommit in på kontor. En underlighet. Nästan värt att ropa HURRA för. Ja, om man tänker att så skall det fortsätta tills man dör. Kravlöst. Lyxliv.

Fåglarna är tillbaks till fågelbordet med råge. Har tydligen bestämt sig för att nu jävlar! En halv säck på en vecka! Vafalls! Men terapi det där både för mig och lillkatt. Jo, det finns tydligen till och med forskning på området som kommit fram till att man mår bra av fågelmatande. Till och med oro och ångest skall tydligen påverkas. Fast för mig räcker det då om de små dinosaurieättlingarna överlever vintern. Ja och om jag (och katterna) får beskåda just det.

Men smita undan det kan man bara göra i begränsad omfattning innan jävlar på höger och vänster axel börjar sticka sina spjut i en. Det skall arbetas. Enligt dom. Ingen pardon. Jag lyssnar såklart. Finns det något val. Dö uttråkad?

Categories
Betraktelser & Berättelse

En dag

top view of valley near body of water
Photo by Pixabay on Pexels.com

En bra dag. Flyt. Åtminstone skapligt. Tillräckligt för att känna mig nöjd. Jodå. Man tar det som bjuds när man befinner sig i en grop. Fast i mitt fall är gropen uppe på en kulle då. Det förmildrande. Tar ut varann. Lite. Eller mycket. Beror såklart på hur djup gropen blir/är.

Yngsten kommer hem och har fått jobb. Bara det liksom. En julklapp som heter duga. Lägenhet och liv där också. Snart sitter vi här och ugglar alldeles själva K och jag. Som det skall vara. Är helt ok.

Fast yngsten tycker inte det är så märkvärdigt. Sådan är han. Sorglösheten hos yngsten i varje familj. Friskt.

Av lucia har jag inte märkt annat än att jag nallar en lussebulle i frysen. Nåja, två. Ja dom är ju tillverkade för att ätas upp så…

Det är synd om de icke vetgiriga.

Länge sedan jag fick dyka ner i äkta hårdvarunära programmering nu. Ändå handlar ju allt om det. Jag har inte tillåtit mig det där innan all högnivåprogramvara är omskriven. Men man närmar sig. Visst. Alldeles för sakta såklart. Men framåt går det. Tålamod skriker man och jobbar på.

Fast måste nog ta och fixa upp de moduler som är klara och börja sälja dom igen. Såhär kan vi ju inte ha det. Men också sådant kostar pengar. Dom måste ut först innan de kan komma tillbaks. Man får ta det pö om pö. Sådant man lär sig. Men kanske inte borde behöva lära sig.

Fast ibland tänker man ju “varför då?“. Man har ju valet att leva lugnt pensionärsliv också. Fast vill man det? Man får träna på sådant.

Men jo, och ja och visst. Det finn satt göra och gör man inget blir det inget. Hur enkelt som helst är det. Så nu (k/g)ör vi.

Categories
Böcker

Svenskar rusar till ljudböcker

Fram till och med det tredje kvartalet har 120.000 nya hushåll i Sverige tecknat en ljudboksprenumeration, enligt en rapport från Mediavision.

Source: Svenskar rusar till ljudböcker

Intressant tycker jag som anhängare av självläsandet. Allt som får folk att “läsa” är dock av godo är min bestämda åsikt. Viktigare än “hur” är definitivt “vad”.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lucia

candle on black background
Photo by Tuc? Bianca on Pexels.com

Lucia. Jag tänder det ständigt närvarande stearinljuset. Brygger te. Sjunger några tomtesånger. Det är som vilken måndagsmorgon som helst alltså här på kontoret.

Man får alltså ännu en dag, ännu en Luciamorgon och det är gott att leva. Jo jag känner tacksamhet för de där dagarna som ges mig. Har nog alltid gjort. Även under besvärliga tider. Livet är en gåva. Man finns, existerar, bara under en begränsad tid. Den tiden bör alltså uppskattas.

Men man gör som man vill såklart. Jag har inte tid att räcka ut pekpinnar som pekar ut hur andra skall leva sina liv. Alla har sina skor att gå i. Upplevelsen av att vara en levande varelse är olika.

Men härifrån en något upphuggen vecka att göra saker på. Men också en upphuggen vecka är en vecka. Så den tar vi tag i här och nu.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Julförberedelser

christmas tree with baubles
Photo by freestocks.org on Pexels.com

Jag sätter mig i studion och försöker få till något. Men det hjälper inte att jag befinner mig i helt rätt mod. det blir inget. Lika bra det kanske. Man får nöja sig med det som är ibland. Fast skulle behöva ta mig igenom en musikalisk förlossning och ge mig hän i det stora lidandet. Fick alltså inte det.

Bloggen har fortsatt många läsare. Har absolut ingen aning varför det är så just den här hösten. Innehållet har väl varit mer mediokert än vanligt kan man tycka. Men vad vet man om människorna och det där är i alla fall något att glädja sig åt. En sol som kikar in genom en spricka i fasaden och träffar helt rätt.

Packar ett julpaket till K’s brorsa. Det blir det enda som skickas härifrån i år. Förr, en gång i tiden, tro jag det var elva eller tolv. Hasse, Lilly & Anna, Kalle och Lilly, Ruth, Margit, Gösta, K’s föräldrar osv, Dom där människorna som betydde något. Dom man ville visa uppskattning för att dom fanns och funnits. Men bara K’s brorsa kvar nu alltså. Hur sorgligt är inte det?

Maria äntrar så mycket bättre. Det är mycket gråt i år och mindre blev det såklart inte när hon kom med. Men är man en sur och snyftande jävel som jag är gillar man såklart det där. Höger ögat släpper iväg en och annan droppe. Västerögat är som vanligt lite mer svårflörtat på det där viset.

Något som slår mig på det där programmet är hur alla har föräldrar och syskon som är så jäkla supportande. Man undrar såklart lite vad som skulle hänt om tv teamet kom hem till mina föräldrar och brorsan under tiden det begav sig och frågade samma saker som de gör där i programmet. Va? spelar han i ett band? ungefär så antagligen. Fast å andra sidan så hade såklart ingen ställt upp på dylikt. Det skulle stannas på jorden. Men bäst så såklart. Man är lyckligt lottad.

Annars är det mest vila den här helgen. Lite småfix av ditt och datt lyckas jag åstadkomma men annars bara vila. Har blivit en trött jävel på sistone. Om det har med uppnådd pensionsålder, minskad stress, eller annat att göra har jag ingen aning om. Behovet av att sova och vila har i alla fall ökat. Gillar inte egentligen eftersom jag har annat jag vill göra. Hinna med innan man trillar av pinnen. Tjoff. Men det hjälps inte. Kommer tröttheten över en får man ge sig. Ja och pensionen kommer ju in på kontor varesig man sover eller gör nytta. Klaga kan man ju inte göra på tillvaron ändå. Men vem vill vara trötter liksom.

Men vi blir hemma under julen. Elton ringde såklart och bjöd på stort där utanför London. Kunde till och med få en fjärde Covidspruta om jag var rädd för sådant. Det är inte han. Men hemma är ändå hemma. Så det blev nej tack. Fast skall nog dra över till Elton och folket under nyårshelgen. Party, party liksom. Kan behöva muntras upp lite efter julen.

Man undrar lite över 2022. Ett nytt år. En konstruktion såklart. Allt rullar bara på som vanligt egentligen. Men åren och skifterna, liksom högtiderna, är nu ändå något att hålla sig i. Så att man håller sig upprätt. Går på vägen framåt, någorlunda stadigt.

‘Januari och februari kan vi såklart som vanligt hoppa över. Det är bara arbete som är ett möjligt glädjeämne under dom månaderna. Men sen i mars. Kåta talgoxar börjar höras från träden. Följt av lika kåta Domherrar. Ja och hackspett. Hopp. Mars tar man sig igenom på hoppet. April är ofta segt. Men ljuset återvänder där. Solen till och med värmer vissa dagar. Sen öppnar sig våren och sommaren med all sin ljuvlighet igen och det blir lätt att leva.

Fast det är enklare att leva sig igenom en vinter i år. Marginalerna är andra. Lugnet följer med i de utökade marginalerna. I det gläds och njuter jag. Man behöver inte så mycket mer än ett sinne i frid. Guld och fina bilar är inte vägen dit. Eller vad fan vet jag egentligen. Glöm det där. Det kanske det är. Var och en måste hitta sig egen väg dit och vägarna dit är många.

Den här julen tänker jag unna mig en whisky. Ingen sådär dyr som Backa-Jan brukade komma med. Bara en vanlig enkel skotsk single malt. Den skall jag sen sippa mig igenom jul och nyår med framför den ena av våra öppna spisar. En helt onödig lyx att unna sig. Löjligt nog är jag med i en Whiskyklubb. Flaskorna där går sällan under tusenlappen. Inget för mig alltså. Bortkastat även om jag hade råd. Men ett år kunde jag köpa den whiskykalender som klubben kör varje år. Nej inte den dyraste men i alla fall. Det var verkligen en upplevelse. Tjugofyra småflaskor med extra prima whisky. Whisky hela vägen fram till jul. Räknar inte med att det där skall gå att återupprepa igen. Känner väl inte ett direkt behov heller. Dricker gärna ett glas whisky ibland. Det mesta smakar utmärkt. En del bättre en del sämre. Men de flesta är OK för min gom. Jag är enkel på det viset. Så jag borde väl gå ur den där klubben så det slipper skämmas för mig.

Som landsflyktig sitter jag här i Los. Har väl inga nära vänner eller bekanta här. Funderar ibland på om det finns något hemma. Ja och jo och visst, huset här på kullen är ju hemma såklart. Men i annat hör jag inte till. Inte här. Ett UFO är man. Edsbyn är väl såklart den plats annars som är närmast hemma. Fast inget finns kvar där heller. Flyttar man som tjugotvååring så tar man med sig sina rötter. Fast hejar såklart på Edsbyn i bandy och annat. Lite fånigt sådär. Hör ibland av en del folk därifrån också. De som vill stanna i minnena. Det var bättre förr ni vet. Det har jag aldrig tyckt. Vår bästa tid är nu.

De där rötterna. De man drog upp där då. De får aldrig riktigt fäste igen. Bara nästan. Det måste bara bra nog. Man måste nöja sig med nästan.

Fast rötter egentligen. Jo jag har känslor för Hälsingland. Jag känner att jag hör hemma här. Visserligen på ett helt orationellt sätt. För egentligen skulle jag kunna fara iväg vart som helst i världen. Sätta mig där och känna precis samma känslor som jag känner här i ett hus på en kulle i Los. Jag kommer aldrig att riktigt känna att jag hör till. En stor sorg finns i det. En bokstavskombination kanske. Galningen inom en. Men ett faktum. Dit, till den känslan, kommer jag aldrig nå i det här livet. Det vet jag. Faktum är att jag inte ens vet om jag vill dit. Troligen inte faktiskt. Jag måste ha mina egna stigar att vandra efter för att överleva. Låter antagligen märkvärdigt. Må så vara. Märkvärdig är det sista jag är.

Men nu har det blivit fler ord än jag hade polletter för. Det blir tre straffrundor kring huset. Eller kanske räcker det med att fylla i lite pellets i Hulkens mage. Ett straff det också. Detta utföres numera med munskydd. Dagligt näsblod har avtagit efter att den rutinen införts. Sedär vad en bortglömd forskningsrapport kan hjälpa gamla gubbar.

Lucia imorgon. För mig känns allt det där otidsenligt. Men sur gubbe håller tyst. Kanske.