Lillkatten och jag sitter på kontoret och jobbar som brukligt är. Nåja, hon sover. Jag skulle också vilja det men knappar tämligen inspirationslöst på med hjlp av enbart jävlar anamma det skall gå. Här är vi hur som helst. Ingen förväntar oss några priser. Men kattgodis til lillkatt, kaka till gammal gubbe kan väl hjälpa. Kanskse. Men troligen inte.
N kommer hem (sent för bussen ramlar samman) med en ny modern bankdosa. Den är vackert apelsinorange och kan scanna QR koder. Nope det kan inte min. Han letar förresten lägenhet i Ljusdal så är det någon här som har tips om sådant så tas det gärna emot.
Minns när SJ kom hit med sin bankdosa. Första generationen. Länge sedan alltså. Ville ha hjälp. Höll den mot skärmen som en fjärrkontroll som demonstration. Man fick låta bli att flina och sen förklara hur det fungerade. Fast ingen skugga föll såklart på honom. Hela den här industrin är defunct. Det är bara att sätta sig i vilken bil som helst, om man nu har kört en annan bil, för att förstå att det är så, där i den kommer man direkt att veta ungefär hur allt fungerar. Vet man inte så behövs inte lång tid att klura ut det och köra iväg säkert och lätt gärna i hög hastighet på diverse vägar. Hur långt har inte IT världen innan vi är där? Defunct såklart. Punka från start. Inga människor borde behöva känna sig dumma så länge det ser ut som det gör. Man skäms för att varandes en del av det där.
Oinspirerat här alltså. Finns egentligen ingen anledning till det. Men det är som det är. Försöker i alla fall. Snigelsteg, men i alla fall, framåt går det. Ibland får man nöja sig med det.
Javascript. Github. Dependabot. Som en jävla chef som undrar “hur går det” varje gång hen går förbi. Varje vecka är det något nytt säkerhetshål i någon Javascript komponent som ligger djupt ner i hierarkin av kod. Bör åtgärdas. Stressar. Japp, jag hatar. Brukar rödmarkera mailet. Det betyder “VIKTIGT“. Sen glömmer jag bort det och låter det sjunka ner i inkorgens oändliga hav och kan ta bort det när nästa dependebot kommer. Det som jag alltså rödmarkerar. Ja och så säger jag “visstja” för mig själv. Fast nåja. Ibland får man ta tag i det där. Uppdatera. Om det nu går för att annan kod av andra inte är uppdaterad.
Högnivåkod. Går snabbt att skriva saker. Sätter fast en i en rävsax i uppdateringshelvetet. Ett djävligare helvete med bara IT folk där ingen vill hamna. För vem skulle man kunna ha en intressant dialog med. Där har ingen garanterat någonsin läst en bok. Ja och är stolta över detta sorgliga faktum.
Fördomar…
Kanske…
Men båtvändning har genomförts. Hoppet finns där igen. Fyra veckor här vid vändpunkten nu, sen tar det fart. Ljuset återvänder med raska steg (läs raska fotoner). Hoppet ökar och när Vasaloppsstarten smäller iväg är svårmodet över. Man har överlevt en till vinter. Ja om man lever ända fram dit. Det vet ingen. Speciellt inte en pensionär.
Man kanske ändå, som katten, skulle somna in en stund här i stolen. Har hänt förr. Man vaknar när huvudet faller ner mot någon sida med ett dunk. Man tittar upp och undrar var man är. Förstår ingenting under några sekunder. Kravlar sig sen långsamt upp ur mentalt mörker och försöker komma upp på spåret igen. Det går oftast.
Måste skaffa en sådan där flygplanskudde. Antagligen för sent att önska sig en sådan av tomten nu såhär nära julklappsutdelning. Men tanken är inte fel. Fast en soffa vore såklart bättre. Då kan man sträcka ut sig och vila på riktigt vid behov. Varför inte liksom. Varje kontor borde ha minst en.
Men skall snart ner och hämta K på biblioteket. Det vore lämpligt om jag hann knappa några vinnande rader innan dess. Ja och laga mat. Vattna blommor. Hmmm… städa här nere på kontoret. Men någon måtta får det faktiskt vara. Det är troligen farligt att bli för ambitiös.
Ju.
