Category: Betraktelser & Berättelse

Dom flesta inser väl någonstans i 30-40 års åldern att dom är medelmåttor som alla andra. För mig – trögheten själv – har det tagit lite längre tid. Jag ligger nog sisådär 15 år efter min ålder utvecklingsmässigt. Behöver fundera lite mer innan jag fattar liksom. Det är först nu efter 55 som jag börjar inse att det inte blir mer än en gammal o-cool gubbe av mig. Att jag får nöja mig så. Alla dom där drömmarna man haft har man gett upp en efter en och ända tills nu ersatt med nya.

Det finns en sorg i det där “ge upp” såklart. Det känns. Men det finns fördelar med det också när man väl insett medelmåttigheten. Jag kan tillverka musik utan att förvänta mig något annat än att njuta av skapelseprocessen. Jag kan skriva olika saker utan att förvänta mig att bli upptäckt och världsberömd. Jag kan utveckla hårdvara och mjukvara utan att förvänta mig att de skall bli ekonomiska succéer. Glädjen finns där i alla fall, måste finnas där, och den kan ingen ta ifrån en. Det har ju varit den som varit drivkraften ändå hela tiden. Skaparglädjen.

Alla tycker väl innerst inne att det man själv gör är stort. Det är inget konstigt med det. Man måste nog ha den inställningen för att orka med processen. Ta min musik till exempel. Lyssnar man tusen gånger på en låt så är det inte underligt att man kommer att gilla den tusen gånger mer än den som snabbt lyssnar på introt och sen kastar bort den. Samma sak med det man skriver. När man läser sina egna texter har man ju bilder i huvudet som det definitivt inte är säkert att man har lyckats förmedla vidare till en annan läsare. Utvecklar man nya tekniker så behöver man ekonomiska muskler för att sprida dem. Det behövs stora mått tur och timing om man skall lyckas med vad man än företar sig. Att känna rätt personer hjälper också.

Så när man har insett detta så sitter man där då. Man kan välja att gräva ner sig och deppa ihop eller faktiskt inse att man tycker att det ändå är rätt roligt att göra det där man ändå gör. Själv har jag bestämt mig för det senare. Jag har alltid varit lustdriven så det är iof enkelt. Jag har kanske inte folk i min omgivning som är uppmuntrande. Det har jag aldrig haft. Men jag vet i alla fall hur jag vill ha saker och vad jag tycker är viktigt och är kul. Är inte det jag producerar det för andra så måste det helt enkelt vara så då. Jag måste leva med det.

Så som medelmåtta sitter man där då. En av alla andra. Men hemligheten är att det egentligen är vi och inte dom upplyfta som bygger världen. Så det så! 😉

Det finns tre vägar framför oss. En som går ut mot havet. En som går upp mot bergen. En som går mot dom stora skogarna. Vi har bett till Gud och Madonnan i åtta år nu om vägledning för att veta vilken väg vi skall ta. Än har vi inte fått ett entydigt svar. Så vi ber dagligen om detta. Vi ber de flesta timmarna på dygnet. Vi svälter nämligen. Några av oss – dom som kallar sig vetare – använder logiken och dess metoder för att hitta en lösning. Efter åtta år har man bara kommit fram till att den ena vägen går till havet, den andra till bergen och den tredje till skogarna. Det visste vi redan. Vilken vi skall välja, vilken som är den rätta, kan ingen vetare säga.

Vårt folk har alltså stannar här vid korsvägen. Innan vi vet vilken väg vi skall välja blir vi kvar här. Umbärandena är svåra för vårt folk. Vi svälter som sagt. Våra barn dör och våra kvinnor torkar ut. Men vi måste välja rätt väg. Fel väg skulle innebära att vi inte kan bli lyckliga. Bara rätt väg kan garantera det. Så vi ber till den store guden för att han skall ge oss vägledning. Vi måste få den snart nu innan vi alla dör. En ärofylld död i Guds tjänst javisst.

Vi har sänt frivilla som skall utforska vägarna åt oss. Vi har valt dom svagaste. Dom som inte betyder något för oss om dom blir krossade där dom går på sin tilldelade väg. Ingen har kommit tillbaks. Alla har tydligen krossats. Det är det enda sätt vi kan tolka det hela på. Varför skulle dom frivilligt hålla sig borta när härligheten finns här?

Några har föreslagit att vi helt enkelt skall ta en av vägarna. Allt är bättre än att sitta här och invänta döden. Men vi prästerna säger nej till detta. Vi är ändå Gudens avbilder och låter inte slumpen avgöra vilken väg vi skall gå. Stolta inväntar vi beslutet. Hur länge det än tar. Även om det bara är en kvar bland oss till slut.

Ännu någon annan har föreslagit att alla fritt skall få välja den väg var och en vill gå. I alla fall någon eller några skulle ju då gå på den rätta vägen. Men vi i prästrådet har kommit fram till att det skulle splittra folket. Vår Madonna, vår moder, hon som samlar oss skulle bara kunna beträda en av vägarna. En kvinna föreslog att vi skulle lämna Madonnan. Det var ändå bara en trästaty. Vi lät sprätta upp hennes havande kropp från vagina upp till halsen under allas åsyn och hängde kroppen i det högsta trädet så att fåglarna kunde kalasa på den. En varning. Ingen smädar den heliga Madonnan. Utan Madonnan är vi inget alls. Sa inte herren genom sin son att hon var ljuset? Vi det goda folket? De utvalda?

Så vi väntar och ber. Folket har äntligen förstått betydelsen av att be nu när vi svälter. Vår Gud och vår Madonna kommer att visa oss vägen till slut. Det är vi säkra på.

Jag vill gråta men kan inte gråta. Jag är ju stor nu. En vuxen man. En som inte längre gråter. I alla fall inte när någon ser eller när det finns risk för att någon ser. Det finns ingen att gråta ut hos. I sängen ligger min mamma. Hon jag alltid kallat morsan. Hon andas inte mer. Varm fortfarande. Jag måste ordna saker. Ringa samtal. Brorsan måste få veta. Begravningsfirman kontaktas. Så jag gör allt det där. Tills det inte finns mer jag kan göra. Personalen har klätt på henne nu. Egentligen skulle dom ha åkt hem redan. Morsan är fin. Ligger som hon sover där på sängen. Så liten. Jag säger hej och åker hem.

Besök på begravningsbyrån nästa dag. Väljer kista. Väljer urna. Sen till äldreboendet igen. Brorsan med fru tittar in och tar adjö på väg bort till värmen. Spanien tror jag. En kort sista stund. Jag stannar när dom åkt. Ser hennes lilla kropp för sista gången. Gråter inte. Begravningsbyrån kommer och lägger henne i kistan. En kropp jag känner men som inte är hennes längre. Dom rullar iväg med henne. Jag stannar en stund till. Känner att hon inte finns här som hon egentligen aldrig funnits här. Så jag går. Åker till farsans grav. Där där hon också nu snart skall ligga. Där brister det. Jag kan gråta på riktigt. Hulkar. Men bara en kort stund. Platsen är för offentlig ändå. Samlar mig. Besök hemma från Holland den här veckan och jag vill vara för mig själv så jag sätter mig i bilen och drar iväg. Besökarna har fått sköta sig själva hela veckan eftersom jag vakat. Gasar iväg. Mil. Mot kusten. Havet får trösta mig. Söderhamns skärgård. Klipporna i Hölick. Men trösten finns naturligtvis inte där heller. Man kan aldrig fly från sig själv. Men det är skönt att vara bara själv.

Jag gråter egentligen aldrig igen. Känner ingenting på begravningen. Ingenting när vi sätter ner urnan. Ingenting när vi städar ur hennes rum. Ingenting när hennes namn finns där på gravstenen. Vuxna män gråter ju inte…

Jag går där i en Japansk stad. Håller yngste sonen i handen. Han är liten igen. Jag har bara ett par shorts på mig. Bar överkropp. Inte likt mig. Det är varmt såklart, därav den bara överkroppen. Jag ser reklamskyltarna tydligt, ser de låga husens fasader, hör folket. Beundrar det jag ser. Det är definitivt en stadskärna.

Möter Karin på ett Sergels torgsliknande torg. Överlämnar sonen eftersom jag har glömt något på hotellet. Oklart vad. Går tillbaks i rask takt och är snart tillbaks. Vi skall tydligen träffas igen på ett matställe av något slag. Det är litet och det är lågt i tak. Ett tak som består av plywoodskivor. Jag ser ådringen tydligt. Köket är en del av lokalen. Egentligen bara en spis. En smal lite sliten Japan lagar maten där och han har en vit scarfs på huvudet. Eller en som har varit vit. En äldre man, lite rund kommer in och går mot spisen. Jag känner tydligt att det är han som är chef för stället. Han har pondus trotts att han är betydligt kortare än vad jag är. Han sticker fingret i min stora mage. Flinar och skakar på huvudet. Menar att jag kanske inte behöver mer mat. Det är det enda sätt vi kan kommunicera eftersom vi inte har det gemensamma språket. Men han ler och går mot spisen, menar visst inget illa. Skojar. Karin står och tittar i taket. Där är en karta ritad över staden i bläck och vi studerar den noga. Tydligen skall vi vidare någonstans efter att vi har ätit…

En dröm. På morgonen idag. Jag minns sällan mina drömmar men är lika fascinerad varje gång jag gör det. Oftast är de inte så jordfasta som den här. De brukar vara betydligt mer skruvade. Men här ser jag den här staden och situationerna lika tydligt som om jag såg den/dom i verkligheten. Jag känner min sons hand i min hand som om den verkligen var där. Jag känner den fuktiga värmen, oset från spisen där på matstället. Hör språket. Ser färgerna. Kan inte för mitt liv skilja detta från en verklig händelse om det inte var så att jag vaknade. Det är just att vakna, att komma tillbaks till “verkligheten” som gör att jag definierar det jag upplevt som en dröm.

Vi tar “verkligheten” för så självklar. Den vi ser där omkring oss med våra begränsade sinnen. Vi är snabba att tokigförklara dom som ser annat. För snabba tror jag. För liksom jag tror att drömmarnas funktion kommer att omvärderas så vet jag ju att verkligheten inte på något sätt “verkligen” ser ut som den vi upplever. Vi lyssnar genom ett smalt filter, ser genom ett smalt rör, känner nästan inte allt, luktar inte alls osv. “Verkligheten” är något vi inte kan förställa oss ens. Vi kan bara ana den. Nudda vid den. Just den tanken skall vi ha med oss varje dag när vi upplever det vi ser och drömmer. Och hör människor berätta om sånt vi inte förstår, har sett, har luktat eller har upplevt.