Dom flesta inser väl någonstans i 30-40 års åldern att dom är medelmåttor som alla andra. För mig – trögheten själv – har det tagit lite längre tid. Jag ligger nog sisådär 15 år efter min ålder utvecklingsmässigt. Behöver fundera lite mer innan jag fattar liksom. Det är först nu efter 55 som jag börjar inse att det inte blir mer än en gammal o-cool gubbe av mig. Att jag får nöja mig så. Alla dom där drömmarna man haft har man gett upp en efter en och ända tills nu ersatt med nya.
Det finns en sorg i det där “ge upp” såklart. Det känns. Men det finns fördelar med det också när man väl insett medelmåttigheten. Jag kan tillverka musik utan att förvänta mig något annat än att njuta av skapelseprocessen. Jag kan skriva olika saker utan att förvänta mig att bli upptäckt och världsberömd. Jag kan utveckla hårdvara och mjukvara utan att förvänta mig att de skall bli ekonomiska succéer. Glädjen finns där i alla fall, måste finnas där, och den kan ingen ta ifrån en. Det har ju varit den som varit drivkraften ändå hela tiden. Skaparglädjen.
Alla tycker väl innerst inne att det man själv gör är stort. Det är inget konstigt med det. Man måste nog ha den inställningen för att orka med processen. Ta min musik till exempel. Lyssnar man tusen gånger på en låt så är det inte underligt att man kommer att gilla den tusen gånger mer än den som snabbt lyssnar på introt och sen kastar bort den. Samma sak med det man skriver. När man läser sina egna texter har man ju bilder i huvudet som det definitivt inte är säkert att man har lyckats förmedla vidare till en annan läsare. Utvecklar man nya tekniker så behöver man ekonomiska muskler för att sprida dem. Det behövs stora mått tur och timing om man skall lyckas med vad man än företar sig. Att känna rätt personer hjälper också.
Så när man har insett detta så sitter man där då. Man kan välja att gräva ner sig och deppa ihop eller faktiskt inse att man tycker att det ändå är rätt roligt att göra det där man ändå gör. Själv har jag bestämt mig för det senare. Jag har alltid varit lustdriven så det är iof enkelt. Jag har kanske inte folk i min omgivning som är uppmuntrande. Det har jag aldrig haft. Men jag vet i alla fall hur jag vill ha saker och vad jag tycker är viktigt och är kul. Är inte det jag producerar det för andra så måste det helt enkelt vara så då. Jag måste leva med det.
Så som medelmåtta sitter man där då. En av alla andra. Men hemligheten är att det egentligen är vi och inte dom upplyfta som bygger världen. Så det så! 😉