Måndag, en bra dag i min kalender. En hel vecka kvar liksom. Men helg är skönt också såklart. Blommor och annan växtlighet åkte ut. De vilar under fiberduk än så länge men snart dags för en sommar ute i det fria. Vi har väl hundrafyrtio tagetes. Frågan är vad man gör med alla dom? Nåja det löser sig sannolikt.
Fiberröret nergrävt. N står för det där jobbet. Jag är hantlangaren. Nu är det bara vänta på skarvning och inblåsning av själva fibern. Sen blir det lite mer fart här i huset. Kanske. Troligen. Man får hoppas. Men allt det där blir efter sommaren. Lugn. “Hetsa inte upp dig Hedman” mumlar jag för mig själv.
Tony Buzan begravdes igår på sin födelsedag. Han blev sjuttiosju år. Jag upplevde två oförglömliga dagar med honom i Stockholm 1996 eller om det var 1987. Vi skulle utvecklas på jobbet. Alla fick välja två kurser. En skulle vara jobbrelaterad. Jag valde en projektkurs ute i Saltsjöbaden. En räcka sådana där standardkursdagdagar, men i fin miljö där man hämtar in i alla fall några nyttiga korn men inte många. Saltsjöbadens hotell är något i särklass för övrigt. Att bo där var en upplevelse i sig. Härlig kursmiljö.
Den andra kursen fick inte ha någonting alls med teknik att göra. Den skulle utveckla oss på andra sätt. Livsutveckling. Jag valde då Tony Buzan. Mindmapping och minnesteknik. Nåja liksom. Inte så jätteexalterad innan. Men något var man nu tvungen att välja. Men oj liksom. Första dan sa han att vi skulle kunna jonglera med fyra bollar efter dag två. Vi fick dessutom bara träna på rasterna. Dvs dricka en slurk kaffe, ta en kaka och sen träna med tennisbollarna. Jag är helt utan bollsinne. OMÖJLIGT alltså. Men dag tre stod jag där och jonglerade med de där bollarna. Precis som alla (åtminstone de flesta) andra. Ja jag tro alla klarade det. Vill man så kan man var budskapet. Allt är möjligt.
Såklart vad det mycket mer. Mindmapping givetvis. Jag använder det fortfarande idag när jag sitter och spånar med mig själv. Men minnesteknik också. Han lärde oss en metod att länka saker och som praktiskt exempel lärde vi oss planeterna i storlek och ordning. Mycket nyttigt och användbart och det där satt nog kvar i huvudet tio år eller mer efter det där. Tony var en mycket bra föreläsare. Troligen den bästa jag upplevt. Man glömmer alltså inte varesig honom eller de där dagarna. En fullträff.
De där dagarna var också den första gången jag kände av att jag hade en prostata. Fick min första prostatainfektion där. Hade skitont alla dagarna och fick springa på toaletten titt som tätt. Bra och dåligt i samklang alltså. Men Tony fattas världen. Absolut. Han var vänligheten själv och såg både små och stora.
Sitter här och dricker en kopp kaffe Ute regn. Gammelkatten vandrar omkring där ute. Vet inte om han börjar bli senil eller vad det är. Men kanske är det gränser som skall bevakas. Han har alltid varit kungen av kullen. Gammal nu. Den sista striden. Kanske är det den här sommaren den står.
Imorgon skall det opereras igen då alltså. Inte helt trevligt. Två timmar planerade istället för förra gångens fyra. Men jag har druckit en mycket god whisky i helgen och skulle det gå åt helvete så slutade jag i alla fall på topp i det avseendet. Men känner mig inte speciellt orolig. Lite som när man skall flyga. Det kan gå käpprätt åt helvete såklart, men oftast gör det inte det och gör det nu det så är det så då, Jag kan inte klaga det liv jag levt och de val jag gjort.
Skuldsanering träffar halvtidsmärket just idag. Fram hit har ju allt det där gått rätt bra ändå. Livet är kanske inte en fest direkt men inte dåligt heller. Stabilitet finns där. Det ha gått fort ändå. Men två och ett halvt år kvar. Än finns det kamp. Sommarhalvåret är såklart ändå ett lufthål. Vi har mer resurser att röra oss med än vad vi har under eldningsäsong. Passar på att leva lite mer. Ja det mesta i det där “leva lite mer” är väl vardag för alla andra såklart. Att kunna köpa ett par nya brallor t.ex. Många behöver väl inte planera för sådant.
Men jag skall knappa på lite nu. Där, inne i det, är jag nog som lyckligast. Jovisst, jag skulle vilja skriva historierna och skriva den där musiken som skvalpar omkring där i huvudet också. Samma lycka finns där också. Och det vill liksom ut allt det där. Men just nu är det det här som gäller. Så känns det. Utan tvekan. Finns det mer liv så finns det hopp. Det där vet man inget om. Men hela vägen full fart. Vad hade det annars varit för mening med livet.
