Hemkomsten

Det är ett under att få komma hem till det egna. Lite seg är man ju såklart, men livet, viljan, möjligheterna finns där. Med mig hem har jag “Pico“, en liten pump som jag tänker lära att skälla. Kanske också att sitta fint. Just nu brummar den som mest lite gemytligt och lugnande i en påse på mitt bröst. Men efterhand vi lär känna varandra så skall nog konster i olika former inte vara svåra att öva in.

Att ligga på sjukhus är såklart inget roligt. Men det är fantastiska människor som jobbar där. Åtminstone på den avdelning jag varit på. Utan dem hade den här vistelsen varit ett helvete för en rastlös själ som jag. Nu blev det inte det. Personer man aldrig kommer att glömma. Solen.

Vänsterhandsknappartider. Japp de är här igen. Det får man tugga i sig. Att man hittar de ursprungliga bakterierna i operationssåret som var ursprunget till den här vårens behandlingar, ja det får man också tugga i sig. Det är som det är. Livet. Det skall tydligen innehålla lite plågor. Liksom.

Fast nöjd, japp, det kunde vara helt käpprätt åt helvete. Det är det inte. HURRA!