Category: Betraktelser & Berättelse

Ett stilla regn faller här på kullen. Snösmältarregn. Regn som kan vara det sämsta under sommaren, ibland, när man planerat för sol, men som kan vara det bästa under våren. Då när det tar den sista snön med sig ner i bäckarna och flodernas allt intensivare flöde. Ger lift ut i havet för det som nyss var vackra stjärnformade snökristaller men som liksom metamorfosen omformats till droppar av löst sammanhållna molekyler. Den där längtan till havet. Den som smittar av sig på mig. Det är nästan så att jag följer med jag med. Den ökar min längtan den här tiden på året. Det stora blå drar i mig. Hårt. Som i en fläck snö på en västersluttning nu i april.

Jag får alltså skriva en dödsruna på bloggen igår igen. Vännerna tunnas ut. De som betyder något blir så få. Ändå är jag väl inte lastgammal. Man borde väl ändå närma sig medelåldern för mäns död för qatt betraktas som det. En ingift faster som är nittioåtta vittnar om det där. Ensam. Inga av de som en gång fanns finns ju kvar längre.

Det sista jag vill skriva är dödsrunor. Men om man bortser från svärfars, så är de ändå dom som står för läsrekorden här på bloggen. Med råge också. Inget annat jag skrivit har så många läsare. Så kanske fyller de ändå någon slags funktion. Kanske ger det faktiskt hela bloggens existens en mening. Om nu en enda av de där läsarna finner tröst i orden som finns där i ett inlägg.

Fast för många är det såklart viktigare vem som säger orden än vad som sägs. Då har jag såklart inget att komma med. Om den lokale rockstjärna uttalar sig eller dokusåpakändisen eller någon annan som pryder tidningarnas sidor. Känner man sitt bästa så håller man tyst då. Problemet är bara att jag aldrig har kunnat det. Dumheter är dumheter också när den populäraste uttalar dem. Ja och det omvända gäller också naturligtvis. Fast det omvända är det inte så många som bryr sig om. Såklart.

Det är OK.

En regnig dag kan vara en bra dag. En dag att ta till vara på. En dag när man gärna sitter kvar inne. Påskvecka. Ja, tamefan. Igen. Nu kör vi igång den här veckan på riktigt.

Stockhom, Drottninggatan, det som verkar vara en galning med utvisningsbesked hängande över sig, onödigt lidande, onödig död. Hur förbannat onödigt är det inte? Det enda en sådan där handling föder är hatet, de som hatar suger näring ur den, det enda som hjälper som motmedel är fortsatt kärlek, öppenhet och gemenskap. Sverige verka klara av det. Jo jag vet att det här landet gör det. Vi är bättre än hatet. Mycket bättre.

Jag hör en äldre man på TV från Stockholms centrum, från Kurdistan, som bott här i Sverige i trettio år, som gråtande försvarar vår demokrati, rätt att tala, och det vackra i ett öppet samhälle. Han som i diktaturens hemland sörjer sju döda kusiner vet vad han talar om såklart. Ja och ingen kan vara mer svensk än den mannen är just där framför tv kamerorna, trotts att han bryter lite och att det tydligt framgår att hans ursprung inte är föräldrar i en villaförort i Borås. Jag blir stolt att det inte fanns en stängd gräns den gång han sökte skydd i ett kallt land i norr, stolt att han värdesätter Sverige mer än vad jag gör till vardags. Jo, jag tar lärdom. Definitivt gör jag det. Vi har något värt att vårda och försvara. Men inte med murar, stängsel, och ett slutet samhälle. Nej med den öppenhet vi är kända för. Som lockade hit människor som den mannen. Som sökte trygghet här en gång, och som nu påminner oss om vad vi har som är värt att bevara.

På måndag klockan 12:00 en tyst minut för de som föll offer för det här meningslösa. Då ställer jag mig upp här i min ensamhet för de som inte är med oss längre, de som ligger på sjukhus och kanske fått men för livet, men också för att jag vet att vi, tillsammans, är starkare än alla framrusande lastbilar i världen, inte ens bomberna håller oss tillbaks. Inget håller oss tillbaks. Vi fortsätter att verka för ett öppet, vänligt samhälle som bryr sig när andra har de svårt. Det gör vi oavsett religion, hudfärg eller etnisk bakgrund hos dem som behöver vår hjälp. Och vi gör det där för att vi tillsammans är starka. För att vi tror på en modell där man delar med sig istället för att roffa åt sig. Därför att vi tror att det finns något som hete Svenskhet men som inte har med hårfärg eller hudfärg att göra. Som bara handlar om att vi tror på ett öppet samhälle där människor tar hand om och bryr sig om varandra.

Tre minuter av Roslund & Hellström

Det här är Amerikans film. Gjort för det. Ja det känns så. Arbetet fram till manus är nästan klart. Fungerar som en actionrulle på den amerikanska marknaden. Lika bra att tänka så från början så att stålarna rullar in verkar man ha tänkt. Ja det är i alla fall så det känns. Men inte dåligt såklart. Välskrivet. Spännande. Fast lite tråkigt. En bok man gärna läser men som man lika bra kan klara sig utan. Men har man en helg, inte vet hur man skall tillbringa den helgen, ja, då är den här boken, soffan, lite godis och ryggläge, perfekt.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Jag lyder Marcus råd (eller var det en order?) igår. Efter att ha hämtat K som jobbar sent. Det blir soffan. Med K. Ja, och en film. Skräckfilm, jo man kan nog kalla den det, det var länge sedan. Men film… Inga vanligheter en torsdag mitt i veckan. Men när jag börjar blöda näsblod, måste vara decennier sedan, så fattar jag ju att Dr. Marcus medicin är den rätta.

Nu, fredag, sover en timme längre, piggare, tror jag, kör i alla fall morgonrutinen, går ner, fyller pellets, hämtar tvätt, hänger, sätter på kaffe, japp det är ju fredag, och sen sätter jag mig på min låtsasarbetarstol. Jodå. Skapligt här. Själv?

Sten skall alltså läggas på sten idag.

Tittar efter i den historiska bloggen för att få reda på när björnen var här i fjol. Den 26’e april säger den. Jag borde alltså rigga kamera nu om jag vill fånga den på film i år. Säker på att den dyker upp är jag. Om den nu inte föll offer för förra årets jakt. Men välkommen såklart. De sista solrosfröna får den så gärna. I alla fall om den är snäll mot själva fågelautomaten. Det har den inte varit de senaste åren dock. River ner och kastar iväg. Sicket bordsskick!

Det är gott att leva.

Man kan leva på bara den känslan.

Faktiskt.

Men snart ligger man förhoppningsvis i hängmattan som på bilden ovan. Koltrastsång, jag och något att läsa. Det är möjligen ljudet av havet, ja måsar, vågor, en fjärran båtmotor, som saknas när man ligger där. Men jag har bra fantasi. Hör det där om jag vill. Men om Pavarotti, koltrasten, sjunger. Ja då räcker just det såklart. Ja, det blir en hel del över också då. Hjärtat liksom svämmar över när han sätter igång. En ynnest att ha sådana storsångare här på kullen.

Kaffet smakar gott. Arvid Nordqvist btw. Paketet med solrosor på. Minns ej vad det heter kaffet. Men bara arabicbönor. OJ liksom. Gott. Ja sen ekologiskt och fairtrade såklart. Någon jävla ordning får det allt vara.

Borde skaffa hatt. Kommer på det när jag läser ett mail från Tom Raftery. Men bor man i Sevilla så är kanske det standardutrustning. Här lagom kuf’iskt. Skulle passa mig. Tror jag. “Det är han den tjocke med hästsvans och hatt”. Lite som en ikon på datorskrivbordet liksom.  Sevilla förresten. Hyrbil på väg mot Gibraltar. Vi hamnar i Sevilla ofrivilligt. Japp. Trafikströmmen går in i Sevilla, även om man vill ut så går den in. Ja, det finns en mening med allt så vi bestämmer oss för att bese katedralen. Men efter tre varv förbi densamma och genom horkvarteren som inte ligger långt därifrån flyr vi. För mycket bilar. För lite parkeringsplatser. För svårt att inte åter och återigen hamna i horkvarteren. Nej, vi han inte fram till Gibraltar heller. Gav upp i Cadiz. Flyget gick hem tidigt dan efter och det började bli sent. Ja och vi borde väl komma tillbaks till hotellet innan flyget gick.

Men skall återse Sevilla. Och katedralen. Förhoppningsvis inte horkvarteren.

Nä, nu så. Kaffet börjar bli kallt. Stenar skall läggas på stenar. Ja och det är jag som skall göra det. Så då är det liksom lika bra att ta tag i saker. Göra.

En löjligt trött gubbe, det är jag det. Japp trött. Sjuktrött. Försöker med två Alvedon men det hjälper föga. Kanske lite. Gammeln kanske. Som har fångat mig. Det är såhär det skall vara till “liftoff” nu.

Blir lite lätt irriterad. Har inte tid med sådant här och vill inte. Så jag försöker ändå, vandrar, tar tag i sten och försöker lägga på en annan sten och några blir det väl, men fort går det inte.

Men snurrig igår. Det stämmer också med den här tiden. Trött, snurrig, lite snuvig, ont i kroppen. Jo nog lutar det år allergireaktion alltid. Ja och Al har förhöjd risk i mellan Sverige just nu. Den jag misstänkt tidigare. Så jag bestämmer mig för att det är så det ligger till. Man får ta sig igenom alltså. Annars “liftoff”. Men det vore ju synd. Världen behöver lite ocoola gubbar också. Tror jag. Kanske inte just nu dock. Sen.

IoT podden nämner “Åke Hedman” men vet såklart inte vad jag gör inom IoT. Den där bibliotekshistorien hörde jag dock på sin tid. Måste rätta. Som den gamle gubbe jag är. Lite som en petimäter känner jag mig som. Men för övrigt har jag inget med den där fina delen av IoT som man tar upp där att göra. Såklart. Men mig gör det inget. I alla fall inte så länge jag får hålla på med en ofina. Det är i skuggorna det sker.

Fast mat borde jag väl ändå laga mig lite. Också en gubbe behöver det. Coola liksom ocoola. Så så får det bli. Res sig upp den som har något att invända mot det.

Vår, det innebär också att pannan stannar titt som tätt. Sker det på dan så startar man om den, sker det på natten så gör man visserligen det också, när man väl har vaknat, men duscha kan man glömma den morgonen. Det har med antalet starter den måste göra det där. Det byggs upp slagg och till slut ger den upp helt enkelt. Går att leva med. Som idag när man kan sota pannan på samma gång.

Äppelträden gillar förresten sotet som hämtas upp från pannan. Svämmar över av äpplen om de får lite sot nere vid basen på våren. Det motsatta gäller rabarber har jag lärt mig. Sot där och de dör dödens död. Men lägger man däremot några spadar kompost på den under senhösten så blir det rabarber så in i helskotta. Vi planterade en ny sorts rabarber i höstas. Den skall bli rolig att testa. Alla gillar dem här i huset.

Kretslopp är intressant. Komposter oerhört fascinerande. De fylls på hela vintern de där behållarna men fulla blir de aldrig. Det går alltid att fylla på lite till. Ja det märks att det är aktivitet i dom. På hösten flyttar vi det som finns i de små kompostbehållarna till en större kompost. Det mesta är då redan jord. Men får allt ligga till sig ett år till så har man jättefin jord sen som man kan använda i trädgården. Man får bra tänka på att den är väldigt näringsrik och just det kan vara för mycket för vissa växter.

Vår soptunna har oftast bara lite skräp på botten. Väldigt sällan ens halvfull. Då har vi ändå månadstömmning. Skulle lätt klara oss med varannanmånadstömmning, men något sådant alternativ finnes icke. I en del kommuner betalar man efter sopmängd, så icke här. Ekonomiskt har man inget för kompostering och nitiskt förpackningsinsamlande. Synd tycker jag. Man borde får betala efter den sopmängd man genererar. Ja och det gör man ju redan i fallet med pappersinsamlingen såklart.

Ljusdal var planen under morgondagen, men får höra att det är inställt. Skönt. Har känt mig jäktad över det där men nu lättade det. Ja alla undrar väl hur en pensionsfärdig, arbetslös ocool gubbe kan känna sig jäktad. Ja, det undrar jag också. Borde väl vara hur lugnt som helst. Men det är döden som nafsar mig i hasorna samtidigt som jag har så mycket jag vill göra innan hen hinner ifatt. Ja och jag vet att det är en ynnest att känna så. I alla fall för mig.

Han/hon/det/gud och jag pratar med varandra ibland som ni vet. Ja om sanningen skall fram så är det jag som pratar och han/hon/det/gud håller tyst. Ja nu förväntar jag mig ju inte att han/hon/det/gud skall ge svar på tal, skulle bli bra förvånad då, men jag fortsätter ändå med de där monologerna. Har ju ingen annan att prata med. Ja han/hon/det/gud får fungera som låtsaskompis. Efter godkänd skuldsanering så är det  svårt att önska sig mer i de där “diskussionerna”. Men så mycket pengar har jag nu inte, det kostar att ha ett projekt som VSCP rullande ändå, det är inte bara gratisjobb, det fins rena utgifter också, så jag nämner det. Nog hade det varit bra om de ramlade in lite pengar. Liksom. Ja sen tar det såklart inte mer än en timme innan jag får en donation till VSCP på $500. Ja, nu vet jag liksom inte vad jag skall tro. Man borde väl i princip bli religiös efter något sådant. Fast kanske är man det redan när man sitter där och försöker diskutera med han/hon/det/gud. Fast jag har liksom förbannat svårt att tänka mig att han/hon/det/gud har tid att sitta och lyssna på strunt. Speciellt om det finns ett helt universum att sköta om där de föds och exploderar hela tiden. Ja ja.

Men nu. Nu får det bli torsdag. Vi gör helt enkelt lite nytta.