Category: Betraktelser & Berättelse

Sitter här och låter en sen middag fara ut i blodet och pigga upp mig. Verkar som jag får vänta dock.  Men det är väl inte mer än rätt. Men får nog ge mig strax. Om det skall bli något. Låtsasjobb alltså. Man kan inte bara sitta. Det lärde jag mig av min Pappa. Tror jag i alla fall att det var. Eller om det var Luther. Eller rent utav Han/Hon/Det/Gud. Eller någon annan random typ. Man glömmer i min ålder.

VS Code kommer med en ny uppdatering. Det är en jävligt bra editor det där faktiskt. JA jag vet, det finns Talibaner. Ja och Emacs ÄR bäst. Fast allt det där är bara nonsens. Som mycket annat är det. Har du ett öppet sinne. Testa. Det är värt det.

En hackspett hugger i på den gamla damens körsbär som precis börjar rodna. Vätska i bär. Ja det är nog torrt. Torrt som fan. Torrare än man tror.  Just det som föda för hackspett var nytt för mig. Men han är såklart välkommen att ta för sig. Japp det var en han.  Någon sa att vi skulle haft en vinter med svält framför oss pga torkan om vi inte var så globaliserade. Det är en tankeställare. Det är synd om bönderna. De är en förbannat utsatt grupp i allt. Nu är de ju ganska duktiga på att tycka synd om sig själva också såklart. Men vi skall inte glömma var vi får vår mat ifrån. Ledtråd: Den kommer inte ursprungligen från affären…

Fast,,,

Skall stänga ner snart. Andtruten fortfarande. Har alltid trott att det hetat “andtrupen” f.ö. Man lär sig också som gammal gubbe. Hur som helst finns hopp om livet.  Tror jag. Men är inte helt säker.

Borde dricka whisky. Rensa systemet. Egentligen. Liksom.

K har sin sista arbetsdag för säsongen imorgon. Sen fem veckors semester. Det minns man ju hur det var. Förr. Skönt liksom. Som låtsasarbetare är det inte riktigt samma upplevelse. Men om en vecka skall också jag sälla mig till de semestrande. Om man nu kan vara en verklig sådan i min situation. Ja låtsassemester får man väl kalla det.

Min första riktiga semester sedan 70/80 hade jag när jag jobbade i Gävle 2009. En underlig känsla. Som företagare innebär ju ledighet att inga pengar ramlar in så det blir lätt ingen semester alls eller i alla fall ingen riktig. Men det där året. Tio veckor ledigt. Fyra inarbetade. Fem semesterveckor. Man visste att det skulle komma in pengar på kontot varje månad fast man inte gjorde ett endaste litet något. En mycket underlig känsla. Jag tror jag aldrig känt mig mer fri än jag gjorde under den sommaren.

Så är det såklart inte nu. Men det får gå ändå.

Fast nu sova. Eller läsa. Det är en guldstund det där varje kväll. Har bestämt mig för att beta av ett gäng klassiker den här hösten. Testa om jag tycker bättre om den nu än förr, ja och läsa dem första gången i många fall. Nope, det handlar inte om att skryta om vad jag läser, läsa “rätt författare” liksom, för för vem skall jag skryta för. Det handlar istället om att utmana sig själv. Lära sig något nytt. Drivkraften för liv.

Så så får det bli.

Liksom.

‘

Läser om kamrat och Hälsing i “tidningen”. Jodå, den är en månad gammal. Men mer händer det nu ändå inte här än (speciellt inte akut sett) att jag inte klarar mig med en en månad gammal tidning. Jodå, han (japp (HAN,fast utan vänner)) klarar sig också bra. Behöver inte skämmas.

Sol idag också. Skatungarna pratar och kivas som vilka ungar som helst utanför fönstret. De har varit igång hela morgonen. Jag har legat och funderat och hört dem så jag vet. En del morgnar är inte till för sovande. De är till för funderande. Det vet alla.

Egentligen sitter jag bara här och väntar. Yngste sonen skall till Ljusdal och leta en framtid, alltså hamnar jag sist i duschkön. Men när hans buss går kan jag krypa in i strålen men lugn och ro. Faktum är att just duschandet är som dagens första meditationsstund för en sådan som jag.

Tittar såklart på Morden i Midsomer igår (en eftergift till segheten). Men bäst för datum är verkligen passerat för den serien. Numera tittar man mest av gammal vana. Aktörerna är övertydliga som stumfilmsaktörer och plotten tunn som en homeopats medikamenter. Synd. Men allt har sin tid. Fler och fler “bra” handlar om förr ju äldre man blir. Det där får man såklart vara försiktig med.

Jag är intresserad av människor. Jag är intresserad av vad de gör. En del skulle nog kalla mig nyfiken, japp, och det stämmer. Men människor fascinerar mig. Vad människor gör fascinerar mig. Hur människor fungerar är spännande tycker jag. Helst skulle jag vilja krypa in i huvudet på alla jag möter och sitta där och lyssna en stund. Men eftersom det inte går så får man nöja sig med att betrakta medmänniskorna på avstånd. Ja eller läsa en bok, det närmaste man kommer att faktiskt på riktigt krypa in i en annan människas huvud. Ja, ibland funderar jag faktiskt om jag inte har valt fel bana i livet. Lite segt om sidor att komma på något sådant såklart. Man får kasta bort sådana där tankar och knappa på.

Jag är mer intresserad av andra än av mig själv och då är jag (som de flesta andra) jävligt intresserad av mig själv och det egna jaget. Ja använd nu inte bloggen som ett mått för att mäta det intresset. Den handlar ju defakto om mig. Ingen annan. OM MIG! Så stör det dig är du på fel ställe. Här ger jag mig hän fult ut och helt i den riktningen. Livet, det jag lever, är så mycket mer än den här bloggen.

Ni som läser, ni är i snitt fyrtio stycken per dag, om er undrar jag såklart en del. Har ni inga liv? Läsa sådan här smörja. Det borde finnas bättre saker ni kan göra med er tid. Kan man tycka.

Men valet är såklart ert.

Jag respekterar alltid folks val.

Och jag är tacksam för att ni finns där som ett okänt moln. Ja några känner jag ju såklart och vet vilka ni är. Men till största delen är ni alltså en okänd storhet, men en storhet som jag såklart är oerhört nyfiken på.

Men man får stå ut.

Det är mycket historieglorifierande på en liten ort. Man har inte annat. Man får leta bakåt och höja upp det man hittar. Där för blir han som köpte byns första bil omskriven och upphöjd men inte den som gör något banbrytande idag. Folket behöver liksom hundra år på sig att fatta storheten i saker.

Men det omvända gäller också. Livet som skogsarbetare höjs ofta upp till skyarna nu i den här tiden. Det finns hästromantik där också. Men jag kan alldeles säkert lova att alla som befann sig där i skogarna och kojorna, inklusive hästarna, inte tyckte det där var så jävla kul. Jämför med en måndagsmorgon när du går till jobbet och du vet att det är en helvetes dag som väntar.

Samma sak med hyllade gruvfogdar. Folk som egentligen borde bespottas. Det fanns inte en tvångskommenderad finne i gruvorna här på skogen som såg något romantiskt i hela situationen. Jag kan sätta min hatt på det.  Men såhär, trehundra år senare, verkar allt det där lite mysigt såklart. Ja och det är väl OK. Om man förstår i alla fall lite av hur det verkligen var. Även trälskap kan fascinera men hylla för i helvete aldrig dem som höll i piskan.

Ändå står man där själv såklart. Minns morfars ardennerhästar, eller åren på Träförädlingen, med något slags rosa filter framför tankar och ögon. Det är som barndomens somrar. De som alla var som årets. Fantastiska. Fast de såklart inte alltid var det.

Det är helt enkelt som det är.

Älskar gör man först när man kan se och är medveten om bristerna hos objektet och fortfarande kan älska.

Lyssnar på Sommar med Ahmed Abdirahman idag på morgonen.  Riktigt bra. Speciellt när han berättar om en middag i New York där Paul McCartney sitter mitt emot och han inte vet vem det är, eller inte vet vilka Beatles är heller. Lysande. Ja liksom hans berättelser om det gamla hemlandet. Han har så rätt i att integration är nyckelordet.

Generellt tycker jag det har varit hög klass på alla sommarprogram i år. Sämst hittills Anna Serner‘s program. Inte för att ämnesvalet är dåligt. Det är både väldigt viktigt och bra. Men allt blir så förbaskat opersonligt och ett bra sommarprogram MÅSTE vara personligt. JAPP! Tages lag. Man måste våga nå dit. Öppna upp. Det värsta annars brukar vara idrottsstjärnor som räknar upp framgångarna en efter en. Urtråkigt. Men företagare och tjänstemän ramlar nästan lika ofta i den där fällan också. Som här alltså.

Men ge det här programmet en chans.

Två tranor seglar över oss. Trumpetar såklart. För livet. För att det är en underbar sommardag. För framtiden. “Det är härligt att leva”. Japp det är det de trumpetar ut. Det har jag fattat när jag lyssnar på dem från myrarna vid fyratiden.

Själv är jag precis nedkommen till kontoret. Lite trött. Tröttare än vanligt. Fast det var mest soffa igår. Ja hela eftermiddagen där med faktiskt. Var nämligen ned till affären efter lunch igår, stod i kassan, stod där och blev sämre och sämre och trodde jag skulle svimma till slut. Fick hålla mig i hyllorna. Kön var lång och sådär gick det ju inte att stå. Så det blev till att rusa ut, lämna matvarorna och åka hem. K fick ta över efter en stunds vila. Lyckosamt nog så stod akutbilen där nere när jag skjutsade ner henne och han tog blodtryck och lite annat men hittade inget fel. Men “en check-up” rekommenderades, så man får väl begära en sådan.

Man tänker ju hjärtattack och sånt när det händer sådana där saker. Därför blir man lugnad när värdena åtminstone är rimligt ok. Fast löjlig är man såklart. Räddare för att stå där i affären och svimma och “göra bort” sig än för att dö. Alla har tydligen inte prioriteringarna klara för sig.

Nåja, lever idag, hoppas leva länge än. Ja och om inte, då går går det med.

Fast det är fantastiskt skönt att vi har den här akutbilen i Los. En stor trygghet. Heder till dem som jobbar där. Lugn och professionalism.

Men lite seg idag också alltså. Får ta det lite lugnt.

Den gamla damen är översållad med körsbär som rodnar lite mer varje dag. Skatorna är lika exalterade som jag är över det hela. Ja kanske lite mer än vad jag är till och med. Jag kan i alla fall hålla mig från att smaka. Det kan inte dom. Men vi delar kamratligt skörden mellan oss. Det har vi alltid gjort fåglarna och vi som bor här i huset.

Egentligen skulle man väl vara i Almedalen. Sveriges största firmafest. Det intressantaste resultatet av hela spektaklet är antalet skilsmässor och antalet giftermål hela kalaset resulterar i.  Var kan man hitta den statistiken?  Fast IoI Sverige är där. Och på något sätt skall de väl representera “oss” som jobbar med det är. Självutnämnt såklart. Men en förbannat underlig syn på vad IoT är. Men de där mellanpersonerna och mellanorganisationerna uppstår ju alltid. Antar att det finns en AI Sverige också. Antar att det nästan är samma personer som är drivande där också. Kännetecknas av att de pratar mycket, åstadkommer snygga presentationer, kostar pengar och är glömda efter några år.

Så varför man skulle man alltså vara i Almedalen,,, nja,,, nej… det finns andra tider på året man kan åka till Gotland på istället.

Det är ändå underligt det här med att fint folk samlas på speciella ställen. Österlen. Sandhamn. Gotland. Djursholm etc etc. Tyder det inte på en slags osäkerhet det där?

Fast det är säkert bara jag som inte fattar.

Som jag aldrig fattat.

Det må får vara så då.

Låt dagen ha sin början.

Något oväntat hittar jag Peter Lundblad som en av musikerna på Magnus Ugglas, Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Peter, en mycket trevlig och jordnära musiker som tyvärr ryktes bort från oss alldeles för tidigt. Jag hade ynnesten att lära känna honom under några dagar i Orsa för ett gäng år sedan. Ödmjuk, vänlig och skicklig och en person jag aldrig glömmer.