Skogen

Vi åker ut i skogen. Det finns lite bensin kvar. Ut. UT!!! ropar kroppen och bilen svarar. Brummar iväg. Ut från samhället. Upp på berget. Favoritberget. Förfäders berg. Här finns faktiskt en koppling bakåt. Farfarsfarfar och längre. Hit kom de från Roteberg i Edsbyn. Nybyggare. Nytt liv. På ett berg. Hade jag kunnat hade jag frågat varför hit? Varför då? Men det valet finns inte. Det finns alltid så många frågor och så få svar.

Mitella och sårpump och enhandsbilkörning. Det är som det är med det där. De följer med. Det och orken. Men jag andas bättre här. Lyssnar med stora öronpå storskogens sång. Drar girigt i mig storskogens syre. Bättre än vilken marijuana som helst såklart. Åtminstone för en sådan som jag som har nog med verkligheten. Som knappt ens orkar, klarar och hinner med den.

Men droger i kroppen såklart. Det är all time high på piller. Men inget man blir särskilt rolig av. Mest trött. Sen ont på ställen som man inte vill ha ont på. Fast finns det ställen man vill ha ont på? Frågor igen. Svaren, var finns dom? I vinden om man lyssnar kanske?

Fast de stärker mig de där bergen. Rosorna vid den nedbrunna gården som växer vilt och här för älgar, björnar och skogsrån. Jag minns inte längre vem som bodde just på den här gården. Kommer bara ihåg att blixten tog den. Åskan är svår just här. Kanske är det guldet som sägs finnas här i marken som drar den till sig.

Imorgon återbesök i Gävle. Har man tur kommer man hem igen med vändande E4’a. Jag känner mig starkare nu. Äntligen. Kanske har det ändå vänt. Fast det är från en låg nivå. Sommaren 2019 får väl föras till journalerna som en lustiger sommar. Ett mellanslag i krönikorna. Ja kanske hela året förresten.

När bilen brummar upp på gårdsplanen igen och jag sitter en stund i solen så sjunger Pavarotti sin skönaste sång för mig.

Mer än så begär jag inte av livet.

Tack!

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.