Month: August 2022

Köper vindruvor, kaffe och skall hämta paket. Inköpen hamnar på över hundringen plus en tia och en till. Man svettas snålvatten. Paketet finns inte. Man åker hem. Inte ens besviken. Men fattigare.

Kaffe på extrapris numera. Sextionio spänn. Nya tider. Kommer man att vänja sig?

Rensar ur bilen utifall det blir affär imorgon. Kollar upp skrotningsfirmor. Utifall liksom på riktigt. Man hoppas. Men har hoppats förr.

Hungrig.

Äter vindruvor.

Mindre hungrig.

Att göra sig av med en bil man haft i femton år känns. Den har transporterat mig fram och tillbaks till Alfta i två år. Nitton mil om dan. Det blir mil det med. Den har pajjat då och då som alla bilar gör. Men oftast tagit oss hem. En gång färdades den röde och jag med fru från Enköping hem utan att det gick att gasa. Något elektroniskt fel. Sen tog jag den ner till Gävle på samma sätt. Tomgång och växling när man nått lite hastighet. Tog över två månader för verkstaden att hitta felet. Det var väldigt passande en bugg i programvaran.

Men bilar blir liksom levande. “Starta nu då” när man står där och är osäker om den kommer att göra det. Eller sparkarna på skärmen på den när det jävlas och man far över skogen. Fast sen vägassistans kom in i mitt liv har allt det där också blivit enklare. Det löser sig. Kostar inte ens särskilt mycket.

Men motorer och jag. Oavsett typ, skick, ålder trivs inte ihop. Så en nyare bil lär inte bli bättre än en gammal. Däremot minskar kanske åtminstone incidentberedskapen en del. Eller två. Ja rent av en skopa.

Men just nu känns det lite som om vi är beredd a att överge en vän. Ja jag säger då det… Maskinerna ÄR våra vänner!

Fast egentligen är det ingen brådska med det där. Har hela hösten på oss att hitta nytt. Men vore bara väldigt skönt att få till. Lägga bakom sig. Så vi kan komma ikapp när det gäller andra saker. Finns många sådana saker att ta i.

Nu blev jag hungrig igen.

Får hålla mig.

Snart lunch.

Pasta och quorngrejs.

Funderar på tidigare lunch.

Bra ide’!

JAaaaaa!!!!

Den röda faran tar mig (och K) till Ljusdal. Men sen bara mig vidare till Hudiksvall. Ja och bara mig tillbaks till Ljusdal. Jag köper en del “nödvändigt” på Jula och Byggmax. En kaffe och en bulle på Biltema. Lite frukt och lite godis på ICA. Försöker (förtids)rösta. Men parkera i Hudiksvall kan man i princip glömma om man samtidigt inte vill få sig en lång promenad dit man skall.

Men Hudiksvall har havet. Plus där. Hurra också. Ser vägen mot Saltvik när jag åker tillbaks. Känns som det är en adress man skulle kunna tänka sig. Spola tillbaks tiden tio tusen år. Hav som var här då är där nu. Sånt som händer på en grisblink. I tiden. Jodå, jag hör fortfarande vågorna slå mot Örnbergets stup ibland om jag lyssnar. Ekot från förr. I Saltvik är det där nu och vardag. Såklart.

Biltemakaffet jag får är varmt och Amerikanskt svagt. Bulle ingår. Den kan man sluka. Svälja innan man känner efter om den smakar något. Det måste man. Massproduktion utan tanke. Sen hälla i sig det svaga kaffet. Var bra förr. Kanske lankigt bara idag. Eller ny besparingsiver. Biltemamiljardär behöver nya guldkranar i bandrum åtta. Kanske. Liksom. Dom förra betalade nog vi allena.

Gasar på lite hemåt. Men röd fara och fartkameror vill inte åka lika fort som jag vill. Vid hundra skakar det. Vid hundratjugo hoppar det och låter. Och hur fort jag än kör så kör jag sakta tycker de som kommer bakifrån och brassar om som om jag och röda faran var en EPA.

Men i Ljusdal finner jag tid. Rusar in på förvaltningshuset och röstar. Rött – Grönt – Rött. Det gröna bara för en enda persons skull. I ett val som jag gärna skulle sluppit välja i. Solidariteten i allt annat. Men ingen röst på de som vill urholka grundvärden som skola och omvårdnad. Dom får hitta sina röster någon annanstans,

Men skönt. Nu kan man stänga av. Ångra mig tänker jag inte göra.

K skall ta hand om (förtidsröstare) i Los så vi får ligga på hemåt när hon är klar. Hoppandes. Gnisslandes. Brummandes. 38000 mil. En lycklig röd bil och dess besättning.

Hemma hittas potentiell ny bil. Ja gammal bil. Men ny ändå. För oss. Får kolla in. Hosta upp stålarna eller inte hosta upp stålarna. Återstår att se. Ingen brådska. Vill ha mycket för pengarna innan jag slår till. Snål och fattig och alla säljares värsta mardröm. Tror man. Men är väl en dröm för de flesta. Går på allt.

Hudiksvall bombar mig med band och artister idag till Hälsingetoppen på den mailaddress som nu har tillfallit just mig. Varför just idag vet jag inte, men någon säger sig ha sett en artikel idag. Långt till Hudiksvall. Kanske. Eller långsamttänkande invånare. Händelse – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – hmmm – handling. Liksom.

Nu har dagen nästan gått. Elektronisk eftermiddag. Mest hårdvara. Men bestämmer att bil skall beskådas på fredag. Tidspillan. Men nödvändig sådan. Sparpengar mot bil. Tror på sådant. Friheten. Man får passa på innan eldningssäsongen börjar och flödet ut ökar.

I Färila far vi förresten förbi herr Subäck. Ja alla känner ju honom. Men vet kanske inte om det. Finns det en musikkonstellation där ett keyboard ingår då sitter antagligen Subäck bakom det. Går man in i en kysk kyrka sitter han där bakom orgeln också. Han finns helt enkelt med överallt. Som kyrkomusiker befinner han sig alltså närmare han/hon/det/gud än vad jag någonsin kommer att göra. Så att heja på honom när vi åker förbi vore detsamma som att grovt häda. Rent av se in i ljsuet och bli blind. Men faktum var att jag inte såg honom. Det var en skarpögd K som gjorde det. Jag må vara förlåten. En gång nominerade jag honom till kommunens kulturpris. Men det gillades inte av kommunen som antagligen inte tyckte sig få tillräckligt mycket ljus på sin egen person. För det är nu ändå så med priser. De delas ofta ut i syfte att ge instiftaren/rösthållaren möjligheter till snygga handslagsbilder med kändis i den lokala tidningen och upprepade framtida namedropping orgier efter den handskakningen. “Jag känner…” ni vet. Någon som gör och håller käften skall inte förvänta sig priser utan bara fortsätta med att göra och hålla käften. Framför allt alltså hålla käften. Man får instifta eget pris. Risken är väl att ingen vill ha. Årets ocooling liksom. JoJo.

Tack och lov för socialismen…