Alla man träffar från förr pratar nästan alltid om… ja just det förr. Jo, möjligen också genomgångna operationer och sjukdomar, barnbarn och barn. Det finns inte så mycket att lyssna på längre. NU existerar inte längre. Eller drömmar för den delen.
Blir trött på det där. Skulle kunna blivit tröttare. Men är redan fullt trött “by age“.
Men man får slå dövörat till och säga ja och nej med mellanrum och automatik och tänka på annat. Imorgon t.ex. Eller hur man tar sig ur det där samtalet på snabbaste sätt och drar vidare.
Ändå är det ju roligt också att träffa kamrater från förr. Åtminstone då under de inledande kramarna och ryggdunkandet. Efter det borde allt vara avklarat och man skulle nicka hej och vandra iväg i varsin riktning.
Värst är såklart dom som är bästa kompisar nu men inte var det förr. Man vill bara säga låt mig vara ifred. Men är för väluppfostrad för det.
Dock, har varit på en reuinion faktiskt. Högstadiet. Det tog cirka tio minuter för alla att ramla in i sina gamla roller. De som hade sin primetime under den där tiden njöt såklart i fulla drag. Vi som har haft liv efter högstadiet gjorde inte det. Nej, Nej, och NEJ har svaret varit på andra förslag om dylikt. Inget för mig. ALDRIG!
Bloggen har haft något slags all time high under en tid. Mest handlar det där om elmätare. Det andra jag skriver pumpar på som vanligt ungefär. Föda för folk utan annat liv. Ja du! Eller för er som inte har råd med annat läsbart. Stackar. Men ett tack är ni väl ändå värda såhär på kvällen. Hur skulle det annars varit med självkänslan. Nu bevarad eftersom jag inte hör era ojjanden och “vad dumt“. Men trist nog kan jag alltså föreställa mig dom där kommentarerna.
Facebookvågor drabbar min blogg ibland. De är alltid över på en timme eller två. Efter det finns inte ett spå av dom. Resande i korta intressen som passerar. Inget fäster. Nästan allt är grått och till och med de som står ut dör på några timmar. Vi skapar människor med det där som allt måste hända instansat för. En längre text läses inte. Rubrikläsaremänniskor. Ett tankeflöden följs inte för det är för jobbigt med mer än två steg. Otänkare. Ja och så vidare. Flykten. Flykten till varje pris. Vi flyr allesammans. Det är inte bara jag. Bort. Bort från verkligheten. Tristessen.
Gamla gubbars gnäll. Men alla de där som ägnar sig åt det där är rätt gamla själva. Det är “Bonde söker fru“-generationen som blir pensionärer nu. Men ännu har väl 40-talisterna lite makt. Men den är definitivt övergående nu när också de sista i den generationen börjar inta servicehem och ålderdomshem och köper fler rullatorer än elgitarrer.
Rock’n Roll. Det nya 30 är väl åttiofem nu om man skall lyssna på dom. Om någon nu gör det längre. Fläskberget kallade.
Världen tillhör ungdomen. Vi gamla har som uppgift att flytta oss ur vägen. Ja och som maximalt irriterande gnälla på ungdomarna för att vi måste göra det.
Nu skall jag köpa mig en trisslott. Det heter visst inte penninglott längre. Men hursom. Bidra vill man ju. Nu när man nu dricker så förbannat lite sprit och nyttjar så lite av andra högskattade varorna. Inte ens elektriciteten är ju så dyr här att man blir någon större bidragsgivare där heller. Solidariteten kräver alltså av mig att jag blir en spelare. Åtminstone. Så får det bli. Två i månaden. Vinner jag mycket kan jag sluta köra buss… Eh…
Seger åt de darriga och valhänta
