Categories
Betraktelser & Berättelse

Inget för mig

Alla man träffar från förr pratar nästan alltid om… ja just det förr. Jo, möjligen också genomgångna operationer och sjukdomar, barnbarn och barn. Det finns inte så mycket att lyssna på längre. NU existerar inte längre. Eller drömmar för den delen.

Foto: Christer Nilsson, Ljusdals Posten

Blir trött på det där. Skulle kunna blivit tröttare. Men är redan fullt trött “by age“.

Men man får slå dövörat till och säga ja och nej med mellanrum och automatik och tänka på annat. Imorgon t.ex. Eller hur man tar sig ur det där samtalet på snabbaste sätt och drar vidare.

Ändå är det ju roligt också att träffa kamrater från förr. Åtminstone då under de inledande kramarna och ryggdunkandet. Efter det borde allt vara avklarat och man skulle nicka hej och vandra iväg i varsin riktning.

Värst är såklart dom som är bästa kompisar nu men inte var det förr. Man vill bara säga låt mig vara ifred. Men är för väluppfostrad för det.

Dock, har varit på en reuinion faktiskt. Högstadiet. Det tog cirka tio minuter för alla att ramla in i sina gamla roller. De som hade sin primetime under den där tiden njöt såklart i fulla drag. Vi som har haft liv efter högstadiet gjorde inte det. Nej, Nej, och NEJ har svaret varit på andra förslag om dylikt. Inget för mig. ALDRIG!

Bloggen har haft något slags all time high under en tid. Mest handlar det där om elmätare. Det andra jag skriver pumpar på som vanligt ungefär. Föda för folk utan annat liv. Ja du! Eller för er som inte har råd med annat läsbart. Stackar. Men ett tack är ni väl ändå värda såhär på kvällen. Hur skulle det annars varit med självkänslan. Nu bevarad eftersom jag inte hör era ojjanden och “vad dumt“. Men trist nog kan jag alltså föreställa mig dom där kommentarerna.

Facebookvågor drabbar min blogg ibland. De är alltid över på en timme eller två. Efter det finns inte ett spå av dom. Resande i korta intressen som passerar. Inget fäster. Nästan allt är grått och till och med de som står ut dör på några timmar. Vi skapar människor med det där som allt måste hända instansat för. En längre text läses inte. Rubrikläsaremänniskor. Ett tankeflöden följs inte för det är för jobbigt med mer än två steg. Otänkare. Ja och så vidare. Flykten. Flykten till varje pris. Vi flyr allesammans. Det är inte bara jag. Bort. Bort från verkligheten. Tristessen.

Gamla gubbars gnäll. Men alla de där som ägnar sig åt det där är rätt gamla själva. Det är “Bonde söker fru“-generationen som blir pensionärer nu. Men ännu har väl 40-talisterna lite makt. Men den är definitivt övergående nu när också de sista i den generationen börjar inta servicehem och ålderdomshem och köper fler rullatorer än elgitarrer.

Rock’n Roll. Det nya 30 är väl åttiofem nu om man skall lyssna på dom. Om någon nu gör det längre. Fläskberget kallade.

Världen tillhör ungdomen. Vi gamla har som uppgift att flytta oss ur vägen. Ja och som maximalt irriterande gnälla på ungdomarna för att vi måste göra det.

Nu skall jag köpa mig en trisslott. Det heter visst inte penninglott längre. Men hursom. Bidra vill man ju. Nu när man nu dricker så förbannat lite sprit och nyttjar så lite av andra högskattade varorna. Inte ens elektriciteten är ju så dyr här att man blir någon större bidragsgivare där heller. Solidariteten kräver alltså av mig att jag blir en spelare. Åtminstone. Så får det bli. Två i månaden. Vinner jag mycket kan jag sluta köra buss… Eh…

Seger åt de darriga och valhänta

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Räkna hjärtslag av Katarina Widholm

Hudiksvallsförfattare. Trevlig läsning. Skulle läst med stor behållning även utan vetskapen om att min mamma också var just en hushållerska i Stockholm (i en doktorsfamilj) under den här tiden. Det uppstår såklart frågor. Det vanliga pockar på. Varför ställde man inte dom frågorna när man kunde? Men en kanonbok tycker jag. Del av en serie. Kommer definitivt läsa nästa del.

Andra böcker jag läst finns här.

Categories
Swedish

Obrutet är bäst

brown boat on body of water towards tunnel
Photo by GEORGE DESIPRIS on Pexels.com

Måndag och obruten vecka framför sig. Man räknar med en del funna guldklimpar fortfarande. Förhoppningar som avtar mot fredagen. Lika varje vecka. Oftast känner man inte att man hinner fram hela vägen. Tiden rusar nämligen fram i min ålder. Ett år är inte så mycket längre och som en följd av det är en vecka med alla dess timmar ändå inget man hinner så mycket på.

Fast åsikter om hur mycket man hinner på en vecka har jag alltid stått på motsatt sida om i hela mitt liv. Har man varit konsult så är det så. “Det tar tid” säger man till motparten, den som skall ha jobbet. Den som alltid ojjar sig och bråkar om denna tid som såklart också kostar pengar. Vill inte betala för den tid som behövs. Det skall skäras. Minskas ner. Kortas. När allt är “klart” så är ingen nöjd och till slut blir det såklart både dyrare och inte bra ändå. Och det, mina vänner, är ALLTID konsultens fel. Har aldrig gillat det där. Man måste gilla pengar.

Men bara gott här på kullen annars. Till och med solen lyser på oss idag. Man borde vara ute. Men småjävlar eller om det nu är Luther själv (de som sitter där på onda axeln), har låst fast gubben på kontorsstolen. Säger “JOBBA” och det gör man. Inte helt utan glädje det skall villigt erkännas. Men till vilken nytta? Ja det frågar man sig. Ofta. Man får längta efter lunch. Sen längta efter middag. Ja sen efter att få sova. Som ett barn i början av sitt liv är man. Cirkelrörelsen och dess hemlighet.

Annars känner jag stort sug efter att få vandra efter okända gator och se nya platser. Den där känslan tilltar alltid här den här tiden på hösten. Städerna lockar. Drar i en. Lungor vill ha avgaser. Öron sirener. Kroppen trängsel. Fötterna skavsår. Strupen stark espresso. Stadsliv ‘a’la lantis helt enkelt.

Björnjakt nu här uppe. Man håller sig undan. Vad som helst kan bli en björn för den med gevär. Skjuter på allt. När de släpper fram fantasin. Ja annars med. Björnstek på julbordet. Men inte här.

Hälsingetoppen fylls på efter artikel. Det är bra. Något plågsamt är det dock för mig. Men vad gör man inte för en god sak? Sen glädje ju sådant här alla som tycker att allt som görs av andra än dom själva är dumt och dåligt. De får vatten på sin kvarn och den snurrar igång och mal på ett tag med mig då i det här fallet som måltavla. Ogillar. Skriker “lämna mig ifred” till alla onda tungor där ute.

Men jag skall återvända till mina näringar. Glädjen finns ändå just där. Och det är ju såklart bara genom att finnas där som man verkligen kan hitta en guldklimp också under veckor som rusar fram.

Jodå-

Categories
Musik

Hälsingemusik