Jodå. Ledig fortfarande. Värme på ingång. Säger inte nej. Glass. Dryck. Pålandsvindar skall rädda mig. Som varje gång. Finns inte pålandsvindar får det duga med en fläkt.
Hälsingetoppen blir försenad denna vecka. Skall försöka orka få till den på söndag. Hoppas alla toppläsare har sommarlugn i sina ådror och kan överleva den förseningen.
Annars händer inte mycket här på kullen. Så som livet är för det mesta. Har inget alle emot att leva så. Nope!
Njut!
Går omkring mest. Slö som en dörrpost. Men semester. Det är väl så det skall vara. Man skall ge sig hän åt den totala avkopplingen. Då. Nu! På semestern. Eller hur?
Blir det för jobbigt att vandra runt och göra ingenting kan man lägga sig någonstans. Ute i gräset är praktiskt och går inte det kan man välja den gröna IKEA soffan. För trött blir man.
Lite varmare idag. Noll fågelsång. Men sommar fortfarande. Pioner i blom skämmer bort oss. Man är egentligen inte värdig att beskåda sådan skönhet. Man måste liksom kisa för att inte förgöras.
Det är skönt att inte vara någon. En gång ville man faktiskt bli den där “någon“. Processen därifrån till att uppleva inkognito som det perfekta tillvaron är svår för somliga av oss. Jag tror jag lyckats ta mig dit. Helt säker kan man aldrig vara dock. Skör är man.
En låt har det blivit i alla fall. “Det får duga” == “klar“. Jag tar mig aldrig längre. Nöjd blir jkag aldrig. Kanske nästa låt, eller nästa, eller nästa. Men troligen aldrig. “Det suger.” Antagligen gäller det hela mig. Kan man stå ut med det? Ja man måste väl. Ja och kan det kan man nästan alltid. Det är ingen lek det där att vara levandes. Inte ens om man gillar tillståndet att vara en som lever. Nope.
Skall vandra runt lite mer. Spika lite på en dörr. Få syfte med vandrandet. Eller så har det ju varit under hela resan. Utom här och nu då framför ett tangentbord jag inte borde sitta framför. Andra må kalla det jag gör på semestern för jobb. Olika är det. Jämt.
Semester är livet. Också som pensionär. Semester ^ 2 liksom.
Kylan förgör. Men man försöker överleva. Fryser. Såklart fryser man. Helvete. Men bättre väder på ingång. Man får hämta kraft där innan nästa kallväder kommer in. Man skulle kunna misströsta. Men tar det hela med ro. För vad skall man annars göra?
Så man lever. Tar igen lite osömn från natten i grön IKEA soffa under eftermiddagen. Sällskap av fru. Hon i annan del av soffa. Katt i mitten. Det är gott liv. Men fryser såklart. Hela Sverige fryser. I alla fall om man inte är en död svensk.
Halvtid i semester. Har inga problem med semester alls i år heller. Det förvånar mig. Kanske är det all träning som pensionär som lägger grunden till den där känslan. Men längtar lite till hösten också. Hösten är liksom projektstartstider. Den där känslan av att dra igång med långa obrutna veckor föröver är svårslagen. Gillar mycket.
Bilen inne på 37600 kilometer. Skall ut på en längre prövning nästa vecka. Antagligen den sista längre innan den också får sin pension och får ett nytt liv som blänkande konservburkar eller armeringsjärn i vackert bygge. Ser på bilden att jag nog borde skämmas över det insidiga städläget. Kanske skulle ta mig ann en sista puts innan avresa. Utsidan har aldrig sett en biltvätt under våra femton år som ägare. Ja regn såklart.
Semesterlåt ett börjar närma sig “klar”. Gårdagskvällen gjordes modigt försök att må dit men sen dök lillkatten upp och vill sova på tangentbordet och vill hon det har jag hittat min överman. Man fick ge sig. Men roligt. OJ!!!! så roligt jag har där nere i studion. Roligare kan ingen ha. Nya hörlurarna är levererade och de gav en helt annan ljudbild. Precis som förväntat. Lämnar inte så svarta plastflagor på hals och kinder heller så man törs gå ut utan att folk rusar bort från en skrikandes “svarta febern”. Ja nya är tämligen begagnade såklart. Men syns på dom det gör det inte. Perfekt för mig.
Men musik. Valla Open tänkte man sig. Men dyrt och regnväder och elitistiskt. Skippar. Gör några hamburgare och tittar på en film istället.
Fast stort behov av avlyssnad livemusik föreligger. Måste åtgärdas.
Så jodå. Nöjd med liv. Kan inte begära mer. Imorgon börjar Loosveckan. Folkvandringar ut mot skogen förväntas. Mest präster och gammalt. Folk skall ha vad folk vill ha. Ett tillfälle att samlas tillsammans och fundera över hur dåligt allt är… Själv åker jag alltså femtio mil söderut för att slippa höra gnället.
Folk dör. Här i byn också. Människor som “alltid funnits” och som man delat några ord med. Men varje persons död är bara en krusning på ytan om man inte är närstående. Det stör mig. För så blir det när man själv också lämnar. Speciellt jag då som inget är. Men en dag är man borta. Det går en krusning genom samhället. Svag. En död till konstateras. Sen går man vidare med sitt. Tänker att man kanske måste ha den där dödsannonsen ändå. Den som är överprisad så att till och med helvetet känns paradisiskt. Ja för att klara av den där krusningen p ett värdigt sätt liksom. Passera genom folks medvetanden en sista gång. Min dröm att bli strödd i Voxnan och få passera Voxna, Edsbyn, Bollnäs etc i flödet på min väg mot havet vet jag inte om den är tillåten. Fast tystnaden. Blogg. Spotify. Github. Osv, Kanske räcker det. Ja och är billigare. Var tog han vägen liksom?
Nu skall jag sätta mig i studion en timme. Unna mig. Lillkatten är där uppe så med lite tur borde jag kunna få något gjort.
En ny rykande Hälsingetoppen finns nu tillgänglig. Återigen med förtjänstfullt adderande av nya artister av den i landskapet välkände musikern Lars Ljungström .
En tur till Moviken. Det hör till. Fjärde året i rad nu. Konstutställning i det fria som inspirerar glädjer och skapar frågetecken. Varje gång vi varit dit har vädret varit fantastiskt. Så i år också. Lever man så är vi där nästa år igen. Älskar.
Men vi beser lite mer av Hälsingland medans vi ändå är på gång. Mellanfjärden är en annan pärla. En bit baguette med potatissallad och annat gott på ute på en pir med pålandsvind som ömt smeker kinder är livskvalitet såklart. En segelbåt lägger till. Man revar segel en bra bit ut, tusen meter kanske. Sen glider man utan motor snyggt och prydligt in till kaj och man vill nästan ställa sig upp och applådera för det sker så snyggt, värdigt och skönt. Det är nästan så att segelbåtsdrömmarna tar fart igen. Men riktar om dom till Kanadensare med liten elmotor. Det vore något. Kanske. Två i ett. Alltid med. Kanske. Upp på bucketlistan hur som helst. Lite liv kvar – mycket man vill göra.
Ikväll studio igen. Tror jag. Men första skall dagen användas till att måla och snickra. Typiska semestersysslor alltså.
