Author: Åke Hedman

Har en sådan där magisk programmeringsdag igår. De man lever för. De man kan dö för. Tyvärr verkar de komma mer sällan nu för tiden. Förr var det nästan alltid där. Var lätt att nå. Nu kan jag få vänta ett tag på dem. Oxdragarkodning. Jodå, saker blir gjorda under de vanliga dagarna också. De är väl de som “skiljer pojkar från män“. Men när de där dagarna med flow kommer så sker det så mycket och allt sker utan minsta ansträngning. Den ansträngning och möda man hela tiden får använda inre kraft för att hålla igång under mellantiden.

Fenomenet med flow är underligt. Jag känner igen det från musiken. Från skrivandet. Det är exakt samma sak som i kodandet. Exakt samma känsla. Det stora skapas i de ögonblicken. Men båda sidorna behövs. Mycket av det nödvändiga arbetet utförs i svackorna.

Man hör ganska ofta att “det är bara hårt arbete” som leder till resultat. Sitter man och väntar på inspiration så blir det ingenting. Och det där är såklart delvis rätt. I alla fall om man inte använder väntetiden på inspirationen till att göra något. Men den som aldrig upplevt flow har aldrig varit kreativ en enda sekund i sitt liv. Aldrig fattat. Och man kan ju inte annat än tycka synd om en sådan människa. Det måste vara som att leva i en värld utan färger. Som att bara vara “ingenjören“.

Jag hade en arbetskamrat för länge sedan som var helt beroende av inspirationen. Under större delen av projekten lekte han mest. Det blev inte så mycket gjort helt enkelt. Men mot slutet av projekten vaknade han liksom till liv. Dygnade. Ibland mer än en natt. Skrev sin kod. Nästan alltid mästerlig. Missade aldrig en deadline. En av de bästa programmerarna jag känt.

Fast chefer gillar ju inte sådant där. De vill ha kontroll. En kund jag hade krävde dagliga detaljerade rapporter. Jag vet inte vilka rädslor som drev det där men bra blir det liksom aldrig. Det är ungefär som de där som frågar “hur går det” tre, fyra gånger per dag. Fläskhjärnor.

Bäst blir det alltid om man vet att man har stöd bakifrån eller uppifrån eller vilka det nu är som håller i ett projekt. Att det finns tillit. Att det finns förtroende. Då skapar människor som bäst. Med det ansvaret så växer och utvecklas också människor. Det krävs såklart chefer som är trygga och supportande. Annars går det aldrig. Jag har haft en sådan under min programmeringskarriär. En enda. Men vi gjorde storverk under hans ledning. För övrigt en riktig tuffing. En som ställde hårda och tuffa krav.

Fast å andra sidan “skit samma“. Mitt flow är mitt. Ditt är ditt. Tro och tänk vad du vill. ALLTID!

Måndagen gick bort. Fredag går bort. Fem veckor efter det. Så tisdag, onsdag, torsdag. Det är de dagar man sätter sitt hopp till. Skall det jobbas så är det då. Problemet med semester. Att hinna till en punkt innan den börjar som gör att tankar och idéer kan stillas där uppe i huvudet. Värdelöst om oföljda trådar ligger och skräpar när en semester börjar. De vill så gärna följas att de tar över ännu mer när man inte vill att det skall göra det än när man vill följa deras vindlingar.

Hudiksvall igår. Ljusdal, Stocksbo, Karsjö också. Man får se världen när man har Renault serru. Men inget fel på Hälsingland kan jag konstatera. Allt fungerar som det skall. När man kommer nedåt dalgångarna ser man dessutom mer av landskapet än man gör här där det är skog överallt. Skogen har definitivt sin charm. Men det har verkligen de öppna landskapen och sjön också.

Måste sätta på värmen idag. Ingen kan gilla det. Definitivt inte en fryslort som jag. Två hål i väggen får fungera som ställföreträdande sommarvärme. Med byte av värmeslag i huset så är det för övrigt de där två hålen man skall förlita sig på föröver. Levererar de inte… ja då vetefan… Fast nåja. finns eldstäder och ved att ta till. Min krisberedskap. Borde kanske köpa en låda kex och kanske några kilo spagetti som världen ser ut just nu. Alla verkar vilja framkalla osäkerhet och ett världskrig. Hökarnas årtionde. Hökjävlar. Såg morfar en, hand som var bonde och ville skydda hönsen, en hök, tog han bössan, rusade ut och sköt den. Så brutal är nu inte jag. Fast ganska många generaler och deras likar skulle jag kunna tänka mig att medicinera ner i lugn och apati.

Försöker alltså koda idag. Men tvättar veckan tvätt också. Samt tömmer den stora pelletsbehållaren på pellets. Det blev några säckar kvar. Oklart vad man skall göra med det som är kvar. Vi har iof en sådan där eldkorg. Men tycker att det där fungerar lite si och så. Trötta och flämtande lågor som mest. Skall de vara brasa skall det brinna som ett vattenfall brusar.

Tömningen av behållaren består i att komma ihåg att byta den säck som pelletsskruven fyller. Man försöker slippa skotta såklart. Glömmer man byta den där säcken så kommer allt ut på golvet och man får skotta i alla fall. Men lämpligt då med tvätt för då måste man ner i källaren med jämna mellanrum ändå för att byta tvätt. Maskinerna är våra vänner.

Nåja…

Jag brukar hylla Ljusdals musikliv. Ja och nog är det i sin mångfald och kvalitéer värda många hyllningar. Det finns liksom lite av allt och det mesta håller sig på en hög nivå.

Läser en lokal annonsblaska idag. Den innehåller alla sommarprogrammen. Alla återkommande lokala konserter har samma artister som de haft åtminstone de sista fem åren. Vilka de är beror lite på arrangören. Men helt säker kan man vara på att deltagarna alla ingår i kapellmästarens/arrangörens bekantskapskrets. Om de nu inte skulle gör det och budgeten av någon anledning har ökat ett par hundra procent då är det samma gamla vänner plus Engmans Kapell, Östen med resten eller Krantz. Fantasin räcker inte ens hela vägen till Per Persson. Ja och definitivt inte till någon utanför den glesa skaran.

Suck säger man på det tycker jag. Dubbelsuck rent utav när det finns så jävligt många sköna härliga unga musiker som inget annat vill än att få spela inför publik.

Inavel leder sällan framåt. Snarare bakåt. Ja rent av med bestämdhet bakåt. Kortlekar bör kuperas hårt. Man bör försöka undvika den där enkla lösningen på problemet som det innebär att ringa samma vän igen. Det spelar ingen roll hur bra han eller hon är. Släpp fram det nya. Det fräscha. Det annorlunda. Saknas uppslag på annorluinda och/eller nya akter så kan jag rekommendera en titt på Hälsingetoppen för inspiration.

För egen del skiter jag nog i de där konserterna i år. Orkar inte med mer vänskapskorruption faktiskt.

På den tredje dagen jobbar man. Om man är en gammal ocool gubbe. Han/hon/det/gud vilade på den sjunde dagen. Jobbade alltså sex dagar. Lite tvärt om här alltså. Fast nåja, tre lediga. På ett ungefär.

Blåsigt värre på midsommardagen här på kullen. Ett parasoll gick åt helvete. Skador på ett växthus. Växthuset går att fixa. Det är ett sådant där kitt byggt av minsta möjliga material så man förväntar sig sönderfall då och då. Vi har dessutom fått det. Men parasollet knäcktes i aluminiumdel. Mest magnesum dessutom där. Så skrot. Femhundra spänn åt helvetet. Nu för tiden blir man ju förvånad om man hittar reservdelar. Och på Jysk, där parasollet köptes, förväntar jag mig inte att finna några. Köpa nytt alltså. Surt.

Oxdragarveckor egentligen härifrån och fram till jul. Det är liksom ingen hejd på det hela. Fast K skall ha semester efter nästa vecka så då skall jag ha det också. Så oxdragarveckorna får vänta. Vi pratar alltså om sex veckor innan det är dags att ta tag i dem då. Fem veckors semester och den kommande veckan. F.ö. ser jag fram emot ledighet. Något som förvånar också mig själv. Håller tydligen på att tappa det helt.

Men vi har grejat ute hela dan idag. Så jävla skönt att kunna vara ute en hel dag. Det känns såklart i kroppen. Mina ben har av någon anledning åldrats snabbare än resten av mig. Gör ont. Speciellt ett. Man jag haltar fram så gott jag kan. Ja och gör det med någon slags eufori över att kunna.

Resten av helgen har vi mest hållit oss inne. Kallt och blåsigt. Har inte känts speciellt skönt att ge sig ut och jobba. Normalt skulle det då såklart inneburit renovering. Vi har tre rum på gång just nu och lägenheten där uppe är en enda röra. Upplösningstillstånd råder. Fast det blev inte renoverande heller. Bok, soffa, vila. Jodå, åt lite tårta och godis också.

Fast den här sommaren går i renoveringens tecken. Det är också roligt. Vi har inte haft råd med så mycket sådant under några år. Det mesta av pengarna har gått till en massa måsten. Måsten som sällan syns. Men lättare idag. Ja och roligt och skönt att äntligen få till allt det där slitna. Men det tar tid. Många timmar tar det. Tänk storlek ungefär som fyra normalvillor. Många liter färg blir det…

Tre mycket tappra solrosor gror vid golvventilen i källaren. Solrosfrön som jag tappat i vinter när jag fyllt mat till småfåglarna. Men liv ni vet. En urkraft. Jag tar med dom ut till vår solrosodling och planterar dem varsamt där. Säger åt dem att “visa världen bara“. Jag hör inget “ja” men är säker ändå på att de tre finaste solrosorna i år, ja det kommer att bli de där tre. ???????? ??? ??????? skulle man kunna utropa.

Björktrastparet med bo i “trebjörken” verkar ha blivit av med sina ägg. I alla fall har de gett upp boet. Det smärtar. Har varit en glädje att få följa deras bestyr från fikabordet. Det är tufft att vara levande. För alla. Vi bör hjälpas åt.