Categories
Visdomsord

Dagens visdomsord

Möjligen kommer det inget visdomsord imorgon så håll inte andan. De bra är så få nämligen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Bostongurka

person holding hotdog sandwich
Photo by Mark Neal on Pexels.com

Dagar som är sönderhackade som bostongurka. Bostongurkdagar utan korv. Liksom. Har svårt för de här dagarna. Behöver kontinuitet. Lugn. Lider alltså.

Lösningen är återstart. Gå och lägga sig eller supa sig dyngrak. Det senare alternativet känns inte helt tilltalande. Men att lägga sig? Jodå. Kanske ändå. Men går jag och lägger mig såhär före elva så vaknar jag vid ett och tycker det är morgon. Inte van vid det där. Men kanske behöver man öva. Man skall väl vara kvällstrött nu som officiellt gubbe. Sen vakna vid fem när tidningen kommer. Det jäbliga numera är annars att tidningen “kommer” före tolv. Ja och att man fortfarande måste prenumerera på den.

Ljungström, och hans vänner, jo han har sådana han, släpper nytt den tionde. Det ser jag fram emot. Still going strong där. Man hoppas på radiospelningar, Många minuter. Så han ler gubben. Släpper saker jag också. Men särskilt nytt är det ju inte. Inget att bry sig om heller. Troligen dock före den tionde. Spelar ingen roll. Glömskan bara.

Det är svårt att inte tänka på dom där som man spelade med då och där ibland. Det fanns något speciellt. Vi hade roligt, drömde, bråkade och spelade timme efter timme. Resten av tiden försökte vi bli full styrka Det var jävligt mycket jobb med det. Flickvänner och annat drog mer än träningar i repan.

Men alla konstellationer som det blev. Speciellt i början. Jompa och jag. Vi var som olja och vatten. Vill båda styra och ställa. Det gick inte alls. Ändå fanns där en stor vänskap. Allt ordnade upp sig när han körde dansband och jag körde mitt. Vapenvila. Vi i de olika bandkonstallationerna låtsashatade varandra. På nätterna efter danserna vänner och vi jammade tills solen gick upp. Det klagades väl på det där av grannar. Fast inte värre än att vi spelande nästa natt igen.

Jompa är död. Han for illa under några år. Sluggo blev distriktssköterska. Vem kunde tro det? Andra dog också. Lindberg blev kock. Follan chef som förväntat. Flu proffsig golvbaneskötare. Klicken och dom andra stannade på fabrikerna. När jag spionerar på alla de där människorna så ser jag att väldigt, väldigt många av dom lever ensam. Jag fattar inte det. Det fanns så mycket kärlekslängtan då. Hur kunde det sluta så?

Fantastiska människor hur som helst. Men tänker att man vill träffa dom alla IRL igen. Ja några har man ju träffat. Men jag tro inte på de där återträffarna. Bättre att bevara folk i minnet från när de befann sig på sin prime. Jodå, där står de allesammans som förstapriser i turneringar om att överleva och att leva.

Men några av de bästa människorna jag mött i livet fanns ju där såklart. Andra i Uppsala, Katrineholm, Stockholm och Gävle. Som det är i ett liv. Det är inte en tid som är allt. Jo, kanske för en del sorgliga varelser som har sin bästa tid i högstadiet och strax efter. Vi andra lever senare också. Stannar inte kvar i den där skiten. Utvecklas. Det finns fortfarande människor kvar att lära känna. Kanske.

Men tänk va’ bra. Nu har jag lyckats fördriva lite tid. Matar jag Hulk och fixar lite annat så borde klockan närma sig tolv och vettig sovtid. Bloggskrivander har många fördelar. Där är definitivt en.

Nu hoppas jag alltså på morgondagen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En ny Amerikansk dröm

Tydligen…

Categories
Swedish

Karin Smirnoff blir ny Millennium-författare – DN.SE

Karin Smirnoff blir Millennium-författare: ”Känns fint att fortsätta i Stieg Larssons anda”

Source: Karin Smirnoff blir ny Millennium-författare – DN.SE

Aprilskämt i december!?

Categories
Musik

Senast lästa bok

Johnny the Fucker av Magnus Uggla

En skitbok egentligen. Men man läser ändå. Den handlar ändå om det svenska musiklivet eller branschen. Fast behållningen är egentligen att möta Gunnar och Stanley igen. Sist var i en loge i Voxna. Dom spelade i Neon Rose. Stars. Vi spelar på samma ställe. Gunnar drar vår “Ankan” mitt i deras uppträdande. Stanley bjuder ut en av mina kompisars syrror på en kliande upplevelse på en myrstack. Stockholmskisar på landet. Stjärnorna. Jodå Peter Lundblad är med på ett hörn också. Han var med på mycket som Uggla gjorde, det har han berättat själv. Lite otippat tycker jag.

Langer. Son till Pecka Langer. Ny för mig. Men Pecka minns man ju. En radioröst från förr. Det behövdes antagligen inte mer än så (att hja Pecka til far) för att få en biljett in i musikindustrins gyllense salar.

En dysfunktionell branch. Helt klart så. Ja och boken går att läsa.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det där man är

black and silver mixing board
Photo by Stephen Niemeier on Pexels.com

En söndag i studion. Ja nog finns nog en stor del av lyckan där. Men tid som aldrig räcker till. För just där tickar alla klockor på i turbofart. Man sätter sig. Sen har en dag gått. Förhoppningsvis finns ändå något man kan kalla låt innan strömmen slås av och skärmar släcks. Oftast gör de det. Fast man tänjer på tiden för att nå just dit.

Somliga söker det där och betalar stora pengar på dyra kurser får att nå det. Mindfullness hittade någon på. Men visst. Ett bra ord. För det är väl så det är. Ett sinne som är upptaget av bara ett. Gratis här. Att göra det man själv vill och inte det andra vill.

Ja och jo, det blir en låt. En till i den där högen av låtar. Inte märkvärdigt. Ingen annan än jag kommer nynna på den här låten. Ingen annan än jag kommer att kommentera den. Fast jo, om de måste. Som något slags väluppfostrat maner, “Bra låt“, utan att hört den egentligen såklart. Sådant som betyder noll att få. Noll att ge. Som en kyss utan känsla. Man är hellre utan.

Men det är såklart inte som förr nu. När man var ung ville man skriva hits och bli älskad och höras och synas och finnas. Nu finns inget av den där längtan kvar. Just de här timmarna är det jag önskar och det jag får. Jo, jag är en lycklig människa. I alla fall där. Helt klart där. I det där jaget som jag är.

Som vanligt går hälften av tiden åt för tekniska detaljer. Det där som irriterar. Jo jag är ju tekniker. Gillar normalt det tekniska och problemlösandet. Men i studion vill jag skapa “musik“. Inte tjafa med teknik. Men man kommer aldrig ifrån det. Hälften av tiden är att strula med sådant som inte fungerar som det skall.

Men alla vägar som bär framåt har hinder. Vill man njuta av vägen måste man ta sig över alla hinder. Så många val finns det inte där.

Så nu när jag sitter här och det är måndag så känns det alltså gott. Jag skall kasta mig in i nästa passion. Bra dagar bjuder ju den på mindfullnes också. En lyckligt lottad pensionär är man väl. Fast jag har fortfarande svårt med kopplingen till det där ålderuttrycket. Bara siffror och pengar som “strömmar” (jo jag överdriver där) in på kontot utan att man lyfter ett finger.

Allt gott alltså. Kan man begära mer?

Categories
Swedish

Friday Feeling @ Office

https://photos.app.goo.gl/hxkz49Y6FMjSAous9

Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det regnar i alla fall inte

rain droplets on glass
Photo by Sam Willis on Pexels.com

Det enda som drar, och längtas till, nu är en grön IKEA soffa som står där osutten och oliggandes i uppe i lägenheten. Allt annat, kodandet, här nere, det sköts bara enligt rutin. Jag mal på. Knappar På* Trött. Behöver vila. Den som jag ofta exekverar i grön IKEA-soffa.

Men inte ovanligt att det trötta överväldigar mig när det kommer klödknäppar. Tröttheten följer liksom med på köpet. Ingen aning varför det är så men inträffar gör det varje gång. Att frysa tar antagligen mer energi än man tror. Ja och då fryser jag väl inte, varken så mycket eller ofta. Bara vid bilhämtningar och postlådehämtningar utsätter jag mig för de låga molekylära rörelserna. Annars studsar dom pigga rackarna omkring ganska bra. Som ungar efter lördagens godispåse faktiskt.

Ja egentligen kunde jag väl bara avbryta. GFe mig. Kalla dan för helg. Finns ingen chef eller lag som tvingar mig att sitta kvar här nere och försöka få något gjort. Pensionen kommer ändå. Räkningar kan betalas. Där finns lugn.

Men det gör jag inte. Något slags ansvar som alltid funnits inom mig. Som har fått för sig att det är bättre att försöka. Troligen en ren missuppfattning och ett missförstånd såklart. Som ett liv hade varit bättre utan.

Jag knappar på*

När jag hör moderatledaren stå och gnälla i TV (gör han annat) så kan jag för mitt liv inte förstå hur någon vill rösta på hans parti. Det där gäller KD och SD också såklart. Det är helt obegripligt för mig. Ändå röstar i princip hälften av Svenska folket på högerns gäng. Vill ha det som i Amerika kanske. Vill roffa åt sig själv och skita i alla andra.

Men…

Det är inte det där att hälften av Svenskarna inte längre tror på solidaritet och att hjälpas åt som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig är att all de här människorna antagligen tänker och tycker på samma sätt när iställer en vänsterpolitiker talar. Helt plötsligt öppnar sig en avgrundsdjup klyfta. En bråddjupt gap där ingen av de som står på sidorna av det förstår den andra. Vi vet alla var de där klyftorna och splittring kan åstadkomma. Förstörelsen hämtar allt sitt syre därifrån och det svarta där nere i djupet drar till slut med sig allt.

Man blir inte uppiggad av sådana tankar heller.

Men det är såklart en helt annan kyla som breder ut sig det där än den som finns där ute. Vinter. < -10. Helt vanlig vinter. Inget märkvärdigt. Men man är ovan. Det var ett tag sedan och man har känt ljumma sommarvindar som har placerat en på någon slags drömplats som inte stämmer med verkligheten. Nope. Det är så här det är. Kallt när det är vinter. Ibland varmt när det är sommar. Fast inte så ofta. Om man nu skall bo här i norr.

Traveling Wilburys har 2324519 måntaliga lyssnare på Spotify. Det innebär att dom alltså bara har lite drygt två och en halv miljon fler än vad jag har. Ett konstaterande bara. Inget mer med det.

Ännu inte en enda fågel vid fågelbordet. Fågelfröutgifterna verkar bli låga i år. Men tråkigt såklart. De finns nära mitt hjärta dom där fåglarna plus ekorrarna. Fast det räcker väl med att bara en av dom lyckas hitta hit igen, sen är dom alla här igen. Det skvallras mycket i de där kretsarna.

Sluter jag ögonen här och nu så somnar jag. Jodå. Det gjorde jag faktiskt igår. Sov en kvart. I stolen. Ni vet sådär så stt man vaknar när huvudet faller åt något håll. Bör alltså skaffa en flygplanskudde. Så att man kan sova ordentligt på jobbet. Eller en soffa. En där man kan sträcka ut sig en stund. Ja i alla fall om det skall fortsätta på det här viset. Trötthetsviset.

Vill man ge ett namn åt det där kan man säga att man behöver tänka en stund. Visst låter det seriöst?

Men tangenter bör tryckas ner och kod skapas. Åtminstone är det så i mitt liv. Trötthet eller inte, det där måste fortgå. Så jag beträder den stigen. Soffan får vänta till ikväll och sju ungefär. Där är det, GÄSP, stäng igen ögon och fall ner i det sköna mörkret.

Japp.

Liksom.

Categories
Musik

Kodarmusik