Categories
Betraktelser & Berättelse

Första natten

Första natten sovande med öppet fönster. En ljuvlighet. Det och barfotadagar. Ren njutning. Som en sipp på en bra single malt där eftersmaken aldrig tonar bort.

Tyvärr vaknar jag också snurrig. Det kommer till mig det där ibland. Irriterande. Vaccinspruta. Pollen. För lite sömn. Eller bara som det är. Jag vet inte anledningen. Men lite jobbigt.

Fredag. Ännu en vecka som kastat sig fram i livets tävling och som nått sitt mål. Kan man få önska sig veckor som är längre. Segare. Har dagar som är svåra att fylla med aktivitet. Nehej. Det får man inte. OK. Man får väl leva med de här korta veckorna då. Det är som det är. Efter ett helt liv med sådana borde man vara van dessutom. Vid det här laget. Men icke. Alltid lika förvånad när fredagen kommer. Behöver alltid ungefär tre dagar till. Eller fem eller fyrtio. Ja fyrtio, femtiodagarsveckor, det vore något.

Den fina backuplösningen fungerar tydligen inte om man har för många filer. Nehej. Måste hitta en anna lösning för det där. En tanke är att bygga en mindre server ute i garaget. Då kan man spegla och backa från maskinerna här på låtsaskontoret dit och skulle huset brinna upp så finns det chans att man kanske kan rädda det som finns i garaget. Fast bäst vore såklart om folk i Los gick samman. En server gemensamt. Men jag tänker inte ens försöka att föreslå något sådant.

Fast konstigt det där med backuplösningar. Google’s lösning fungerar inte heller. Jag har testat andra. Samma sak. De suger. Ändå är väl inte problemet helt svårt kan man tycka. Det borde såklart vara lösbart. Speciellt efter alla år vi grejat med det här. Lokala lösningar fungerar ju ändå kanon trots allt. Det endas som skiljer är väl bandbredden. Fungerar gör det inte.

Skit. Kan tyckas.

Men dag kvar ännu. Den skall skördas på sina timmar trots det snurriga. Med ett öppet fönster ut mot världen och fötter utan strumpor skall det nog gå bara bra.

Categories
Bilder

Bortskämda

Den “gamla damen” skämmer bort oss såklart. Doften av blommande hägg på det och sen en rejäl dos Koltrastsång. Eufori. Jag tor inte ens Ulf Lundell kan deppa.

Categories
Betraktelser & Berättelse

I som i…

Intensivt knappande idag. Det är “klar” jag försöker komma fram till. Det är en kamp. Det här momentet. Att nå dit och att våga ta fram stämpeln med “KLART”. Men knappar alltså på.

Får $10 från Microchip igår att använda på Starbucks. Snällt. Men det finns få Starbucks i Los. Lovar. Försöker pracka på son eftersom han bor i Uppsala. Men Starbucks ligger på andra sidan stan. Så mycket lockar inte en kopp kaffe för en stadsbo. Här åker vi nästan tio mil enkel resa för att handla. Olika.

Om nu någon läser det här och brukar gå förbi en Starbucks så skicka ett PM så bjuder jag på en kopp kaffe. Eller Microchip bjuder. Eller hur det nu blir. Gratis torde det i alla fall bli. Om du kan hålla dig inom $10 dollars gränsen. Inga strängar kopplade till det där. Du behöver inte ens säga tack. Jag tycker bara det är synd om $10 får ruttna bort på ett låtsaskontor ute i skogen.

Idag kommer annan present. Github. Dricka. Chips. Choklar. Badboll. etc. Trevligt värre. Första gången på länge som posten varit in och levererat IRL. Vi har världens bästa lantbrevbärare här och dom vill man helst träffa ofta. Men nu har det varit som det varit några år. Blir kanske ändring på det där.

Men en riktigt presentdag alltså. Eller rent av två. Troligen inte tre. Som vanligt har jag inget att klaga på.

När jag tittar mig i spegeln så ser jag såklart en man som blir äldre och äldre. Men samtidigt kan jag titta på den där mannen och tycka att det är lite tidigt att dö nu. Han har en del kvar. Men faktum är faktum såklart. Trist. Kan man tycka.

Men knappar trycks inte på sig av sig själva. Dit har vi inte kommit ännu. Så tills vi är där får jag och andra sköta det där knappandet. Det är precis det jag alltså skall ägna mig åt resten av kvällen. Men musik på såklart. Högt. Och med ett öppet fönster. Utan att frysa. Livet är alltså gott. Tack för det.

ps Någon hade levererat “Nya Testamentet” i brevlådan också. En bok alltså. Men har ju den. Både i nyare utgåva, nåja 70-tal, och en artonhundratalare. Behöver inga fler. Kastar. Fast det tar emot att kasta böcker. Men min slutsats när det gäller de organiserade religionerna är att de gör mer skada än nytta. Tänk själv kamrater. Då får vi en mycket bättre värld. “Herrens” och alla djävlars tid har passerat. Nu är det damernas tjuv som gäller. Hela havet stormar. Frihet. Hurra! ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Summerfest

Redo för GitHub Summerfest nästa vecka. Tack GitHub!

Categories
Betraktelser & Berättelse Företagande

10 år

Tydligen firade grodan, eller mer korrekt Grodans Paradis AB, tio år igår. Tänka sig. Vad tiden går. Det känns som det bara var några år sedan jag åkte ner till banken med den där högen pengar som var starten på något nytt. Fast allt det där handlade mer om att försvara sin identitet än att försöka bygga ett företag. Det behövs mer resurser om man vill göra något på allvar. Är det något jag lärt mig av min företagsresa så är det det. Aldrig igen ett underfinansiserat projekt härifrån.

Men man skulle väl köpa tårta, några öl, satt upp ballonger, och firat hela natten. Men nöjer mig med en Guld Nougat, en påse Vics Blå och den där Covid-19 sprutan då. Inte så illa det heller väl?

Fast mest förluster såklart. Rött en favoritfärg. Kan man tro. Det finns många kronor att hämta ut för den här gubben eller för den som, en dag tar över, om det en dag skulle bli svarta siffror i det här bolaget. För lite lagt på hög blir också mycket till slut.

Fast har jag berättat att jag älskar det här. Kanske finns det ett värde i något sådant också. Jo, de finansiella instituten skiter såklart i sådant. Vinnova och andra också. Ja de flesta. Men den där man är då? En viktig en. Åtminstone för en själv. Japp, där är det viktigt. Antagligen det viktigaste. För att orka leva och göra det bra.

Sen vad andra tycker, om de tycker att man är en nolla och en dumskalle spelar väl egentligen inte så stor roll. Åsikter, som man har rätt att ha. Men mer än så? Knappast.

Så tio år. Kan man hoppas på tio år till. Pension förändrar inget. Egentligen inte. 151 dagar kvar. En slags frihet. Men jag är den jag är och lär inte förändra mycket i mitt liv. Åtminstone så länge jag är frisk och har orken kvar.

Min dag har redan snurra på ett tag. Housekeeping på ett låtsaskontor, på en kulle ute i skogen. Nope, ingen nämnvärd skillnad mot att sitta på ett riktigt kontor på Drottninggatan i Stockholm. Tycker, eller tror man på det så är man såklart en idiot. Ändå är det så det fungerar. Ja och jo. Folk väljer bil efter färg också. Så jävla rationella är vi inte som vi tror.

Nu skall jag starta om min maskin. Hatar nämligen den där dialogrutan som poppar upp med jämna mellanrum och vill att jag skall göra det. Sen, efter det, skall jag förändra världen. Japp, alldeles på egen hand. Det finns nämligen ingen annan att hålla i hand när man gör det.

Serru!

Categories
Swedish

Elektronik I Norden » Framtidens industriarbetare är inte mest hotad

Niclas Björsell, docent i elektronik och forskare vid Högskolan i Gävle

Source: Elektronik I Norden » Framtidens industriarbetare är inte mest hotad