Categories
Betraktelser & Berättelse

I som i…

Intensivt knappande idag. Det är “klar” jag försöker komma fram till. Det är en kamp. Det här momentet. Att nå dit och att våga ta fram stämpeln med “KLART”. Men knappar alltså på.

Får $10 från Microchip igår att använda på Starbucks. Snällt. Men det finns få Starbucks i Los. Lovar. Försöker pracka på son eftersom han bor i Uppsala. Men Starbucks ligger på andra sidan stan. Så mycket lockar inte en kopp kaffe för en stadsbo. Här åker vi nästan tio mil enkel resa för att handla. Olika.

Om nu någon läser det här och brukar gå förbi en Starbucks så skicka ett PM så bjuder jag på en kopp kaffe. Eller Microchip bjuder. Eller hur det nu blir. Gratis torde det i alla fall bli. Om du kan hålla dig inom $10 dollars gränsen. Inga strängar kopplade till det där. Du behöver inte ens säga tack. Jag tycker bara det är synd om $10 får ruttna bort på ett låtsaskontor ute i skogen.

Idag kommer annan present. Github. Dricka. Chips. Choklar. Badboll. etc. Trevligt värre. Första gången på länge som posten varit in och levererat IRL. Vi har världens bästa lantbrevbärare här och dom vill man helst träffa ofta. Men nu har det varit som det varit några år. Blir kanske ändring på det där.

Men en riktigt presentdag alltså. Eller rent av två. Troligen inte tre. Som vanligt har jag inget att klaga på.

När jag tittar mig i spegeln så ser jag såklart en man som blir äldre och äldre. Men samtidigt kan jag titta på den där mannen och tycka att det är lite tidigt att dö nu. Han har en del kvar. Men faktum är faktum såklart. Trist. Kan man tycka.

Men knappar trycks inte på sig av sig själva. Dit har vi inte kommit ännu. Så tills vi är där får jag och andra sköta det där knappandet. Det är precis det jag alltså skall ägna mig åt resten av kvällen. Men musik på såklart. Högt. Och med ett öppet fönster. Utan att frysa. Livet är alltså gott. Tack för det.

ps Någon hade levererat “Nya Testamentet” i brevlådan också. En bok alltså. Men har ju den. Både i nyare utgåva, nåja 70-tal, och en artonhundratalare. Behöver inga fler. Kastar. Fast det tar emot att kasta böcker. Men min slutsats när det gäller de organiserade religionerna är att de gör mer skada än nytta. Tänk själv kamrater. Då får vi en mycket bättre värld. “Herrens” och alla djävlars tid har passerat. Nu är det damernas tjuv som gäller. Hela havet stormar. Frihet. Hurra! ds

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.