En o-cool gubbe

Det är tungt låtsasjobbet just för tillfället. Uppförsbackar så långt ögat når och mil efter mil till något slags mål också efter dom. Det är nu, i det här, som man borde få priser och uppmuntran såklart men naturligtvis kommer sådant där i nedförsbackarna när man inte har ett dugg nytta av sådant, ja när dylikt till och med bromsar upp farten. Det sista man vill. Men man får vandra på, ja, knappa på i mitt fall.

Men upp ur sängen kommer jag hur som helst. Glad över en ny dag. Nätterna ryckiga fortfarande. Vaknar minst en gång varje timme. Om jag minns rätt var det samma sak efter min förra operation. Narkosen rubbar sömnen på något vis (gissning). Mardrömmar hälsar på. Som de gjorde när man var barn. Då när de alltid fanns där under nätterna. Red mig. Men det fungerar. Går att leva med nu som då. Jag sover tillräckligt för att orka med en dag. Alltid något.

Ute regnar det. Eftersom alla ropar “vattenbrist” så är det väl bra. Programmerarväder kan man kallar det. Har aldrig haft något emot en regnvädersdag. I alla fall inte om jag låtsasjobbar eller jobbar. Men det är klart håller det på och håller på dag ut och dag in kan det bli lite segt. Vill minnas att semestrar brukade vara så förr i tiden. Nu är det kallt och torrt istället. Men ställer man sig vid en jordglob och följer den där longituden man befinner sig på så inser man att kallt och torrt, ja det är normaltillståndet för våra breddgrader. Det är det andra, värmen, regnet, det sköna, som är anomalin.

När jag läser om VD/uppfinnaren i Västerås och branden så är det svårt att inte tänka på farsan. Den där båten med jetdrift som sprang läck i pumpöverföringen som fiatmotorn drev mitt ute på sjön så att den istället för att ha jetdrift pumpade in vatten i båten. Vi sjönk. Brorsan, farsan och jag. Men överlevde. Flaggstången, hemmagjord i glasfiber, som, så fort den fick en flagga, blev till ett C innan den gick av. Vi skrattade så att vi grät när vi såg den från vägen K och jag. Ja och massor av annat. Hemma och på fabriken. Men mycket blev bra såklart. Patent togs. Misslyckandena är uppfinningarnas moder. Oräddingar är de de där uppfinnarna. Vem har inte sett flyghistoriska filmer och hisnat. Men precis som mannen i Västerås i helgen så behövs den där oräddheten. Den och passionen. Det där som gör att uppfinnartyperna blir äldre och är piggare än andra. Ja om de då inte dör när deras uppfinningar exploderar såklart.

Nä nu så. Det finns uppförsbackar att ta sig uppför.

Jag är ledig i dagarna tre. Får rose’ och grillat. Jag får smaka på sommaren. Jag får igång den gamle gräsklipparen. Vandrar mina dryga två timmar i solen. Karin och Niklas turas om att dra igång den åt axelskadad när den stannar på en stortuva. Jo de första dragen gjorde jag själv. Men fan, det finns gränser. Ibland vill man mer men kan inte mer. Fast vad är en axelskada när andra har ont i tår, armbågar och ryggar. Mina krämpor har liksom alltid mötts av andra med en egen krämpa som är mycket värre. Så jag nämner sällan det där som gör ont när jag pratar med folk. De får prata på om sitt. Jag lyssnar. Vet att jag inte kan vara värst.

Jo då, en pizza slinker ner också. I fredags i Bollnäs. Med bea. Bara det. Gott som fan. Tror det var i November förra året vi senast inmundigade en köpepizza. Så det var dags. Tycker då jag. Men magen och tarmsystemet har inte riktigt hämta sig ännu efter den där gochocken. Gott var det hur som helst. Den som väntar på något gott,… liksom.

Pressen skriver att vi har kollektiv björnfrossa här i byn. Det finns en slags vilja därifrån att piska upp en rädsla som inte finns. Gillar inte. Tror det inte är speciellt mycket björnfrossa här på byn. Folk har inget emot björn. Men såklart har vi respekt för dem. Speciellt en hona med ungar som den som går här genom byn just nu. Gissar dessutom att det är “vår” björn, alltså den jag skrev om förut, men som nu fått ungar.  Bra i så fall. Den är välkommen hit igen. Såklart.

Just nu åskar det där ute. Svarthimmel. Störtregn. Lika skönt som strålande sol det också när man sitter inne. Ännu ingen fara med att saker måste dras ur. Men man håller koll på ovädren när man bor såhär på landsbygden. Jordpunkterna är färre. Det blir en jävla åverkan när det slår ner. Oftast finns bara en väg ner till jord. Eller kanske två i bästa fall. Sotig kopparkabel är det som blir kvar. Ja och kostnader för den som bor där. Klarat mig skapligt hittills, peppar peppar.

Ta stygnen efter operationen imorgon. Borde väl kunnat göra det själv, fler är de inte, men man får väl göra som andra. En gång. Värktabletterna är kvar på apoteket. Där får de ligga.

Träffar J i Bollnäs. Han verkar vara i fin form. Jag säger det. Såklart. Men han har prostatacancer. Går på cellgifter. Först vill man såklart äta upp sina ord. Man kan tappa vikt på många sätt. Men fan han ser ut att vara i fin form. Det kan inte hjälpas. Full av kämparglöd. Rom, Italien och fotboll på lördag. Kommer såklart att klara det. Som de flesta av de andra jag känner som fått prostatacancer. En hel hög. Så jäkla många. Men bara en död än så länge. Nej två, ja kanske tre. Det är inget att leka med hur som helst. Fuck cancer!

Ja själv är man förskonad ännu så länge. Tror man i alla fall. Vad vet man liksom. Rätt vad det är står man där själv med det där svåra beskedet och sitt eget jag som skall förhålla sig till det där. Man vet liksom inte hur man reagerar på sådant. Ja det kan ju vara det sista beskedet. Bäst då är såklart att bara somna och inte vakna igen. Utan att man vet ett dugg. Man undrar om någon ens skulle sakna en. Men svårigheter behöver inte bara vara till ondo för en människas liv. Många gånger kan de vara det bästa som hänt en. Japp. Eftersom man lär sig att koltrastsång är mer värdefull än vilken jävla röd glänsande sportbil som helst.

Fast nu så. Nya tag.

ps Ledig förresten… när är det i mitt liv? ds