Det finns morgnar när man kanske bara skulle ligga kvar i sängen, eller om man tar sig upp därifrån, stanna i duschen, ja, och nog blir det en lång dusch idag alltid. Varmt vatten som spolar skönt över en gammal mans kropp. Man står där och dåsar. Tvålar in sig. Men sliter sig ur alla duschdemoners grepp till slut. Man kan ju inte stå där hela dan. Eller kan man det?
Men torsdagstrött alltså. Måste sitta en stund. Bara finnas ett tag. Samla ihop sig. Det där tillståndet som mängderna tillgriper kaffe för att ta sig ur, det som andra joggar sig bort ifrån. Själv behöver jag sitta ett tag. Fundera över livet, dagen som ligger framför mig.
Skriva blogg hjälper alltid lite i de här lägena. Det blir en mjukstart av de här orden. “Hej dagbok” liksom. Fast någon ana mening finns det såklart inte med det. Möjligen som utloppsventil för en som saknar arbetskamrater. Men det börjar väl bli femton/tjugo års skrivande här också. Dag läggs till dag.
Äntligen finns en lödpasta som man kan förvara i rumstemperatur. Det är sådan världen borde hurra åt. Men alla kanske inte bryr sig om den revolutionen såklart.
De som tror det är enkelt att leva på existensminimum kan ju gå och tro det. Det är det inte. Men det går och det går mycket bättre när man har ett slutdatum framför sig. Etthundranittio dagar har ramlat iväg idag. Dagar som läggs till dagar. Det som grämer mig är detta sittande i ett limboland. Jo visst, man kan jobba för den där den där dan, 2 november 2021, när det är över (ja det är min födelsedag f.ö.) men orkar man köra på då. Som 65 åring. Eller har alla kört förbi i full fart då. Men det kanske man inte skall vara orolig för förresten, för det har jag förväntat mig under de tjugo år som passerat också. Så imponerande är inte projekten och alliansernas arbete. Fast målet ligger där ändå. Måste ju göra det. Hur skall jag kunna leva annars. Jag måste ha något att sikta mot annat än pension. Pensionsliv är inte jag. Nope.
Fast vem vet. Den dan. När pensionen betalas ut. Då kanske man bara vill vara pensionär. Eller också är man död. Känns lite lika från mitt perspektiv just nu. Vi får se hur man ser på det där då.
Hmmmm… apropå död… Borde kanske be och få en sådan där ultltraljud för kroppspulsåderbrock. Skulle visst kolla den med tre års intervaller. Ja ta psa prov igen också kanske. Ha ha ja gammelgubbesyndromet det där. Man känner att dödens byracka nafsar en i hälarna. Den där jycken har fått fart på mer än en gubbe som annars stannat på sofflocket.
Nä nu så. Det går inte sitta här bara. Något måste man ju göra. Livet är gott!
