Den lyckligaste dagen i ett liv. Ja man kan ju hoppas den återstår att få uppleva. Men om den nu varit? Vilken var det?
Man skulle kunna tro att det var när jag gifte mig med K. Men det var bara en formalia när vi fick vårt första barn. Dan för julafton äntrade vi tingsrätten, gifte oss på tio minuter och sen gick vi på Coop och julhandlade. Inte minnesvärt helt enkelt.
Men när man fick det första (och andra) barnet borde ju platsa in. Men om sanningen skall fram var man mest livrädd då. Vilket ansvar man hade framför sig. Livslångt. Klarade man det?
Nej det var mycket enklare än så. Ja och det är ett solklart ögonblick. Det är sommaren 1980. Jag jobbar som labassistent på vattenverket i Eskilstuna under sommaren. Har kvar min lägenhet i Katrineholm där jag precis läst in tekniskt gymnasium. Men lägenheten är uppsagd. Jag skall göra annat till hösten. Jo fysiken har fångat mig med all kraft. Jag som började de där studierna för att bli ljudtekniker. Fortfarande förvånad. Jag har sökt de fysikutbildningar som finns. Uppsala i första hand. Vi har åkt upp några stycken och vandrat runt där på institutionen och det är ett självklart första val.
Nu den här sommaren ligger det där kuvertet jag väntat på i hallen under brevinkastet. Litet och oansenligt är det. Från Universitets och högskoleämbetet. Jag tar inte av mig några kläder. Sliter upp det där kuvertet. Ja och JA, jag har kommit in på mitt förstaval Uppsala universitet med god marginal.
Ja, jag kan känna den där känslan i magtrakten fortfarande. Det där ögonblicket var en sådan seger. Inget kunde vara större. Jag gick runt euforisk i veckor efteråt. Innan euforin avlöstes av oro för vad man gett sig in på och sökandet efter någonstans att bo tog vid.
Men varför just det där ögonblicket? Varför var det så viktigt? Varför utgör det den lyckligaste dan i mitt liv?
Först och främst var jag inget ljus i grundskolan. Jag var en drömmare som gick omkring där, lite som idag, och inte såg vad som stod på tavlan förrän någonstans i slutet av sjuan då någon upptäckte att på ena ögat såg jag inte alls och på det andra behövdes nog glasögon. I alla fall om jag nu skulle hänga med i undervisningen så behöves de där glasögonen. Jag och vilken skillnad det gjorde att se.
Fotoskola, det jag helst ville efter grundskolan, var inte att tänka på i min familj. För långt bort. För dyrt. Så det blev ekonomiutbildning. Jag hade ändå viss matematisk begåvning. “Viss” alltså, inte tillräckligt för en teknisk utbildning, en ekonomisk variant var lagom rejäl. Jag gissar att farsans chef och vän Lars-Erik Järvefelt hade en del med det där valet att göra. Själv hamnade jag där bara.
Jag hittade musiken det första året där på gymnasiet. Visste att det inte fanns annat. Jag är nu ändå en människa som går all in eller inte alls. Ja och ekonomiutbildning… den var inte skoj. Efter ett år fick jag välja mellan alternativen att gå om det första året eller att sluta. För mig var det självklart att sluta. MUSIK! Året är 1973.
Ja sen blev jag skjutsad till Träförädlingen, fabriken där farsan var verkmästare. Det var inte tal om att gå och dra benen efter sig en sommar först. Jodå jag fick en rungande utskällning i en korridor av Järvefelt såklart. “Hur kunde jag svika min far på det där sättet!?” Men jag brydde mig inte ett skit. Gick där ifrån. MUSIK!
Jag hade inga problem med att finnas där i den där miljön. Man bara existerade under dagarna, dagdrömde, längtade hem, precis som alla andra, ja och väl hemma var det MUSIK! Nu vet kanske inte alla hur det är att som son till en chef, min farsa var alltså verkmästare, jobba på samma fabrik som honom. Man blir aldrig riktigt med i gänget. Samtal tystnar när man slår sig ner med de andra. De man inte vågar ta ut på chefen kan man ta ut på sonen. Helt riskfritt dessutom och man kan göra det ännu mer när man märker att han inte skvallrar.
Det skulle kunna varit ett helvete. Men det var det inte. Det fungerade hur bra som helst. De flesta var ändå bra människor där. Trotts allt det där. Det där gav pengar att köpa en gitarr, förstärkare, högtalaranläggningar. Ja jag kunde krupit i en latringrop om dagarna om det hade behövts för att kunna göra den där musiken jag ville göra.
Sen 1977. Lumpen. Flottan. Karlskrona. Muck. Jag läste elkurser på distans under den här tiden. Tankarna på att plugga vidare såddes nog där på Visborg. Stabsfartyget. Chefen för kustflottan. Väl hemma igen fanns inte mitt gamla jobb kvar. Jag fick börja jobba på sågen.
Man kan lugnt säga att jag blev mobbad det året. Det las skit i mina frukostmackor, pissades på mig, förnedrades på alla sätt. Det gjordes helt klart att jag inte hörde hemma där. Att sonen till verkmästaren nu skulle sättas på plats en gång för alla. Han som utförde det där, var (och är) en av de godkänt religiösa där i Edsbyn. Lite finare men egentligen ondskan själv. Jag har i alla fall aldrig någonsin upplevt en värre ondska, en som det gick att ta på, en man som njöt av att besitta den, en som på kvällarna och helgerna befann sig i kyrkorna. Förlåten. Godheten själv. Ett as i fårakläder.
Ändå är det det där året allt förändras. Det går ju inte att finnas kvar i det där. Folket som spelar har dessutom börjat skaffa relationer. Nästan alla har flickvän. Jag med till och från. Det är allt svårare att få folk att komma och repa. Det är förändringens tid. Vi börjar bli vuxna. Måste göra livsval. Jag med. Så när jag ser den där annonsen om den eltekniska gymnasieutbildningen i Katrineholm så skickar jag in ansökningshandlingarna. Jag kommer in. När jag berättar det på jobbet så börjar helvetet.
Ja de sista månaderna kunde jag vara utan. Aldrig har jag sett så mycket skit, fått så många kränkande omdömen, fått höra att jag aldrig någonsin skulle klara den där utbildningen, fått höra historierna om alla de som blivit inlåsta på sjukhus sedan de börjar studera. Blivit oåterkalleligt tokiga. SÅ mycket skit. Dag ut och dag in under någon månad. Men jag hade sagt upp mig. En dag tog det slut och jag drog därifrån utan att säga hej. Några dagar senare lämnade jag Edsbyn och återvände aldrig.
Ja det där brevet som kom den där dagen var segern över allt det där. En seger över idioten där på fabriken. Alla fega som inte sa ifrån, som bara såg på. Segern över de som tog ut frustration och ilska över min farsa på mig för att jag var ett enklare och mindre farligt byte än vad han var. Jag vann den där dagen, jag kom in på fysikerutbildningen på Uppsala universitet. Jag vann också efter att jag äntrat lärdomsstaden med varje tenta som jag klarade. Alla de där åren blev som en spottloska på alla de där som fortfarande gick kvar där på fabriken och inte själv vågade förändra sina liv.
Vilken dag var den bästa dagen i ditt liv?
