En o-cool gubbe

Utsövd. Det är första advent och halt. Nedräkning mot frosseri. Isgatorna går ner för de branta backarna på berget där vi bor, brattbackarna. Vinden ryter i kring huset och sopar isen som ett curlinglag med sin kvast, men den lösa takplåten, den vi så gärna vill skall lossna, den sitter kvar och fast som berget.

Kommunen sandar inte under helger. Vi jobbar helst nio till fem i Sverige. Lättjan som till slut kommer att dödar oss. De som jobbar längre timmar konkurrerar ut oss. Man måste ge för att få.  Fast jag har såklart inget att säga i det där. Jag som på min höjd låtsasjobbar. Precis som nu. Nu när anglosaxisk vecka börjat hos en som inte tror på en Gud som straffar dem som inte vilar på vilodagen. Men läser jag min CV så verkar det som ändå om jag har jobbat i livet. Men det känns inte så. Mitt liv en lekplats.

K och Niklas bakar pepparkakor där uppe. Veganska och icke veganska. Vi är nämligen av båda de där sorterna här i huset. De som inte äter kött och de som inte äter kött och det som kommer från djur heller. Själv är jag vegetarian. Men skulle väl egentligen följa veganspåret om mitt hjärta fick bestämmanderätten. Men osten. Den gudomliga osten, hur skulle jag klara mig utan den? Alldeles utmärkt säkert. Ja, om jag nu tänker efter. Men jag är inte där ännu. Behöver utvecklas. Leva några liv till som kossa i mjölkfabrikerna. För att förstå. Varför.

Jag har sandat. Nu återstår sotning på programmet, sen laga en kran. Det finns alltid saker att pyssla med. Jag är rörmokare, elektriker, snickare och en hel del annat här i huset. Det krävs mycket för att hantverkare skall kallas in. Taket såklart. Det beträder jag aldrig igen. Nej det tror jag inte. Fegis numera. Några andra saker finns det väl också som ligger utanför min förmåga, mest saker man inte har verktyg till eller som en axelprotesförsedd ocool gubbe inte mäktar med längre. Med stor irritation och många HELVETES FÖRBANNADE SKIT skall tilläggas. Men det mesta i verktygsväg har jag numera. Nog fan kan jag svetsa ihop två delar eller gänga ett rör idag allt om det behövs. Fast bilen. Med den blir allt så kritiskt. Man är så ställd när den inte fungerar. Där gäller extern hjälp. Fast jag borde ha bilfixandet i blodet egentligen.

Trögskrivet idag. De är olika på det viset dagarna. En del dagar vill så mycket ut ur en, andra dagar så vill allt vara kvar där inne i huvudet. Som om man inte kan koppla strömmen av tankar, de som fortfara forsar omkring som vanligt där inne i huvudet, till tangenterna. Men jag har för länge sen lärt mig att acceptera det där. Medelmåttighet kan arbeta på i jämt tempo. Inte genialiteten och uselheten. En medelmåtta är jag i alla fall inte. Inte ett geni heller. Återstår uselheten alltså. Jag kan leva med att befinna mig i den. Att vara en av uslingarna. hellre det än att bli betraktad som usling och ändå tro sig vara geni.  Fast på den hyllan är det väl redan ganska upptaget.

Det verkar som om jag kanske skall kunna ge ut min musik igen. Problemet när man producerat mycket material är att det blir så dyrt att lägga ut på streamingkanalerna. Man kan inte få tillbaks pengarna. Men det verkar ha kommit ett alternativ nu som fungerar också för mig. Sjuhundra per år, ungefär. Ja och det brukar jag i alla fall dra in till och med på min usla musikproduktion.

Nåpp och japp. Dags att ta tag i dagens låtsasjobb. Förvånar mig varje dag att jag kan ta mig ann detta med sådan glädje.

De är så förbannat många fler än man tror de där inbäddade windowsburkarna. Varför skall man över huvud taget tänka på en sådan sak som en watchdog verkar de där konstruktörerna och programmerarna tänka. Ja kanske i värsta fall “vad är det?”  Jag blir ledsen av att se folk ta dessa genvägar. Ännu mer ledsen blir antagligen den som måste åka någonstans men har tom tank.

En präst som står där och välsignar oss och den döde i Gud’s namn. Jag har alltid undrat hur de kan stå där och göra det. Bli han/hon/det/gudens ställföreträdare sådär självklart. Om gudomen nu finns, om den/det är allt vi ser, allt vi hör, allt som finns, hur tror då en prästusling att han kan göra något endaste litet i “hans” (det är deras eget ord “hans”) namn.  Jag kräks nästan. Har man sett en bild på en pytteliten del av universum vet man att det där, de där orden, är hädelsen, om nu något är det.

Men det är show förstås. Kyrkliga förrättningar är det. Ja och folket kräver show. Och visst sjunger flickan vackert med sin flöjtröst. Ren som en fjällbäck är den. Flöjtröster fungerar i kyrkor och som maximalt två låtar om inte flöjtrösten finns i en kör bakom en karaktärsröst. Ja och det gör inget att organisten trampar på lite som om hon kör ett tröskverk. Inte heller att det är några kuggar som inte riktigt sitter där de skall i det där tröskverket. Men vem hör det? Jo jag förstås. Det skär och det maler i mig. Men ingen annan kommer att bry sig.

Men jag säger hej till Kalle. Det är såklart sorgligt och overkligt. Och med honom är den del av släkten som har stått för det goda, för sammanhållning, för “bry sig om varandra”, nu begravd och borta. Visst nickar jag mot de sörjande. Mot någon annan släkting jag känner igen. Jodå och jag pratar med någon avlägsen  släkting som känner igen mig så tydligt men som jag inte har en aning om vem det är. Som det brukar vara. Jag vet bara att från och med den här stunden har jag ingen släkt kvar i egentlig mening. Alltså blodsbröder och systrar som bryr sig om en och som man själv bryr sig om. På min mors sida dog de med min mor som var den siste. Resten av oss är så långt ifrån varandra att ljusår ter sig som stenkastarsträckor.

Så vi flyr K och jag. Så fort vi kan. Byter ljus på mamma och pappas grav. Fast batteri egentligen. Energi, förpackad, som ger ljus. Det är den där energiomvandlingen som är det stora. Det eviga livet. Allt är energi, den kan inte förgås, bara omvandlas. Han/hon/det/gud? Kroppar som omvandlas till ljus.

Sen åker vi därifrån. Bort. Uppsöker första bästa Mammons tempel. Handlar ost, bröd, en pinjenöt, extraprisvaror. Ropar Halleluja i kassan när vi får betala med ett under natten lönefyllt elektroniskt kort. Black Friday. Hänryckningens tid börjar nu för oss som tillber Mammon.

En pizza sen. En kall Cola. Jag äter så att jag nästan storknar. Behöver det här just nu för att komma vidare. Ibland kan en enkel vegetarisk flottig pizza vara den bästa medicinen. Sätta en på banan igen. Ja och det gör den här. Lite spysjuk, mycket mätt, proppmätt åker vi vidare ner emot Gävle i den gamla bilen som gått 10000 fler mil än den skall med en kamrem som behöver bytas. Den tar oss alltså framåt enbart på nåder.

IKEA såklart. K skall handla till bibliotek och skola. Vi behöver julklappar till andra. Systembolaget. Handlar julspriten. Drygt en tusenlapp. Men med presentkort från K’s släkt som jag fick på min 60-årsdag så blir det några tior att betala i slutänden. Annat smått och gott skall inhandlas också såklart. Vi handlar en jävla massa till andra om man tänker efter. Vi är inga storkonsumenter åt oss själva. Aldrig.

Sen månadsbunkringen. Ja vi handlar alltid så.  Fyller två kundvagnar en gång i månaden. Bunkrar upp. Handlar inte så mycket mer än mjölk och fil efter det.

Ja och så hemåt. Hemma vid sisådär halv tio. En dag har gått. En dag man gruvat sig för. Kalle’s minne har såklart funnits med oss också när vi vandrat där bland allt det ytliga. Ja han kommer alltid finnas kvar inom mig. Men jag lever. Han är död. Jag har liv att leva som jag måste ta mig genom. Jag har nu en gång avgett löftet till han/hon/det/gud att jag skall leva hela livet. Inte halva, inte tre kvart, hela. Så jag lever. Vandrar vidare. Det jag måste göra.

Jag fick en tupp i halsen där  kyrkan när psalmerna skulle sjungas. “Gud straffar de som sätter sig upp mot honom” tänker den religiöse och småaktige. Men för det mesta är en tupp i halsen bara en tupp i halsen och inget annat. Man kan sjunga upp sig för att hindra att de där kommer. Det gjorde jag nu såklart inte den här dan. Det var inte min föreställning. Jag kunde gott sitta och hosta en stund som ett straff för att jag finns till.

En ny era har börjat.

Imorgon begravning. Ovanåker. Barndomens kyrka. En farbror, den siste, skall tas farväl av. Nittioåtta år blev han, stark som en oxe in i det sista. Saknad såklart. Men han fick ett långt liv. Ett längre liv än de flesta får leva.

Det var inte så länge sedan jag var på en begravning före den här heller. Då en kamrat från förr att säja adjö till. Man hade bett mig sjunga två låtar. Knockin’ on Heaven’s Door och Send Me An Angel. Det går såklart inte att tacka nej en sådan gång. Det är en stor ära att bli tillfrågad. Låtarna favoriter för min nu döde kamrat. Sjöng och spelade gjorde vi ju då också. Förr. Nu låg han där i en vit kista. Helt ofattbart. Men när man skall framträda, hur än och i vilket sammanhang de där framträdandena än sker, så är det ett jobb. Man får koncentrera sig. I just det finns inte mycket tid att sörja en kamrat från förr. Men efteråt såklart. Jag satte mig på en bänk i begravningslunden och grät. Resonerade med honom som jag nyss sjungit för och en annan god kamrat från förr som inte heller längre är med oss. Då var det sommar. Fåglarna sjöng. Solen värmde. Jag tröstades av den där sommaren där på bänken och kunde snart trött långt in i det innersta av min själ åka hemåt igen.

Nu vinter. Ljusen på morsans och farsans grav borde lysa fortfarande sen allhelgonahelgen. Men vi tar med några extra batterier för säkerhets skull. Modernt. Elljus istället för levande. Farsan skulle ha gillat. Framtid. Morsan kanske mer tveksam. Hon gillade det mer levande. Så vi tänder ett sådant också ibland. När vi åker förbi och har tid att stanna. Förr alltid på julafton. Ofta här hemma. För alla. För de oräkneliga antalet man känner som gått bort. I alla fall känns de så. De är så många de där namnen, alla man skall minnas, som man borde komma ihåg därför att de är värda det. Men man kommer inte ihåg alla. Inte längre. Inte alla gånger man tänker efter. Man hoppas bara att det är tillräckligt ofta deras namn och gärning poppar upp där i huvudet. Så de inte är helt glömda.

Imorgon lägger vi Kalle Hedman till den där listan. Verkmästare på Edsbyverken precis som min farsa var det på Träförädlingen. Tekniska genier båda två. Självlärda.  Som byggde sina egna maskiner. Byggde det som behövdes utan tvekan och gjorde det bra. Ryckte ut och fixade saker klockan två på natten om något gick sönder. Alltid utan att knota .Kalle kommer väl dessutom bli ihågkommen för skidliften han byggde. En bakaxel från en lastbil, wire, en motor. Jag tror den snurrar än idag. Innan den fanns där fick man ta sig upp för backen genom att klättra. Eller om man hade tur kunde man tolka runt berget upp till toppstugan efter någon bil. En lång men säkert skojig tur för att nå Gårdtjärnsbergets topp och få fara utför nerför stupet och lillbacken igen.

Imorgon ingen dag jag ser fram emot alltså. Jag kom i alla fall i kostymbyxorna. Man får vara glad för det lilla. Efteråt har vi bestämt att vi åker till Gävle. Lite storstadsupplevelse för att skingra tankarna lite. Ja så stort är nu inte Gävle. Men större än Los, större än Ljusdal och större än Edsbyn.  Ja och en trevlig stad. Jag har lärt mig gilla Gävle.

Liv går vidare. Det måste ju det. Fick jag bestämma så skulle jag inte gå på en enda begravning till. Nej inte ens min egen. Jag vill inte ha någon. Är väldigt bestämd på den punkten. Men man får ta dem en efter en och i tur och ordning. Imorgon säger vi hej och  adjö till farbror Kalle. Jag kommer aldrig att glömma honom.