En o-cool gubbe

En präst som står där och välsignar oss och den döde i Gud’s namn. Jag har alltid undrat hur de kan stå där och göra det. Bli han/hon/det/gudens ställföreträdare sådär självklart. Om gudomen nu finns, om den/det är allt vi ser, allt vi hör, allt som finns, hur tror då en prästusling att han kan göra något endaste litet i “hans” (det är deras eget ord “hans”) namn.  Jag kräks nästan. Har man sett en bild på en pytteliten del av universum vet man att det där, de där orden, är hädelsen, om nu något är det.

Men det är show förstås. Kyrkliga förrättningar är det. Ja och folket kräver show. Och visst sjunger flickan vackert med sin flöjtröst. Ren som en fjällbäck är den. Flöjtröster fungerar i kyrkor och som maximalt två låtar om inte flöjtrösten finns i en kör bakom en karaktärsröst. Ja och det gör inget att organisten trampar på lite som om hon kör ett tröskverk. Inte heller att det är några kuggar som inte riktigt sitter där de skall i det där tröskverket. Men vem hör det? Jo jag förstås. Det skär och det maler i mig. Men ingen annan kommer att bry sig.

Men jag säger hej till Kalle. Det är såklart sorgligt och overkligt. Och med honom är den del av släkten som har stått för det goda, för sammanhållning, för “bry sig om varandra”, nu begravd och borta. Visst nickar jag mot de sörjande. Mot någon annan släkting jag känner igen. Jodå och jag pratar med någon avlägsen  släkting som känner igen mig så tydligt men som jag inte har en aning om vem det är. Som det brukar vara. Jag vet bara att från och med den här stunden har jag ingen släkt kvar i egentlig mening. Alltså blodsbröder och systrar som bryr sig om en och som man själv bryr sig om. På min mors sida dog de med min mor som var den siste. Resten av oss är så långt ifrån varandra att ljusår ter sig som stenkastarsträckor.

Så vi flyr K och jag. Så fort vi kan. Byter ljus på mamma och pappas grav. Fast batteri egentligen. Energi, förpackad, som ger ljus. Det är den där energiomvandlingen som är det stora. Det eviga livet. Allt är energi, den kan inte förgås, bara omvandlas. Han/hon/det/gud? Kroppar som omvandlas till ljus.

Sen åker vi därifrån. Bort. Uppsöker första bästa Mammons tempel. Handlar ost, bröd, en pinjenöt, extraprisvaror. Ropar Halleluja i kassan när vi får betala med ett under natten lönefyllt elektroniskt kort. Black Friday. Hänryckningens tid börjar nu för oss som tillber Mammon.

En pizza sen. En kall Cola. Jag äter så att jag nästan storknar. Behöver det här just nu för att komma vidare. Ibland kan en enkel vegetarisk flottig pizza vara den bästa medicinen. Sätta en på banan igen. Ja och det gör den här. Lite spysjuk, mycket mätt, proppmätt åker vi vidare ner emot Gävle i den gamla bilen som gått 10000 fler mil än den skall med en kamrem som behöver bytas. Den tar oss alltså framåt enbart på nåder.

IKEA såklart. K skall handla till bibliotek och skola. Vi behöver julklappar till andra. Systembolaget. Handlar julspriten. Drygt en tusenlapp. Men med presentkort från K’s släkt som jag fick på min 60-årsdag så blir det några tior att betala i slutänden. Annat smått och gott skall inhandlas också såklart. Vi handlar en jävla massa till andra om man tänker efter. Vi är inga storkonsumenter åt oss själva. Aldrig.

Sen månadsbunkringen. Ja vi handlar alltid så.  Fyller två kundvagnar en gång i månaden. Bunkrar upp. Handlar inte så mycket mer än mjölk och fil efter det.

Ja och så hemåt. Hemma vid sisådär halv tio. En dag har gått. En dag man gruvat sig för. Kalle’s minne har såklart funnits med oss också när vi vandrat där bland allt det ytliga. Ja han kommer alltid finnas kvar inom mig. Men jag lever. Han är död. Jag har liv att leva som jag måste ta mig genom. Jag har nu en gång avgett löftet till han/hon/det/gud att jag skall leva hela livet. Inte halva, inte tre kvart, hela. Så jag lever. Vandrar vidare. Det jag måste göra.

Jag fick en tupp i halsen där  kyrkan när psalmerna skulle sjungas. “Gud straffar de som sätter sig upp mot honom” tänker den religiöse och småaktige. Men för det mesta är en tupp i halsen bara en tupp i halsen och inget annat. Man kan sjunga upp sig för att hindra att de där kommer. Det gjorde jag nu såklart inte den här dan. Det var inte min föreställning. Jag kunde gott sitta och hosta en stund som ett straff för att jag finns till.

En ny era har börjat.

Imorgon begravning. Ovanåker. Barndomens kyrka. En farbror, den siste, skall tas farväl av. Nittioåtta år blev han, stark som en oxe in i det sista. Saknad såklart. Men han fick ett långt liv. Ett längre liv än de flesta får leva.

Det var inte så länge sedan jag var på en begravning före den här heller. Då en kamrat från förr att säja adjö till. Man hade bett mig sjunga två låtar. Knockin’ on Heaven’s Door och Send Me An Angel. Det går såklart inte att tacka nej en sådan gång. Det är en stor ära att bli tillfrågad. Låtarna favoriter för min nu döde kamrat. Sjöng och spelade gjorde vi ju då också. Förr. Nu låg han där i en vit kista. Helt ofattbart. Men när man skall framträda, hur än och i vilket sammanhang de där framträdandena än sker, så är det ett jobb. Man får koncentrera sig. I just det finns inte mycket tid att sörja en kamrat från förr. Men efteråt såklart. Jag satte mig på en bänk i begravningslunden och grät. Resonerade med honom som jag nyss sjungit för och en annan god kamrat från förr som inte heller längre är med oss. Då var det sommar. Fåglarna sjöng. Solen värmde. Jag tröstades av den där sommaren där på bänken och kunde snart trött långt in i det innersta av min själ åka hemåt igen.

Nu vinter. Ljusen på morsans och farsans grav borde lysa fortfarande sen allhelgonahelgen. Men vi tar med några extra batterier för säkerhets skull. Modernt. Elljus istället för levande. Farsan skulle ha gillat. Framtid. Morsan kanske mer tveksam. Hon gillade det mer levande. Så vi tänder ett sådant också ibland. När vi åker förbi och har tid att stanna. Förr alltid på julafton. Ofta här hemma. För alla. För de oräkneliga antalet man känner som gått bort. I alla fall känns de så. De är så många de där namnen, alla man skall minnas, som man borde komma ihåg därför att de är värda det. Men man kommer inte ihåg alla. Inte längre. Inte alla gånger man tänker efter. Man hoppas bara att det är tillräckligt ofta deras namn och gärning poppar upp där i huvudet. Så de inte är helt glömda.

Imorgon lägger vi Kalle Hedman till den där listan. Verkmästare på Edsbyverken precis som min farsa var det på Träförädlingen. Tekniska genier båda två. Självlärda.  Som byggde sina egna maskiner. Byggde det som behövdes utan tvekan och gjorde det bra. Ryckte ut och fixade saker klockan två på natten om något gick sönder. Alltid utan att knota .Kalle kommer väl dessutom bli ihågkommen för skidliften han byggde. En bakaxel från en lastbil, wire, en motor. Jag tror den snurrar än idag. Innan den fanns där fick man ta sig upp för backen genom att klättra. Eller om man hade tur kunde man tolka runt berget upp till toppstugan efter någon bil. En lång men säkert skojig tur för att nå Gårdtjärnsbergets topp och få fara utför nerför stupet och lillbacken igen.

Imorgon ingen dag jag ser fram emot alltså. Jag kom i alla fall i kostymbyxorna. Man får vara glad för det lilla. Efteråt har vi bestämt att vi åker till Gävle. Lite storstadsupplevelse för att skingra tankarna lite. Ja så stort är nu inte Gävle. Men större än Los, större än Ljusdal och större än Edsbyn.  Ja och en trevlig stad. Jag har lärt mig gilla Gävle.

Liv går vidare. Det måste ju det. Fick jag bestämma så skulle jag inte gå på en enda begravning till. Nej inte ens min egen. Jag vill inte ha någon. Är väldigt bestämd på den punkten. Men man får ta dem en efter en och i tur och ordning. Imorgon säger vi hej och  adjö till farbror Kalle. Jag kommer aldrig att glömma honom.

 

VARNING!!! Tekniskt innehåll och prat om eget system utan återhållsamhet.

Vi i Villa lovar en genomgång av smarta hem. Lockande såhär 2016 i IoT tider. Men när jag läser det där, allt om smarta hem som finns att läsa i övrigt också  faktiskt, så slår det mig att inget har förändrats sedan 2000. Förra gången allt det här fanns i tidningarna. Jodå lådorna innehåller inte X10 enheter längre utan z-wave enheter, programmen heter appar. Men annars är allt sig likt. Inget, I N G E T (för i helvete!!!) kan prata med varandra och arbeta ihop.

Och IoT då? Hoppet. JA det är raka spåret från en radioenhet upp till en proprietär molnlösning. Samma som vid sekelskiftet också. Jag minns speciellt ett Mölndals/Göteborgsföretag som hade det där. Visst X10 (ja det känns lite sekelskifte) men inte fan är dagens radiolösningar så jävla mycket mer imponerande. Och varför molnet? Jo det var själva affärslösningen. Det var så man skulle tjäna pengarna. Det var så man skulle binda fast kunderna. Det är det enda syftet idag också.

Sanningen är att allt det här liknar/är kejsarens nya kläder.

Pre Internet då. Ja det var inte så svårt att se att mail, uucp skulle bli något stort. Såklart. Det var direkt användbart. Många av oss hade suttit på QZ, haft Fido noder hemma. Compuserver med sin uucp koppling knöt bara fler av oss samman. Men det här med web sidor var inte helt självklart. Behovet var dock solklart. Vi översvämmades av hypertext program/ databaser under slutet av 90-talet. Databaser + hypertext var sannolikt vägen att gå. Helt klart var det åt det hållet världen siktade in sig. Men uppkopplade var de alltså inte de där hypertext databasera. I alla fall inte mer än lokalt. Behovet kom sig av att det helt plötsligt fanns så mycket information, det var svårt att hålla reda på allt, hitta i skitberget. Men de där hypertext programmen de såg ut ungefär som vilken helst wiki idag men sidorna kallades ofta “kort” istället för sidor. Känns det igen?

Så HTTP. Knappast det mest geniala protokoll som frambringats i historien. Men okopplat var smart. Ja och KISS är ju den vinnande principen ändå. Sen skall man då hämta något över den uppkopplingen. “Något” är viktigare än vad man tror vid första anblicken. Ett program som t.ex. vill skriva ut något bör helst skicka “något” som en skrivare förstår.

Men hypertexten kommer alltså till sin rätt där i HTML. Sen om man vill visa bilder så bör man ju bestämma formatet för dem och hur man refererar till dem. Sen vill man ha lite formatering på texten. Svårare än så var det inte i början. Ja och Gopher var väl inte dåligt det heller. Det geniala är pusselbitarna som används.

Men man kan se några grejer som talar till web-sidornas fördel.

• Först och främst behovet. Jo vi behövde sätt att koppla informations bitar till varandra. Tiden krävde hypertext. Vi nära nog drunknade i information redan då eftersom våra områden var så breda.
• Enkelhet. KISS (Keep It Simple Stupid) gäller alltid. Lätt att förstå. Lätt att köra igång. Här är det viktigt att inse att den underliggande tekniken, tcp/ip etc, inte är helt enkel i alla sina detaljer. Men de yttre interfacen gjordes enkla. Det är det som är det viktiga.
• En helt öppen hypertext lösning. Inget vertikalt från något företag. Nog jobbade Microsoft och IBM, Lotus och allt vad de hette med hypertext lösningar också. Det öppna vann till slut som vanligt.

Så IoT då. Först och främst kanske man skall titta på definitionen. Många definierar IoT som

Sammankopplade radioenheter som pratar upp i molnet.

Man ser det där så ofta att det nästan är en sanning. Radio och molnet är egna påhitt i den där definitionen om ni frågar mig. Det är något slags försök att se uppkopplade enheter som vilken annan gumma eller gubbe som helst. Ja och det är nog det där Internet som har orsakat den där vanföreställningen. Men Inter-Net är bara ihopkopplade nät. Det säger inte ett skit mer. Man måste förstå det.

Att begränsa sig till radioteknik för de sammankopplade näten är sen en ren dumhet. Det handlar om ihopkopplade enheter helt enkelt. Även om just radiokommunikation ligger i tiden.

Så Internet of Things definitionen skall vara

Saker som är sammankopplade och kan prata med varandra.

Inget mer. Inget mindre. Det spelar ingen som helst roll om de kör röksignaler eller tcp/ip eller världens hottaste trådlösa system. Grejen är att de skall kunna prata med varandra, japp och vara uppkopplade/ihopkopplade för att kunna göra det. Om de sedan alla är direkt kopplade till molnet eller inte är oviktigt. Men japp vi gör ofta så idag. Central lagring t.ex. är billig. Det finns fördelar men också nackdelar. Bra ibland. Dåligt ibland.

Så det där “kunna prata med varandra” är rätt viktigt. Eller kanske “kunna förstå varandra”.  VSCP designades från början för just det. VSCP konstruerades också för en värld där enheter kommunicerade med olika protokoll, använde olika tekniker, ja och kanske inte ens förstod vad VSCP ens är.

Ja jag brukar inte framhäva VSCP. Jag orkar helt enkel inte slå det i skallen på folk längre som inte är ett dugg intresserad av att lösa själva problemet. Men här ett undantag då. Vill du inte höra ett ord till om VSCP sluta alltså läs HÄR.

När du får hem det där nya kylskåpet. Rostfritt, blankt, med ismaskin och energiklasser med så många A’n att det nästan inte finns så många A’n, så vill du koppla in det såklart. I med kontakten bara och den där kylmaskinen snurrar igång. Dyrt burrrrrrrr…. ljud såklart. Knappt hörbart men där. Som et yoga ooooooooooooooohhhhhhhhhhhmmmmmm… låter det där i köket.

Det är nu det börjar.

I den bästa av världar pinglade det nu till i din telefon.

“Hej, jag är ditt nya kylskåp”

sen kan du ta det därifrån. Det finns Blåtands beacons (t.ex. Eddystone) som standardiserar detta. Men den framtid där alla enheter vi har omkring oss har en blåtandsenhet i sig är en bit bort. Det handlar helt enkelt om pengar. Ett kylskåp och en tvättmaskin klarar knappt den där kostnaden, en brödrost eller en kaffebryggare har definitivt svårare med kostnaden. Det finns miljoner andra apparater som är ännu längre bort från att klara den där kostnaden. Det behövs en lösning som tar hänsyn till det. Annars har man inte en lösning.

Så en qrkod/streckkod/nfc etc som startpunkt är nog mer troligt i dagsläget. Ofta innefattande någon slags gateway till wifi eller blåtand som är länken mellan en maskingrupp och världen. Saker pratar med olika transportprotokoll och kommer alltid att göra så.

Men det här är identifieringen. Eller discovery som vi VSCP människor säger. En enhet är inte mycket till IoT enhet om den inte kan upptäckas av andra IoT enheter eller av människor.

En VSCP enhet sänder alltid en identifieringssignal  minst varje minut. “Här är jag”. “titta på mig” säger den där signalen. Vi kallar det ett event på VSCP språk. En händelse. Allt är händelser i VSCP.

Kommer den här “titta här är jag” händelsen från en enhet som man inte sett förut så kan det såklart vara intressant att se vilken enhet som skickade den. Har man precis kopplat n sitt nya fina kromade kylskåp så kan man kanske gissa iof.

I VSCP hämtar man en MDF (Module Description File) från enheten man är intresserad av att veta mer om. Alla enheter har en sådan. Antingen lagrad i intern minne hos enheten men oftare lagrad på en Internet server någonstans, normalt hos tillverkaren.

Innan vi tittar på vad den här (XML) filen innehåller så måste vi göra en avstickare till hur den hämtas. Det är såklart inte självklart.

VSCP byggdes för att gå att bygga in i de minsta av enheter. Vi pratar 1.5K firmware overhead för at en enhet skal bli VSCP kompatibel. Tanken är också att systemet skall kunna användas av maskiner. Andra VSCP enheter. Så i grunden kan man bara läsa eller skriva 8-bitars register i VSCP (VSCP register abstraction model). De flesta register är till för applikationen och innehåller olika inställningar och information. Ett antal register har samma innehåll på alla enheter (standard registers). Det är där som MDF filens position finns lagrad, men det finns också ett världsunikt serienummer (GUID) och en massa annan standardiserad information här.

Utan att gå in på detaljer så är egentligen det enda som krävs för att få information från en VSCP enhet att man kan läsa ett 8-bitars register. På samma sätt om man vill konfigurera en VSCP enhet så behöver man kunna skriva till ett 8-bitar register. Ingen konst för varesig maskiner eller för högre nivåanvändare typ människan att utföra.

Så för det nya fina kylskåpet läser vi in MDF’en. I den finns all upptänklig information. Vem som tillverkat den. Var man ringer för att få hjälp eller service. Bilder på skåpet. Var användarhandledning kan laddas ner. Vilka drivare som finns till det här skåpet. Du får också reda på vad det här skåpet kan göra. Hur du konfigurerar det att göra just det och du kan till och med få hjälp med ett antal wizards som steg för steg tar dig igenom inställningsprocessen.

Det som slår dig när den här informationen kommer upp på din telefon/platta eller dator är att allt ser precis lika ut som när du för ett tag sedan installerade din nya multimediaväckarklocka du köpt. Ett program kan hantera inställningar för alla enheter på ett enhetligt sätt.

Att se hela världen som en samling 8-bitars register kan såklart vara påfrestande. Därför innehåller också MDF’en information om registrens innehåll på en högre abstraktionsnivå. Vill man veta temperaturen i kylskåpet så läser man den som ett flyttal eller en sträng. Att det egentligen innebär att man läser fyra/åtta åtta bitars register från enheten är inget man behöver bry sig om som användare eller som programmerare för den delen. Inte att de lagras bigendian behöver man bry sig om heller.

MDF’en talar också om vilken information just det här kylskåpet skickar ut och definierar en beslutsmatris (decision matrix) som gör att det här kylskåpet autonomt kan arbeta tillsammans med andra enheter.

Så dra den där temperaturen som kylskåpet skickar ut till din larmapplikation och tala om för den att den skall larma om temperaturen blir högre än x. grader.

Uppdatera kylskåpets firmware till den där all features versionen istället för den tråkiga medelsvenson standard versionen.

Eller följ den där wizarden för att koppla kylskåpet till elmätarens energispar läge. När det är hög belastning kan du kanske acceptera en högre temp i kylen under en begränsad tid. Effekten blir att du kan säkra ner. Tjäna pengar på den fasta avgiften.

Men om ditt kylskåp nu var en sådan där Siemens variant som bara ser Siemens, Siemens och Siemens. Ja då laddar du ner den där VSCP drivaren som får dit Siemens centrerade kylskåp att se ut som om det var som vilket annan VSCP enhet som helst. Agerar proxy. Man kan tro på en mångfaciterad värld. Därför att det är så världen är. Fungerar för tjänster också.

Abstraktion kallas det där som VSCP gör med världen. IC kretsar har länge gjort samma sak där de sitter på kretskort.

VSCP är egentligen den enda kompletta IoT lösningen.

Så det så… 😉

ps Nu har det här som jag kallar VSCP funnits i sisådär en sexton år. Gammalt kan man tycka. Självfinansierat. Men ur tiden? Vad skall man då säga om standardiseringsorganisationernas lösningar? Löser de något alls? ds

Period två. Trött. Men reser mig och går ner. Som vanligt. Den gröna IKEA soffan försöker hålla mig kvar, suger tag i mig, håller fast i mig, men jag säger ett bestämt NEJ, reser mig upp, går ut genom dörren och ner till låtsaskontoret. Det finns inget annat sätt att göra det där på. Man måste bara gå. Köra. Skall det låtsasarbete så skall det låtsasarbetas.

Nu några minuter senare är kodarljuset tänt. Jag laddar för att dyka ner i det som numera är etthobbyprojekt. Jodå det har varit det förut. Efter långa dagar arbetandes som lärare och annat så har jag suttit på kvällar till tolv och ett och två för att realisera något jag tror på. Galet. Bara galet. Det sägs att så länge man inser att man är galen så är det lugnt. Jag vet inte jag. Jag har för länge sedan  passerat gränsen för det rimliga.

Jag har kort som borde lödas. De som skulle bli produkter. Dra in någon krona. Men som inte kan dra in någon krona just nu då. Men de borde ändå lödas ihop. Får firmware i sig. Det är där jag är hemma. Det där älskar jag verkligen. Ett nytt kretskort kommer in genom dörren. Man har funderat en stund innan man skickat iväg den där beställningen till Kina. Cadat. Så på med komponenter. Powerdelen först. Alltid.  Kolla spänningar. Effektförbrukning. Sen bygga bit för bit. Testa efter varje del. Ibland patcha något som man missat. Men sen till slut så står man där med något som man kan börja jobba med. Något man fyller med funktion. Med kod. Man letar buggar och optimerar och till slut så står man vid en punkt där man säger “klar”. Fast klart är det ju aldrig såklart. Men nästan. Nästan är nog. Det lär man sig med erfarenhet.

Jag ÄLSKAR den där processen. Och var och en av de där produkterna är mina barn lika väl som mina riktiga barn är det. Kontokortsterminalen från 1984, modemen och den trådlösa vidotexterminalen från åren efter. Ja och allt annat. Hur många är de egentligen? En massa. En hög. Fyller några hyllor. Och stoltast är jag över VSCP grejerna. För allt det började med tankar jag hade redan i början av 80-talet. Hundratalös sdor i kollegieblock.  För dyrt att bygga då 1981. Såklart.  Men inte idag. En dröm som blivit verklighet. I det avseendet spelar det ingen som helst roll om de inte betyder ett skit för någon annan. Men det gäller ju alla produkter man varit med om att konstruera och bygga. Utmaningen räcker. Egentligen.

Fast jag har alltid gillat säljprocessen också. Bara man slipper båda samtidigt. Det är nästan omöjligt att jobba så. Svårt att ge 100% på båda.

Fast krokigt, ja det är det för alla. Man måste minnas det. Får inte glömma. Jobba på. Det enda som är svårt är att sluta när inget tjänar något till längre. Jag har antagligen passerat den gränsen nu. Kanske för länge sedan. Inga pengapåsar lär söka sig den här vägen nu. Men sen är det det där med själva modellerna. Fungerar de. Man vill ju veta själv. Hur skall man kunna sluta innan man vet det? Vore ju lätt om man visste att man tänkt fel. Ja och man är den galne vetenskapsmannen om man inte lyckas. Såklart. Om man fortsätter ändå.  Men just det kan jag leva med. Jag har ändå aldrig hört till på riktigt.

Fast farsgubben la av vid ungefär sextio. Ingen trodde det. Jag fattar nu med åren hur jävla imponerande den bedriften var. Och visst skulle jag kunna göra det också. Skriva klart den där boken eller göra min musik. Fast vill jag?

Tål att tänkas på.

Kodar man undviker man det där tänkandet. Därför kodar jag på nu. Länge. Och det är väl i alla fall bättre än att sitta och sura.