Man kan undra vilken sjuk värld vi fått om folk filmar med mobilerna istället för att hjälpa. Man kan tro att vi (mänskligheten) är bortom allt hopp då.
Enligt vittnena tog det lång tid innan elden kunde släckas. Det var ingen som agerade förutom väktarna. I stället tog folk fram sina mobiltelefoner.– De stod och filmade medan jag bara stod helt chockad och tittade på mannen som skakade, säger Sussie.
Source: Man tände eld på sig själv på Sergels torg – förd till sjukhus | Aftonbladet
Fyra veckors semester. I sommar. Det är bestämt. Förra sommaren lät det såhär. Och jag överlevde de två veckorna. Skulle kunna haft två till. De jag tar i år.
Jag anpassar mig såklart till K. I år skall hon också ha de lagstadgade fyra sammanhängande veckorna. Man måste bestämma sig. Det finns hur mycket annat som helst som rycker och sliter i en biblioteksarbetande under somrar också men det finns andra människor också som kan ta tag i saker och livet är inte bara arbete. Jo just det. Du hörde det där från mig.
Jag funderade om man skulle ta och vara ledig hela sommaren. Följa ungarnas sommarlov. Gudarna skall veta att jag har tjänat in den ledigheten genom åren. Så varför inte liksom? Men fyra veckor är också en lång tid.
Har använt en del av morgonen till att bära in pellets. Väldigt vänsterorienterat arbete det där. Ja, eftersom jag har min axelprotes på höger sida. Men det går. Min sjukgymnast säger att jag kommer att paja vänster axel också. Men den tiden den sorgen. Jag är rätt bra på att bita ihop mot högeraxelont så länge jag inte utmanar gränserna. Lyfta högerarm t.ex. Sånt kan man inte syssla med. Annars var det störst problemet att inte halka omkull idag. Förbannat halt efter gårdagens regnande. När jag skulle hämta K på kvällen och dum nog tog vägen ner för brantbacken så insåg jag att det inte var någon ide att försöka bromsa. Det gick inte. Men turligt nog kom det ingen bil där nere. Men lite spännande var det allt. Hem och upp igen tog vi andra vägen. Den är inte lika brant. Ja och det fungerade ed nöd och näppe. Upp kom vi i alla fall. Ännu har ingen sandat.
Måste knycka sand själv någonstans ifrån. I centralorten får man visst ta gratis av kommunen. Två hinkar eller hur det var. Men här!? “Mina” grustag är sedan länge översnöade.
Imorgon fyller äldste sonen 28 där borta i lärdomsstaden. !984, lika gammal, flyttade jag från samma stad, Uppsala, till Täby och började koda inbäddat. Jag minns hur jag såg på min farsa då. Urgammal. Ja och han var ju två år äldre än mig såklart. Men själv känner man sig ju inte så urgammal. Men ses såklart på samma sätt. Som urgammal. En gubbe. Ibland är det nyttigt att tänka sådär, jämföra, så att man förstår. Sonen är ju inte liten han heller. Vuxen. Klarar sig själv. Precis som jag gjorde det då.
Men det är 33 år av kodande. Ja 37 om man räknade det man gjorde på fritiden i Uppsala och på fysikum. Alla, utan några få undantag, som kodar runt mig är yngre. Oftast mycket yngre. Allihop borde köra runt mig och över mig och framför mig men det är inte så ofta så. Ja jag är den förste att erkänna att det borde vara så. Men det är INTE så. Kanske är det sköldpaddan och haren igen. Men jag har alltid hyllat den ungdomliga entusiasmen. Den vinner alltid över både kunskap och erfarenhet. Så kanske hänger allt det där bara på entusiasmen. Men den är nära den där dagen när jag står där och ser andra vråla förbi. Men jag ser fram emot den. Precis som jag gjorde med musiken. Ja det smög sig på det också. Men helt plötsligt stod man där och förstod sig inte på ungdomarnas musiksmak. Japp, som det skall vara. Jag väntade tjugo år på den där känslan.
Men i kodandet då inte ännu alltså. Men den dagen kommer. Det vet jag ju. Men jag välkomnar den. Då äntligen skall jag vila den gamle mannens vila. Men inte förrän dess.
Min uppgift: Koka spagetti. Värma två biffar.
Resultat: Kall spagetti. Två stenhårda biffar. Ja och då menar jag STENHÅRDA.
Lärdom: Värm biffar ännu kortare tid i mikrovågsugnen än “du” gjort de sista två gångerna denna uppgift har varit aktuell. Låt spagettin stå kvar på en varm platta när “du” åker ner och hämtar K.
Förmildrande omständighet: Ingen.
Min kompis har ett lån på tre miljoner på sitt hus. På det har han 2% ränta. Han amorterar inte. 3000000 * 0.02 = 60000:-/år => Räntekostnad för 5000:-/månad. Hans orangea kuvert säger att han får 20000 brutto ut i pension när det är dags. Ser ganska lugnt och tryggt och bra ut alltså.
Jag har ungefär hälften i pension, men ett hus som är betalt. Alltså räntekostnad för boende 0:-
Så poff gick räntan upp till en normal nivå, sex procent.
Så 3000000 * 0.06 = 180000:-/år => Räntekostnad för boende 15000:-/månad.
Ja jag har fortfarande hälften i pension men ingen räntekostnad för boende.
Ja där skulle man kunnat dragit slutsatser MEN nu är det så många som gör som min kompis. Alltså samhället kollapsar om man låter alla “mina kompisar” hamna i svårigheter. Alltså införs ett statligt stödpaket om det där nu skulle hända. Ett som betalas av oss som inga lån har. Ja ni fattar…
Slutsats: Det är alltid lugnt att följa strömmen och göra som alla andra gör. Fri blir man kanske inte (vill kanske inte vara) men klarar sig gör man alltid.
ps När vi flyttade hit till Los var räntan över 10% och gick senare upp till runt 16% Allt kommer igen. Det vet alla som inte står med huvudet under lager av sand. ds
Jodå, jag fick en dag till. Man inser det när man slår upp ögonen där i sängen. Tack uttalar man viskande. En torsdag till i livet. Torsdag är de nya fredagarna här i huset. Så känns det. Eller i alla fall en till fredag i veckan. Kan man ha för många av dem? Egentligen. Ja säkert. Trist om det är fredag hela veckan. Kanske. Eller inte.
Men det får vara som det vill med det där. Jag knappar på. Eller lägger sten på sten på sten. Dagarna går. Jag är glad varje dag jag får vakna på morgonen, öppna ögonen, och ha en ny dag framför mig. En ny dag innebär mer tid att förändra världen på.
Det är bara galningar som förändrar världen
säger Jobs i sitt berömda Stanford tal. Så jag har chansen. Åtminstone vad det gäller det kriteriet. Men han hade såklart fel i mångt och mycket den gode Jobs också. Han var som alla andra han med. Men om man inte tror på det man gör är det då någon ide att hålla på över huvud taget?
Men de flesta “lyckas” såklart aldrig i andras ögon. Det gäller att bestämma det där själv. Har jag lyckats i det jag gör. Ja och tittar man efter riktigt noga så lyckas man varje dag. Fast det är såklart oftast små saker man lyckas med. I alla fall sedda från en utanförstående betraktares position. Men visst kan man väl tillåta sig att bli glad över de där framstegen. Sen förändrar man såklart världen. Vi är alla del i det. Som små kuggar i ett jättemaskineri. Är du osäker på din betydelse som en kugge bland många andra i det där maskineriet fundera lite över vad som skulle hända om din kugge försvann. Nej visst den stora maskinen stannar kanske inte. De flesta av oss är i alla fall kuggar som inte får hela alltihop att braka ihop. Det finns för mycket redundans inbyggd för det. Men det är en jäkla massa i den där maskinen som avstannar när “din kugge” slutar att fungera. Man är mer betydelsefull än vad man normalt tror. Men man är en världsförbättrare. Japp, antingen man vill det eller inte. Det är lika bra att inse det, ja jobba efter den devisen.
Jag väntar på sotarmurre och dricker kaffe. Ja egentligen gör jag väl inte någon av de där sakerna med någon särskild inlevelse. De är bara en del av livet. Men Hulk skall stängas av. Skruvar skall flyttas så att sotare kommer åt. Kaffemugg skall föras till mun upprepade gånger. Det skall sväljas. Ja som synes har jag att stå i. Borde väl tömma tvättmaskin och hänga tvätt också. Prestera.
Apropå Steve Jobs så kan man tro att man blir något för att man köper en “Ifån”. Ja en del tror att man blir en bättre människa då. En övermänniska liksom. Touched by God. Ja förr var det väl många som trodde detsamma när man köpte en Saab. Någon borde tala om för de här människorna att det bara är en skrothög de köper. Inte märkvärdigare än alla andra skrothögar. Allt är skrothögar. Dyrka, be och tro på gudar, det får man göra i kyrkan.
Fast man får göra som man vill såklart. Alla måste väl ha en ledstång att hålla fast vid. Men “X är bätter än Y” diskussionerna har pågått så jävla länge nu utan att vi kommit en millimeter närmare ett slutgiltigt svar, så alla med någon slags förmåga att tänka självständigt borde ha insett det orimliga och onödiga i att fortsätta de där evighetsdiskussionerna. Men till och med Compuserver och KOM systemet (QZ) fylldes av Macintosh kontra PC diskussioner när det begav sig. Det började liksom med den där frågan. Gäsp.
IoT tröttar fortfarande ut oss. Vertikaler och uppskrivna “ingenting”. Men intressant är att vi befinner oss utvecklingsmässigt precis på samma position som för IBM PC (om man jämför datorutvecklingen) eller Internet (om man jämför ihopkopplade datorer). I båda fallen blev det som löste upp knuten en öppen lösning. Så kommer det att bli nu också.
Tala nu inte om för någon att VSCP löser allt det där. Att det gjorde det för en herran massa år sedan. Jag gillar att säga “vad var det jag sa” nämligen. Fast det är aldrig någon som hör mig säga det iof. Jo väggarna. Å andra sidan har ju alla gått på en ny väg så fort någon har gått efter den. Säger de i alla fall. Först kommer pionjärerna, sen kommer experterna. Massor av dem. Som zebraflockar väller de fram.
Jag är för gammal för det där. Såklart. Andra får ta de där striderna. Det har aldrig varit svårt att se att det går att tjäna pengar på de teknikskiften man genomlevt. Men bara de som har pengar tjänar pengar. Så för de flesta är det där bara en sak man noterar också. Att inbilla sig att vi (fortfarande) har ett klasslöst samhälle är att stoppa huvudet för djupt ned i sanden.
VARFÖR skriver jag all denna skit!?
Det undrar jag…
