Categories
Betraktelser & Berättelse

Ede

Det finns fyra timmar att slå ihjäl. Ovant för mig. Mitt liv är oftast precis tvärtom. Tid som saknas. Alltid. Nästan. Oftast. Ett undantag idag alltså. K på möte (fysiskt och IRL) med arbetskamrater. Ljusdal. Jag är chaufför. Bara det. En timme före möte. En timme efter möte. Jobbet. Mellan dom fyra timmar tomrum.

Jag tänker:

Måste hitta ett ställe med lugn och ro där jag kan läsa medhavd bok, ev. till och med somna in en stund.

Åker på måfå mot Järvsö. Ja bara en väg bär däråt. Enkelt. Men sådant här kan inte planeras. Man får chansa. Lita på att entropin tar en till det ställe man behöver. Vatten drar i mig såklart. Alltid. Ljusnan flyter där bredvid vägen. Ån? Floden? Jag vet inte. Kan inte definitionerna. Det är åtminstone inte en bäck. Säker på det sista. Inte på de andra. Men den drar i mig. Egentligen är det väl havet som kallar. Precis som det gjort från den andra älven (ån? Vi kallade den det i Edsbyn) som skär genom Hälsingland, Voxnan, som jag växte upp vid. Den älskade. Som gifter sig med Ljusnan i Bollnäs. Kopplar oss till alla de sju havens hemligheter.

Vägar ner mot älven sökes alltså. Ser en skylt “Ed N.” det låter väl bra. Svänger in där. Ja och hittar mitt ställe för dagen. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Bro. Fors. Kraftverk. Pengar som far söderut i smala aluminiumledningar. Volt och ampere. Man kan se utsugning eller bygdepeng. Det hela beror på hur billigt man är beredd att sälja sig själv. Ja och kanske sin själ. Två hål i väggen. Ett i huvudet. Kanske.

Perfekt…

Konstig grej. Linbana över Ljusnan kanske? Eller världens största slangbella?
Industrikänsla 1
Industrikänsla 2
Industrikänsla 3

Ger mig en stund efter elva. Åker in till köpingen. En kaffe med bulle på Coop. Tjugo spänn. Som hittat. Och så hem igen som om ingenting har hänt. Jo i det tätbebyggda såg människorna. Fantiserade lite över deras liv. Men träffade ingen. Pratade med ingen. Solitärens liv.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vaktavlösning

För en alldeles liten stund sedan så dog han. Kamrat Frasse. Och hur skall man orka leva utan ännu en älskad vän tänker man. Tårar som rinner, för att de måste och för att övertryck av sorg skall ta sig ut. Men en katt bara. Inget annat. Men tårarna och smärtan är densamma. Varje gång.

Men vi levde med varandra i tjugo år. Man vänjer sig. Lär sig varandras egenheter. Lär sig tycka om varandra. Älska varandra. Det är vaktavlösning här på kullen. Nu måste någon annan ta över.

Han kommer inte hem under natten. Det är ovanligt. Han har ätit kopiösa mängder mat under de senaste åren. Alltid varit hungrig. En grumpy old cat på alla sätt. Alltid på sin vakt. Försvarat sitt revir här på kullen. I allt annat alltid gått genom ett fullt liv med ett vänligt sätt. Men åldern har tagit på honom. Sköldkörtel kanske. Socker. Eller annat. Det har märkts att han åldrats de sista åren. Men det gör vi ju alla. Förfallet på vår väg mot döden.

Men när han inte är hemma på morgonen så oroar vi oss såklart. Vi har fått katter överkörda och dödad av hundar och allt möjligt annat genom åren. På eftermiddagen hittar jag honom liggandes vid bilen. Han är lortig, kan inte stå. Han har haft problem med balansen länge. Inget konstigt i den ålder han kommit upp i. Nu måste han ha släpat sig hem.

Jag bär upp honom. Han vill stå. Ut och gå. Men kan ju inte. Så jag sitter där. Återkommande. Lider av att se honom försöka. Förbereder mig på att det är dags snart.

Men på katters vis så skall det tas adjö ordentligt, K jobbar sent. Han dör inte förrän hon är hemma. Hon sitter bredvid honom. Tjena, nu drar jag. Tack för mat och ett varmt och mjukt knä, liksom. Tjing – vi syns.

Jag är så förbannat trött på döden. Allt och alla man älskar tar du. Skär sår i min själ som lämnar fula ärr efter sig som jag sen måste bära med mig vart jag än går. Men liv och död är sammankopplade. Visst vet jag det. En del av den jämvikten är det där som jag lever efter och tro på. Egypterna trodde katter hade en tass i vår värld och en tass i de dödas värld. Kanske är det så. Då är det kanske inte så svårt att passera gränsen mellan de två tillstånden. Jag hoppas det. Som med alla andra som gått före är jag innerligt glad att ha fått leva sida vid sida med någon som har betytt så mycket som den här lilla svartvita kamraten gjort.

Ha en god resa Frasse. Vi syns kanske.

Men bara en katt. Fast det känns såklart för jävligt ändå.

Han var “min katt” nämligen. Låg absolut inte i någon annans knä än i mitt. Ända tills jag började veckopendla till Gävle. Då blev han K’s katt. Jag, svikaren, hade lämnat honom i sticket, nu fick man skylla sig själv. Men det var OK såklart. Vi gillade varandra ändå och ibland så dög faktiskt mitt knä också efter det där.

Men tid för att gråta. Tid för att sörja. Som skall ersättas av tid att minas och att skratta. Vi läker i sorgen. Pö om pö tar vi oss ur sorgen och tillbaks till livet. Alltid.

Låt mig nu slippa fler dödskrönikor snälla. Ja, jag inser vad en sådan önskan innebär.

Categories
Betraktelser & Berättelse

GitHub Summerfest

GitHub Summerfest för norra Europa avklarad. Godis och chips uppätet. Drickor urdruckna. Badboll uppblåst och ivägsparkad. Zoom-möte genomfört.

Trevligt tycker jag. Inte så jäkla allvarligt. Lite flams och goda människor. Jag skulle gärna ta en (zoom)stund varje dag med lite folk som dom här. En virtuell fikastund liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Målbilder

Det snackas mycket om målbilder.

Japp, detta var en målbild här på kullen för några år sedan

En hundraåring och en hundra och några år till (hon som planterade “busken”).

Sen har vi verkligheten, den som inte alls går att härleda till målbilden då, idag.

Men vem vet. Om hundra år så…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Men…

Trycker försiktigt ner en trasig sko i halsen och går och lägger mig.

God Natt! vett ja’

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder Konst

A.R. Art

https://twitter.com/i/status/1401558812490752007