En o-cool gubbe

Jo lite storstadsbo är det allt kvar i mig. Stockholmare. 08. Ja här i byn är man ju det ändå. Trotts trettio år här nu. Jo jag har haft däcken liggande i källaren ett tag. Borde väl ha åkt iväg till Lasse och bytt. Men inte kommit iväg. Det finns annat att göra. Japp också för låtsasmänniskor som jag. Men nu då. Hela världen är full av snö. Det finns inte mycket till val. I alla fall inte om man seriöst vill ut på vägarna. In med däcken i bilen och iväg. Lasse får fixa det där. För andra gången i mitt liv får någon annan skifta dem också.

Ja och förresten, tack gode gud för Lasse, byns bilmek. Hur skulle man göra om han inte fanns?  Om det nu är “Gud” man skall tacka? Som att tacka tomten. I min ålder… Men ett tack rakt ut i universum känns så “ET”.

Det skottas här på morgonen. Det är nu inte så mycket och egentligen är väl det där ganska skönt. Nu är vintern här och man får ta det. Att skotta hör till. Frysa med, har svårare för det. Men på det hela taget är det överlevnadsbart alltsammans.

Det är rätt behagligt här i huset. Sex grader kallt ute, men alltså varmt inne. OK att sitta här och fundera över livet därför. Man kan stå ut. Ute fåglar vid en fågelautomat. Det där är att hjälpas åt. Men det kan vara kämpigt att få till den där säcken med fågelfrön också. Men vi försöker så länge det går.

I USA förbereder sig alla för Torsdagen. Det skall resas, det skall handlas kalkon. Thanksgiving. En fin tradition. Åtminstone om man plockar bort det rent religiösa inslagen. Men att samlas. Tacka för det man har. Tacka för att man har varandra. Ja sen shoppa loss, dricka budwiser och se på fotboll. Konstigt nog känns det där så välbekant som om man själv fira den där högtiden massor av gånger. Men det har man ju inte gjort. Filmerna och böckerna sitter där i huvudet. Man har upplevt det där genom andras ögon. Så nära man kommer. Ändå finns et släkt där borta. En gren man känner. En som är borttappad. Ella och Britta, systrarna som reste härifrån bygden faktiskt, till en ny värld. De modigaste personer vi haft i min släkt skulle jag tro. Skulle man ha vågat själv. Som att resa till Mars idag. Jag hoppas de som nu fick leva sina liv där borta har en fin Thanksgiving helg.

Men nu så. Dags att ta tag i verkligheten. Därför att den är värd det.

Plogen dundrar förbi för första gången här utanför för säsongen idag. Vi är där. Nu skall det skottas.Det är inte alltid det roligaste man vet med en elak axel. Men skiter i det idag. Varför göra idag sådant man kan göra imorgon. Ungefär så. Ont kan man ha imorgon.

Men helg. Det vilas. Det byts ett tvättställ också men det fattas grejer. Just det är det värsta med att bo här. Behöver man en koppling så finns den inte nästgårds. Får lösa det där nästa vecka. När vi reser till civilisationen i andra ärenden. Man får ha tålamod. Familjen med.

Annars händer det inte så mycket den här helgen mer än att Hulken strejkar någon gång där på natten mot söndag och låter oss vakna i ett småkallt hus. Det är lite skomakarns barn över det där. Varför larmar den mig inte. Här om någonstans borde det väl vara så. Men jag hinner nästan aldrig med något eget. Allt är åt andra. Nästan alltid. Sorgligt.

Försöker låtsasjobba… det går sådär… Okoncentrerat.

Det enda man kan göra i det läget är att gå ner i källaren och fylla pellets och sen gå och lägga sig. Så det gör jag. Såklart. Nu. Snart. Skall bara…

http://www.etn.se/index.php/ledare/64080-vagra-byta-losenord

Jo man sitter här. Tycker man är nära. Nära ett avslut. Men det är fasiken så mycket det är kvar att göra när man “nästan är klar”. Ja det där borde man ju varit medveten om redan tidigare. Såklart. Man har varit här förut. Och “KLAR” förresten. En del inbillar sig att man kan bli “klar”. Men jag har varit med ett tag. “Klar” blir man aldrig. Allt man släpper ifrån sig är ofärdigt. Det närmaste man kan komma “klar” är att inte vara fullständigt missnöjd över det man åstadkommit. Är man ute efter “klar” är man ute efter evigheten.

Fast det finns kanske olika åsikter om det där också. Det brukar ju göra det och alla slutar det med att jag har fel.

Fast har man varit med ett tag så är det ingen fara med sådant heller. Jag kan leva med att ha fl just nu. Bara jag får rätt senare. I evigheten. Skulle jag ha en gravsten så kunde det stått “Han ansågs ha fel under hela sitt leverne men fick rätt tills slut”. Fast nu skall jag alltså inte ha någon.

Varma fläcken börjar framträda igen. Det är lite fascinerade ändå det där “fenomenet”. Pockar liksom på ens medvetande om att här finns det något viktigt att veta. Men som vanligt lyssnar man inte. Inte om man är en på sin höjd normalbegåvad person som jag. Ja varken “normal” och “begåvad” klibbar liksom fast vid min person om man skall vara ärlig. Man får använda andra epitet. “Kuf”, “luffare” och sådant. Men det där pickandet på medvetandet kvarstår lik förbaskat. Det kan inte hjälpas. Ett och annat korn av sanning kan väl vi som inte är lika smarta som er andra hitta också. På ren tur då alltså. Liksom. Fan vad jag älskar “liksom” förresten.

“Nästan klar” läget är plågsamt. De där listorna som man har fylls ofta på istället för att minska i det där läget. Man får spänna hjärncellerna. Ja för det är en anspänning. Skall man orka en gång till? Ja så att man får äta en där kanelbullen och ta ett glas saft och sen börja om igen. Festen. Den vid skrivbordet. Ja man kan uttala “hurra” i ett lugnt och viskande tonfall också innan man biter i den där bullen. Ja alla mina fester ser ut sådär. Jag och en bulle vid skrivbordet. Klackarna i taket. Liksom.

Apropå fest så har K födelsedag idag. Gratulanterna står på kö såklart. Presenter i drivor. Det hurras och sjungs för fullt här ute i trapphuset. Nåja, en smula överdrev jag kanske där. Men en himla fest är det. Dock utan kanelbullar.

Alldeles för lite sovande den här veckan så jag antar att grön IKEA-soffa slukar mig med hull och hår ikväll.  Ja ungefär som vanligt. Med lite tur kan jag sova av mig under Rapport och återgå till fredagsmys efteråt. Har man otur ligger man där och undrar vin elva tolv var fredagsmyset tog vägen. Ja, det visar sig. Liksom.

Fast äta, det kanske man skall slå till med att göra nu. Lunch alltså. Det som hette “middag” hemma på “min tid”. ja man åt “kvällsmat” på kvällen. Nu har man anpassat sig. För att slippa bli korrigerad varenda gång man försöker sig på det där. Det är tydligen viktigt.

Trevlig helg på er! Ja eller dig om det nu är bara en som läser. ja eller…