Categories
När jag var grabb…
Jag försöker att komma på något att klaga på men det går inte att finna något. Det är alltså för jävligt. Kris. Män i min ålder lever ju på det där ojjandet och suckandet. Gärna avslutat med ett “det var bättre förr”. Men inget sådant går att finna idag alltså. Möjligen för att jag knappar och inte har tid att tänka efter så ordentligt som jag velat. Det är alltså som det är. Man får klaga över att det inte finns något att klaga över nu för tiden. Annat var det förr, när jag var grabb…
Det är väl en timme kvar här på låtsaskontoret innan helgklockan börjar ringa. Jag borde knappa. Men luften gick liksom ur mig. Det är väl det där med Allhelgonahelg. Döingarna suger kraften ur oss levande för att de skal kunna vara så närvarande i livet som det går att vara som döing. Så det där med tröttheten må vara hänt. Det här är döingarnas helg. Kufar som jag har ingen egen. Det vore alltså fan också om vi inte kunde bidra med lite energi till de olevandes åtminstone.
Min längtan innefattar grön IKEA-soffa, en brasa och en whisky att sippa på. Glaset höjer jag såklart mot Stockholmstrakten i en skål. För utan 08-or ingen whisky. Men allt det där har sin tid om en timme och lite till alltså. Nu borde jag alltså låtsasjobba men sitter alltså här och skriver istället. Det kallas att smita undan. Men de flesta andra programmerare vi har i det här landet har väl å andra sidan redan åkt hem till sitt. Står där och lagar sin Tacos eller Tapas eller surdegslimpor. Men de har såklart säkert gjort sig förtjänta av den tidiga hemfärden. Jag nå aldrig dit. Är det illa? Kanske.
Jag har ett tidigt minne från den här tiden på året, Stockholm. Tunnelbana förbi skogskyrkogården på väg ut till Farsta. Det är som om vintergatan ligger där utanför tågfönstren. Det regnar och alla ljus blir till två, tre nej fyra. Samma väg tillbaks några timmar senare. Jag blir till den förste austronaten som lämnar solsystemet. Söker en stjärna med en planet som är beboelig. Senare bilen ut genom slussarna. Bilköer ringlande över kullarna. Vita lysande radband åt ena hållet och röda lysande pärlband åt det andra hållet. Det håller i sig flera mil. Som en evighet och ljusår i avstånd i min ålder. Jag lyfts upp av alla de där ljusen. Det är min födelsedag. Sicken present. Att fylla år i Allhelogonatider är annars lite dystert eftersom alla mest tänker på döden och de som gått bort och inte alls är sugna på tårtkalas som jag är. Dessutom kommer alltid första snön som en käftsmäll den där helgen. Men den där kvällen i Stockholm Magisk. Så magisk att bilderna fastnar hos mig hela livet. Ja och gratis såklart.
Skulle mycket gärna varit i Stockholm idag också.
Men nu är man här.
Det får duga det med.
En stor fin måne tittar upp över trädtopparna på Brattberget. Ännu är inte tiden inne för att uppleva oljuset. Det krävs mer kyla och liggande snö för det. Men när oljuset lyser upp natten står jag ofta där i fönstret under vargtimmen och bara tittar uppskattande på glittrande snökristaller i en blå värld där skuggorna är så svarta att vad som helst kan gömma sig i dem. Ja och naturligtvis gömmer de sig där. Skromtet. Det här är Hälsingland. Här gills inga tveksamheter över älvors, tomtar och skogråns varande eller icke varande. De är där. Det känner man. Känner man inte så vet man att man redan är död.
Kalle och Per är de släktingar vi minns en helg som den här. De fanns ju här alldeles nyss. Ja och Sone förstås. Dragspelaren som alla älskar nu när han är död men ingen orkade bry sig ett skit om när han var sjuk. Nej jag tänker inte hämta billiga poäng på de timmar jag suttit och pratade med honom. Det var bara roligt att lyssna och fler skulle säkert ha uppskattat det på samma vis. Japp, han saknas mig.
Men alla de där som inte finns längre är såklart med mig. Jag pratar med Jompa, Lars, Morsan, Farsan Lilly, Nestor, Anna och Gösta och en massa andra när andan faller på. De svarar såklart inte. Men med mig är de. Konstigast är det såklart med de gamla kompisarna. De som borde vara kvar. Gå och träffa igen. Snacka gamla minnen med.
Man hedrar de döda bäst genom att själv leva vidare.
Bra så.
Nu skall jag fixa lite småsaker, sen ge mig. “Glad Allhelgonahelg” kan man ju inte säga. Vad skulle alla dönickar säga om det. Jo Sone skulle såklart småflina. Men en och annan skulle ta illa vis sig såklart. Särskilt de som trodde de skulle få sitta på Jesus högra sida. Det där med döden är inte att leka med. Istället så lyfter jag på hatten och hoppas att ni alla (som är ovanligt många just nu) får en bra helg bland levande och döda. Tänk på dem ni förlorat men lev era liv till fullo, ja till bristningsgränsen… För visst hör ni också att det är det de döda viskar där i natten.
Categories
Ett år av fem avklarat
Categories
Can a PASSENGER land a PLANE?
Hudiksvall större delen av dagen. Fin stad. Bra stadskänsla. K på röntgen, jag klipper mig, kort, kort, kort, lite över öronen, jovisst, sen gofika, princesstårtsbit och Cappuccino, lite dagen till ära. Det får liksom räcka så.
Däck levereras. Märkesdäck. Möjligen är det att ta i. Men vafan. De var ändå de billigaste alternativet. Annars hade jag nog inte brytt mig om “Goodyear” ett endaste dugg.
Vi angör Bollnäs också. Äntrar Max. Tar en hamburgare var för att överleva till kvällen. Kaffe och bakelse smälta vid det laget. Sen kyrkogård. Kamrater, föräldrar och släktingar ligger där. De är så oerhört många. En lång-lång-lång-lång lista numera, en som bara växer. Vi ställer dit två elektriska ljus på Morsan och farsans grav men de får stå där och lysa också för alla man/vi känt och tyckt om. De man inte gillade kan gott få en och annan foton de med. Man skall inte vara långsint.
Kallt där på Ovanåkers kyrkogård. Vindarna som drar över den gravplatsen når verkligen in till skelettet. Till och med är det så en relativt varm höstdag som idag. Vi rusar snabbt därifrån. In i bilen. På med full värme. Ut med alla andar. Hemåt. Edsbyn åker jag bara förbi utan en enda reflektion fast än den viktigaste tiden i mitt liv antagligen fanns där. Men vem minns mig där nu? J sådana här dagar får man svaret på också en sådan retorisk fråga.
Men nu hemma. Borta bra med hemma bäst. Det stämmer ju det där. Nu låtsasjobba. Inte till någon nytta men i alla fall till glädje. Nöjd är jag. De som måste kan få slåss om tron och kungakrona. Jag aspirerar inte på det där.
Möjligen skall man ta sig en whisky ikväll, bara för att det finns liksom.
Några av gitarrerna bara hänger där, några andra bara står där. Tjuvlyssningen på Lasses blivande mästerverk får mig sugen på att plocka upp en av de där som står där i ett ställ till ingen nytta. Men jag orkar inte. Slöheten är större än sugenheten alltså. Låtsasjobbar istället. Fast än det knappast innebär en större nytta för varesig mänskligheten eller mig själv än om jag nu satte mig där med en gitarr. Men man kan låtsas. Låtsas på samma sätt som man låtsas arbeta.
På Times Square är det massor av aktiviteter idag. Hela torget är aktiverat. Kanske har det med Halloween att göra. Just nu står dessutom en familj från Österrike (ja de ser ut som de kommer från Österrike) och vinkar frenetiskt in i kameran jag tittar igenom. Jag vinkar såklart tillbaks. Hoppas i mitt stilla sinne att mina virtuella vikningar når genom alla kablar och fram dit till torget. Förresten, eventuellt kan den bestå av Fransmän den där familjen. Lär aldrig få veta. Inte ni heller.
Nu ser jag “Team USA” på en banderoll förresten. Hmmmm… OS koppling kanske. För visst är det ett vinter-OS på gång? Ja se själv #teamusafest är taggen tydligen.
Sensorbyte fick bilen att starta som vilken annan bil som helst. Nu hoppas man bara att det hela håller i sig. “Vad gör vi om det här inte hjälper?” frågar jag min bilreparatör. Han svarar kort och bestämt att “då får du byta bil!”. Franska bilar står inte högt i kurs hos “gamla raggare” som min reparatör, ja eller det räcker med att köra icke Amerikanskt för att man omedelbart borde byta bil enligt alla bilreparatörer. Ja och ställ nu inga dumma frågor om “varför” nu. Vissa saker är nu som de är. Huggna i sten. Men jag ger mig inte så lätt. Kör tills det verkligen inte går längre. Helst inträffar det om fyra år. Eller åtminstone på sommaren, utanför eldningssäsong. Allt annat blir svårt.
Imorgon Hudiksvall. Ingen är dödssjuk alltså. Då hade det blivit Gävle eller Uppsala. Ja själv skall jag bara klippa mig. Det och en tallrik sushi står på min att-göra-lista. Japp, man kan få en hyffsad sushi i Hudiksvall numera faktiskt. Det tar sig alltså och världen gör framsteg.