Categories
Betraktelser & Berättelse

1966 -> 2021

Det har gått femtiofem år mellan att de här bilderna togs. Platsen är Ejheden. Släktträff för Törns på den första bilden. Den andra tagen igår. Tittar man på tallarna bakom människorna på den första bilden så ser man att det är samma som på den nedre. Lite grövre. Men inte mycket. Träden har inte människornas brådska (och glömska) i sig. Sjön är såklart också densamma. En dröm för sportfiskaren. Tänk om naturdyrkarna nere i Centraleuropa ens anade att den fanns. Helt tom på folk som den är också under en av de vackraste sommardagarna som denna.

Men av människorna på den första bilden är det bara jag kvar. Åtminstone en dag (eller ett tag) till. Ja och levandes till namnet. På femtiofem år hinner man bli en annan. Man har ömsat skinn många gånger. Men nio år är jag där på bilden. Liv ligger framför mig. Morfar. Lill-Karin och dom andra i Törns släkt borta sedan länge.

“Släktens hus” finns inte kvar nu idag som då 1966. Bara en bild i ett fotoalbum återstår och resterna efter en grund. Men platsen är utmärkt med skylt och allt där det låg. Törns väg heter vägen som går förbi. Också markerat. Snyggt och prydligt. Törnshansberget heter berget strax bredvid. Namngivet för evigt på alla kartor. Sicken “minnessten” en förfader fick kan man tycka.

En gren som startar med att Törns-Hans deserterar från den Danska armen (Norrman som han var i ett Norge som styrdes av Danmark) under en tid när Napoleon härjar i Europa. Men en gång soldat alltid soldat. Hälsinge regemente sen under resten av sitt liv. Bocken ni vet. Den som Gävle stal. Eller fick. Vi har alltid varit givmilda av oss vi Hälsingar. Ja tog dom inte hela regementet förresten och kallade det I 14 till slut? I den “nya tiden”, den som redan är den gamla.

Fast jag blickar hellre framåt såklart. Hässjaberg, Ejheden, Ämnebo, Stockholm och Orsa är grundpelare jag står på när jag tar mina steg här i framtiden. Den jag lever i. Inte mer. Inte mindre. Men såklart skulle man lyssnat mer då den där gången på de gamla. Lagt historierna på minnet. För att ha fått en ännu stabilare grund att stå på. Men nu är det ändå så så att man måste bli äldre för att på allvar börja blicka bakåt. Hitta något nöje i tillbakaskådandet. Självklart förstår man människosläktets korta tid på jorden först då. Men som nioåring. Det gamla intresserar inte. Man vill in i framtiden. Helst så fort det bara går. Ja och fort gick det ju. Sett härifrån perspektivet framtiden.

Liksom

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.