Hon kryper under täcket, varm och skön och len, trycker sig intill mig och jag vet att snart ringer klockan, manar till ny dag, uppstigning, kanske storverk, men jag skiter i det nu. Njuter istället av den där värmen från min vän där under täcket. Njuter av att det finns någon som vill ligga nära en tjock gammal ocool gubbe. Ja, verkligen verkar vilja det. Jag tackar han/hon/det/gud för den där lilla katten som jag verkligen inte förtjänar i mitt liv. Nej jag förtjänar sannerligen inte denne lena varelse som likt John blund får mig att somna på kvällen och smeksamt och insmygande väcker mig ganska ofta en morgon som den här. Jag är inte värdig en katt som Petite.
Moms idag. Ja jag vet att jag borde ha bokfört och lämnat in redan. Men nu har jag inte det. Så jag vet vad jag måste göra. Ingen tvekan om saken. Det är liksom den här dan det. Men det där är saker man måste göra. Jag har inget problem med det. Minus dras ifrån minus och ger mer minus. Det är tufft att utveckla egna grejer och pengar som samhället skryter om finns för den här typen av utveckling finns inte på landsbygden. Den stannar i städerna för att “de kan där”, för att de tros kunna där. Man får leva efter devisen, “jag skall visa dem”, kanske lura sig själv men hur skall man annars orka, en dag sitter man där och har inte lyckats visa dem, eller också har man det. Hursomhelst handlar inget om vad man gör utan vem man känner och vad har en sån som jag då för chans i spelet. Så har det nog alltid varit förresten. Man skall veta sin plats. Men egentligen bryr jag mig inte ett dugg om det där. Då skulle jag tagit en enklare väg ut än den jag vandrar efter.
Åtta och femtiotvå skall solen gå upp här utanför. Det är fortfarande kolsvart när jag skriver det här. Natten håller Lo(o)s i sitt grepp. Men inte riktigt lika hårt. Man ser ändå att det är något som håller på att hända. Inte twilight, av det syns ännu inget, nej bara en föraning och vilsna kringstudsande fotoner utsända åtta minuter bort. Jag välkomnar dagen men har inget emot natten heller. Med tekoppen i handen ger jag mig av ner till kontoret, Petite följer med, lägger sig på packbänken och sover. Jag är helt säker på att katter besöker världar vi inte har någon aning om finns när de till synes ligger där och sover lugnt och stilla. Lite som idisslande kor också gör där de ligger i bås och på gröna ängar. Var det inte så skulle de avlida av leda och sysslolöshet.Men de gör alltså inte det eftersom de har ett hemligt liv i världar vi inte känner i detta livet.
Nittonde januari. Nog fan har man tagit en stor tugga redan av vintern alltid. Men inte svalt. Februari, skitmånaden kvar också, den måste också in i käften och tuggas ner till sörja innan det går att svälja. Sen där någonstans kommer det Vasaloppssöndag och hopp, men fortfarande två månader i vinterhelvetet kvar. Men mildrande. Det droppar från tak och sjungs genom talgoxnäbbar från den och med den punkten. Sånt räddar ocoola gubbars själ, får dem att stå ut tills den första koltrastsången hörs över kullen. Ja man hoppas ju alltid att orka ända dit. Ett år till och ett år till efter det, ända tills det inte blir några fler. Då när man förhoppningsvis är ett med den där talgoxsången. Inte hör den utan är den.
Popularitetstävlingar är såklart inget för ocoola gubbar. Inte för ocoola gubbars projekt heller. Jag har egentligen för länge sedan gett upp de där omröstningarna. Men kan såklart inte hindra andra från att nominera. Och vill såklart vinna eller komma på pallplats varje gång. Men som luciaomröstningarna så skall man antingen vara snygg, ha stor släkt eller många vänner för att komma högt upp i röstningsresultaten. Inget av det där mig förunnat. Hur som helst så skulle en väns “jag tror på dig” vara mer värt än en förstaplats i varenda en av de där omröstningarna. Jag är ändå glad att det är AllJoyn som leder. Där finns i alla fall vilja till substans även om själva substansen ännu inte finns där heller. Bara makt och de som ger efter för makten.
Men bokföringen väntar. Ett litet hinder på vägen mot segern, eller stupet. Samma sak för en sådan som mig. Samma sak för en sådan som Notch. Oförståeligt för så många andra som säger sig förstå allt som finns att förstå. Det är bara så i evighet amen.