30K flash har varit massor för mig under hela min “karriär“. Jag har nästan alltid tänkt i fyra/fem/åtta kilobyte i mitt kodande och oftast har det räckt bra. Men vill man hålla sig där så får man göra val. Ibland svåra val.
Nu sitter jag med en demo som inte gör något märkvärdigt alls. Verkligen ett minprojekt på STM32. Men så plockar man på lite av den där funktionaliteten man vill ha. Debug-build också såklart. Snart nog börjar länkaren klaga, man är uppe i 40K, där är man fast man alltså egentligen bara lagt med grundbibliotek och grundfunktionalitet.
Man drabbas alltså av ett uppvaknande. Den gamla beprövade processorn man tänk sig att använda duger inte längre. Man måste uppdatera. Turligt nog kostar inte flash speciellt mycket längre. Den nya jag väljer har 512K. Mängder alltså för en sådan som mig.
Problemet är att man måste använda en dag för att skriva om kod som redan är skriven. Men sådant är nu livet.
Diskmaskinen är i alla fall installerad. Tog såklart längre tid än jag trodde från början. Men så är det alltid, i alla fall för mig. Till och med diskmaskinerna har ju WiFi idag och sin egen app. Tysta är den också. Kanske kan den diska också. Testar den detaljen just nu. Blir nog bra.
Pratar du med dig själv? I så fall är du långt ifrån ensam. De flesta människor har en inre, tyst röst som är en oundviklig del av vardagen.
På senare år har forskare börjat förstå hur viktigt det inre samtalet är. Rösten i ditt huvud är egentligen fyra olika röster, var och en med sin egen personlighet – och deras inbördes diskussion har stor inverkan på din förmåga att tänka, fatta beslut, minnas samt utföra vardagssysslor.
Nu har en banbrytande teknik gjort det möjligt att avlyssna hjärnans tysta samtal – som till på köpet kan vara själva nyckeln till vårt medvetenhet.
Venus är höljd i ett tjockt dis av svavelsyra. Det låter inte trevligt – men du kan faktiskt använda det livsfarliga fenomenet till din fördel när planeten möter månen i juni. Följ bara den här guiden.
Kinesiska häkten bryter regelbundet mot mänskliga rättigheter, enligt en ny rapport från människorättsorganisationen Safeguard Defenders. Våld är vanligt.
Försöker fortfarande hitta en semesterplattform som är nog stadig att stå på under några lediga veckor. Men i allt det så pågår en sommarförkylning och sen allt annat som MÅSTE fixas. Den här tiden på året minns jag verkligen varför man gillar hösten. När man ställer in gräsklipparen. Sista klippningen. Ordnar det sista med växterna. Sen kan man jobba i lugn och ro i sex månader. Att frysa är såklart priset man betalar under den där tiden. Men tamefan om jag inte frös igår också. Men midsommarfrysa hör ju sommaren till. Ja och kalla bad om man tar sig så långt. Sverige.
Innan jag kör igång idag så skall jag installera diskmaskinen som kom igår. DHL levererande och den fastnade inte två veckor i Gävle. Förvånad är jag. Men är den förste att ändra mig och börja hylla företaget om man fortsätter så.
Skall bli skönt med en diskmaskin igen alltså. Lågprioriterat inköp verkligen eftersom handdisk fungerat alldeles utmärkt också under några år sedan den gamla packade ihop och inte lät sig repareras.
Ljusdal tandläkare igår. Börjar närma mig slutet på det där nu. En krona som skall på plats efter sommaren bara. Skönt. Om de nu inte hittar på något mer såklart. Vill de så kan de.
Fortsatte till Bollnäs efter det. Fanns inköp att göra och eftersom jag var så tidig i Ljusdal kunde jag lika gärna fördriva tid på åka dit istället för att sitta i Ljusdal och rulla tjocktummarna. En fika bland alla anda ensamma gubbar på Biltema fick den extra tid utöver restid som behövdes förflyta. Sen kunde jag handla det jag skulle och gasa iväg hemöver.
Biltema på förmiddagen förresten. Jag passar så bra in där. Det sitter en gammal ensam gubbe vid varje bord som inte har haft anledning att plocka fram ett leende de senaste tjugo åren. Jodå vid något bord ett gäng gubbar och någon hungrig hantverkare. Dom pratar högt och kan fortfarande skratta. Men vid de flesta bord sitter slitna, trötta ensamma gubbar som jag. Vi är en synnerligen patetisk samling. Ja och man ser på alla som passerar att de tycker det de också.
Men sådant där får man leva med som gammal gubbe. Sprutar man på lite deodorant under armarna på morgonen efter duschen så luktar man i alla fall inte allt för illa heller åtminstone på förmiddagen. Annars förväntas väl det också av oss. Gammelgubbelukt.
Klagar lite hos tandläkaren över att jag har ont i käkarna. Hon knackar på tänderna. Känner på kinderna. Ger mig en länk på 1177 med käkövningar. Tar väl sisådär fem minuter totalt utöver det som jag är där för att fixa. Extra kostnad 1600 spänn. Man får hålla käften i fortsättningen (no pun intended). Fortsätta att ha ont i käkarna. Blir lite avundsjuk på hur lätt det är för vissa yrkesgrupper att tjäna pengar. Jävlar vad jag har slitit för mina tusenlappar. Men har aldrig gillat det giriga, har aldrig velat vara den girige. Pengar har väl aldrig varit drivkraften heller. Vi förlorare.
Alla möten under gårdagen sker utan att man syns eller finns. Kan misströsta på det ibland. Har det antagligen gemensamt med alla andra gubbar som satt där på Biltemas fik och tuggade på sin bulle eller ostmacka. Men jag kommer hem till en familj. Många av de andra gubbarna gör kanske inte det heller. Det finns ingen som man kan prata med när man kommer hem. Det finn så mycket ensamhet och det är lätt att bli och varaktigt vara osynlig.
Fast lite är det ju därför jag lever i landsflykt här i Los. Här känner jag ingen. Utböling från första dagen blev jag här, still counting. För det mesta tycker jag det där är skönt det där, men vissa dagar, som igår, känns det som om man missat något viktigt i livet. Svarta filten sveper över mig och jag misströstar.
Turligt nog blir jag som mest kreativ under den svarta filten. Det nedstämda sinnet är som bränsle i det där. Elden som brinner bränner snart bort det där svarta och ljuset återvänder. Så det deppiga har egentligen alltid varit min vän. Jag har aldrig (inte hittills i alla fall) fastnat där för länge. Så upp och ner går det. Kan längta dit rätt ofta. Misströstan och euforisk glädje. Cykeln är på en dag högst. Troligen är vi alla manodepressiva fast våra dalar och höjder och cykler är olika. Det är just det där. Att vi inte är samma. Det finns inte en kotte som är “normal“. Bara de som tror att de är “normala” som är sjuka.
Det stormar ute. Man kan lika gärna köra igång arbetsveckan. Tomater och gurkor är i alla fall utflyttade till växthuset. Såg halvdöda ut igår när jag lämnade dem där. Brukar ta sig efter den inledande chocken. Att fortsätta med utearbete idag är inte aktuellt. En annan dag.
Storm och regn. Programmerarväder. Såklart är det så. Inga problem här alltså. Det finns alltid mer att programmera. Gillar lika mycket att vara ute som att vara inne. Förnöjsamheten sitter i hjärtat.
Har tandläkarbesök imorgon klockan 7:10. Har en timmes bilresa dit. Tidig uppstigning för gubben imorgon alltså. Lite andra ärenden att uträtta efter att tandläkaren gjort sitt, sen hem och vänta på diskmaskin. Eller den kommer väl i vilket fall som helst. Mitt jobb är att bära upp och installera. Blir tyngre och tyngre för varje gång man skall göra det, fast maskinerna har samma eller mindre vikt. Måste ha med tilltagande skröplighet att göra alltså.
Fast diskmaskin skall bli skönt ändå. Inte för själva diskandet egentligen. Jag gillar att diska. Det ger tid för tänkande. Behöver mycket sådan tid eftersom jag är så trögtänkt. Men saker blir renare med maskin. Teavlagringar på tekoppar till exempel. Eller kontorsmuggen för kaffe som har avlagringar efter kaffet som dracks strax för julen 2020. Sådant fixar diskmaskinen galant. Sen tar det ungefär lika lång tid att plocka i och plocka ur diskmaskiner som att handdiska så det borde väl finnas tid för funderande post ny diskmaskin också.
Två veckor kvar till semester. JÄTTEMYCKET kvar att göra. Försöker skotta in så många kol som jag kan för att hinna. Får möjligen senarelägga min “ledighet“. Men behöver ju lite off-kontor också. Det känns så. Ni vet när man har den där känslan att man absolut inte vill vara ifrån kontoret, det är då man behöver det som mest. Fången och hans cell.
Medelpriset den här månaden på elen är lite över tio gånger förra årets pris. Men nog regnar det. Nog blåser det. Nog borde efterfrågan på el vara mindre. Ett system som inte fungerar det där. Det finns ingen möjlighet att ta sig ur det heller. Det gör det fyrdubbelt otäckt.
Nu skall jag jobba. För jag älskar att göra det jag gör förstår ni.
