Daniel, japp just han, Stenberg, finns på ett uppslag också i den lokala tidningen härom veckan. Det visar såklart hur stor han är. Hur älskad, omhuldad och upplyft han är. Välförtjänt naturligtvis. Camilla Läckberg of open source liksom. Eller kanske Taylor Swift of … eftersom han nu ändå är en världskändis?
Framförallt är det såklart roligt att open source också lyfts fram lite grann i de där artiklarna. Väldigt lite såklart. Det är hjältar vi behöver (och som säljer tidningar), inte filantropisk kärnverksamhet som bara pågår och pågår och inte alls är sexig i någon minsta detalj. Det finns ingen story i vardag.
Vi andra, de tusende, i våra kyffen, förväntas såklart vara avundsjuka. Tänk Sveriges alla (i försäljningssiffror) mediokra författare kontra Camilla Läckberg. Det är solklart vad som är “bra” och eftersträvansvärt liksom. Ja och det där kan och kommer att användas emot dig.
Nåja, vi tusenden, skriver våra böcker, målar våra tavlor, plinkar på vår musik och skriver våra kodsnuttar. De flesta av oss kommer inte ens i närheten av storheterna och strålkastarljusen. Och jag tror att för de allra flesta i den här skaran påverkar inte ett chillivip. Vi fortsätter ändå. Skiter väl i Camilla Läckberg. Värdet av det vi gör kan vi själva inte bedöma – upphöjt och geniförklarat av oss själva såklart (det må vi förlåtas) – och i de flesta fall begravs allt i andra hjältars framsteg längre fram i tiden. Alla dem som Newton hyllade när han skrev “Om jag har sett längre är det genom att stå på jättarnas axlar.” Allt vi gör bygger på det andra gör och i open source rörelsen – det vackraste som finns sedan vetenskaperna etablerades – så är det bara den totala massan som betyder något. Russinen (i kakan) är liksom ingenting utan den.
Hjältarna svarar på frågorna (som våra företrädare) från massmedier och världen. Förväntas ha svaren. De är ju hjältar, vad kan man annars förvänta sig. Camilla Läckberg kan såklart berätta allt om författandets vedermödor. Trovärdigt? Vem skulle annars kunna svara trovärdigt? De misslyckade? Troligen inte. Verkligen INTE!
Ger man sig som ung in i det här vill såklart alla bli som Camilla. Eller Linus, Eller Daniel. Lyssnar. Flyttar till samma bostadskvarter (Silicon Valley), härmar, efterapar, kör på ett tag och tröttnar. Att det skall vara så svårt att bli Hjälte…
Jag antar att det finns de som tappar sugen av all den här hjälteletandet och dyrkandet. Men för de flesta spelar det ingen roll och ger inte ens en krusning på ytan i det vardagliga livet. Dire Straits träffar helt rätt i Sultans of swing. Vi är konstnärer och älskar konsten. Först det. Alltid det. Som “Harry” alltså.
ps Inget fel på Camilla. Tror jag i alla fall. Älskad. Rik. Berömd. Det behöver inte betyda dålig. Tror jag. ds
