Day: 2 February 2026

Det ÄR nog mitt fel… :-/

Jag vandrar allt oftare i minnenas gruvgångar nu för tiden. En eftergift åt mitt åldrande jag såklart. Man har levt ett liv. Eller har gjort det snart. Eller kanske levt en stor del av ett liv. Ja hur som helst ligger det en massa minnen i de där gruvgångarna och skräpar.

Jag är inte så mycket för det där att älta gamla minnen. Inte egentligen. Inte ännu. Men jag har allt oftare timmar under natten när jag är klarvaken och inte kan hitta på annat att göra än att ge mig ner i de där mörka gångarna.

Jodå, det finns goda minnen som ligger och vilar på någon klipphylla och som inte blivit alltför åtgångna av tiden. Sådan man blir glad av att hitta. Som får en att bli varm och att le inombords.

I andra gruvgångar finns det saker som ger värk i mage och kropp bara man närmar sig dem. Men ändå inga större farligheter som pockar på revansch eller behov av självhävdelse. Mest bara sådant som händer alla andra också under ett levt liv. Kanske skulle man behövt mer av de där så att man fått åtminstone något som liknar vinnarskalle med sig genom livet.

Det finns mycket ensamhet i de där gångarna. Jag har mycket av solitären i mitt liv. Mindre såklart sedan man blev med familj. Men före det… Egna vägar. Alltid bland andra men sällan med andra. Fast väldigt lite av oangenäm ensamhet. Det solitära är ändå för mycket av mitt sanna jag. Hur skulle jag inte kunna gilla. Fast behovet av människor, intresset för, har också alltid varit starkt. Kanske ett sökande efter någon slags jämvikt. Ett försök att förstå andra. En omöjligheternas sökarljus.

Svekets tunnor står där med jämna mellanrum i alla gångar. De stinker värre än avlopp och surströmming. Lådor med misslyckanden är så många och så vitt utspridda att man inte kan räkna dem. Det var kanske de som identifierar en för den man är och blev i högre grad än något annat. De har i alla fall blivit mindre de där lådorna med åren. Man minns dem som gigantiska, men nu när man återser dem är de mycket lättare att lyfta än då när de var tunga som bly.

I några gångar finns sveken man själv utsatt andra för. De som svider till magen, skulle behöva Samarin och Pepsid och personliga “förlåt” för att mildra. “Förlåt” som borde uttalats för länge sedan, men som aldrig uttalades pga av stolthet och andra dumheter man så dåraktigt trott på och hållit fast vid. All denna stolthet…

De blyinfattade tunnorna med kopparmantel har man såklart svårt att närma sig. Speciellt sådär på natten när det egentligen är meningen att man skall sova. Man får nöja sig med att markera deras platser. Ta i av alla krafter, krossa dem, möta innehållet, dagar när man inte står nära eld eller brådstörtande stup som kastar sig ner mot avgrunder. I alla fall borde man ta sig an dem. Man borde våga. För en gångs skull inte bara vara en feg och ynklig människa.

Feghetens bäckar blir till floder i en del av grottornas gångar. Usch vad feg, liten och ynklig man varit. Så mycket man missat bara för att man inte vågat. HELVETE! För sent att göra något åt nu. Ja, om man nu hade varit modigare idag än då. Fast knappast. Lika feg idag.

Missunnsamhetens stalaktiter hänger ner från taken. De är alldeles för många. På en del ställen möter de avundsjukans stalagmiter. I de gångarna känner man ingen stolthet. Bara stor skam.

Det finns mycket glädje i gångarna också. Vardagsglädje som brinner som bloss efter gruvgångarnas väggar. Det som lyser upp. Visar vägen. Men väldigt lite guld, silver och diamanter. Söker man dem inte så kommer de inte till en. Men kanske är det bara en ursäkt för sina egna brister man kan hitta på en sådan mening. Troligen faktiskt. Tacksam är man i alla fall för ljuset. Så mörkt det skulle ha varit här nere annars. Och hur skrämmande skulle inte skriken varit?

När man ger sig av uppåt från gruvgångarna igen så inser man att man inte åstadkommit mycket. Att man försökt med mycket men lyckats med lite. Man har gjort för mycket ont och för lite gott. Såklart är det så så länge det finns ett enda strå kvar av icke gott man har gjort. Man borde ha sagt förlåt fler gånger än man gjorde. Man borde ha vågat. Såklart borde man vågat. Varje försinkat sådant tillfälle av att våga har det stått mindre på spel än vid många andra tillfällen i livet av vardagshändelser när man satsat allt på ett enda kort.

Men gjort är gjort såklart. Liv levs framåt inte bakåt. Det finns inga ursäkter att ta till. Det är för sent att ens tänka sig dem realiserade i handling. Återstår gör bara den slitna klyschan, den att man bara är en människa.