Är det semeldag idag? VA!?
Det dyker upp en gammal bild av min käre vän humlen som jag för några år sedan satte ute vid garaget. Den trivdes kanske inte riktigt bra där ute. Blev visserligen lång, sträckte sig upp mot han/hon/det/gud, men frodigare än ett tunt rep det lyckades den aldrig bli. Ja den var rent av tanig.
Men jag gillade den i alla fall och längtade varje år tills den första delen av den om våren tittade upp genom de översta jordlagret. Ja och så ett år gjorde den då inte det. Jag väntade ända bortåt juli innan faktum konstaterades. Den var död. Sorg.
Sen dess har en humleplanta stått med på våra inköpslistor varje år när vi skall till plantskolan (läs Mobackes). Men ni som sett vad en humleplanta kostar kan kanske förstå mig när jag hoppat över det där inköpet varje år. Pengarna skall räcka till allt det andra. Mycket växter är det som skall inhandlas.
Nu när jag oförhappandes snubblar på den här bilden så känns det då ändå som att i år, ja då jävlar skall det inhandlas ett exemplar. Hur det sen blir med den saken lär väl visa sig framåt midsommar. Hoppet lever dit.
Men en humle skall jag ha igen. Den där viljan de har att sträcka sig upp mot himlavalvet utan att skämmas är inspirerande för en enkel människa som jag.