Month: February 2026

Börjar dagen med att utvecklingsdatorn inte startar upp. Beter sig VÄLDIGT underligt. Det tar en stund att hitta felet. Min utvecklingskrets som har JTAG support inbyggt och kopplar upp till datorn med USB har fått hicka. När den kabeln är borta så fungerar allt igen. Det tar en stund.

Sen skall jag ner och köpa solrosfrön. Finns inga. Brist, blir jag upplyst om. Så hem igen. Men väl hemma så har jag inget nätverk på utvecklingsdator. Det är verkligen dött. Inga lampor. Ingenting. Byta kablar. Hjälper inte. Börjar tro på nätverkskort så letar upp ett reserv. Kabel in i ny port på switch. Hjälper inte. Fram med kabeltestare. Hmmm… kablen till switchen fungerar inte. Vafan, inte så vanligt att de “fasta” kablarna som går i huset fallerar. Kollar kopplingarna. Ser bra ut. Kabelbrott? Omöjligt! Börjar följa kabeln… Men se där. En skarv som åkt ur. Misstänker kattsabotage. Nåja, efter att ha satt ihop dem igen så fungerar allt som vanligt igen. När det blir varmare skall den där skarven bort och nya switchar bli uppsatta.

Sen flyter det på framåt lunch när tröttheten överfaller mig. Men den ger jag efter för och vilar en timme efter lunch. Sen disk, dricka kaffe och sen har jag en fantastiskt produktiva eftermiddag.

Så skall dom tas. Dagarna alltså. Fast helst utan (inledande) problem såklart.

Nu skall jag (förhoppningsvis) fortsätta efter den linjen tills tröttheten är över mig igen.

Ner till Ljusdal. Lämnar in bilen för service. Promenerar in på köpingen. Väntar på bussen hem.

Men när jag skall kliva på bussen får jag reda på att den inte går upp till Los. Olyckan från morgonen. För halt. Man vågar inte köra. Så jag kliver av. Ja hade iof kunnat få åka med till Färila. Men vad skall jag göra där? Bor i Los.

Kontaktar kundtjänst. Jo, nästa buss kanske går. Troligen skall en sandbil ut och sanda. Men helt säkert är det inte. Definitivt inte när. “Lös det idiot” är responsen ungefär. Vad skall du där att göra? Urk!

Så jag promenerar tillbaks till bilverkstaden. Avbeställer service och åker hem igen. Fast över Kårböle, precis samma (om)väg som jag åkte ner efter. K hänger med (eftersom hon också vill hem) – hon är nere på jobb. Drar tidigare.

Ibland går dagar till ingen nytta alls.

ps Nu var det en olycka i morse. Man får såklart ha en skaplig dos överseende. Ny servicetid för bilen går såklart dessutom enkelt att boka. ja är bokad faktiskt. Sen några kilometers promenad ggr 2 gjorde mig säkert bara gott. Gråter alltså inte. ds

Sonen fyller år idag. Trettiosju. En bra ålder. Man har skaffat sig erfarenhet och har mycket liv kvar att använda sig av den erfarenheten.

Gratulerandet får bli medelst SMS och brev. Han har rotat sig i stora staden, vi i skogen. Långt emellan oss till vardags.

Det är när ens barn fyller år och när man ser de träd man lekte vid som barn, som man inser hur gammal man är. Till vardags tänker man inte så mycket på just det. Men att ungarna adderar år till sina liv och att träden som var en meter då när man var liten, hsr blivit bjässar på tjugo meter idag, det är faktum som man inte kan bortse ifrån. År har gått och år går. Man ÄR gammal.

Fast det är som det skall såklart. Ungarna klarar sig själva. Träden från barndomen med. Precis som det skall vara är det. Finns ingen anledning att grina. Bara att hurra för livet. Det finns en njutning i att vara gammal också.

Jodå, det finns folk som liksom gräver ner “gammal” flera meter ner i jorden. Tittar man inte åt andra hållet så är man INTE “gammal” är själva devisen. Det är samma personer som drar täcket över ögonen när de tror sig se ett spöke. Tror inte på det där. Inte ett dugg. “Gammal” är bara ett epitet som sätts på en ändå. Det är vad man gör av livet, ja och kanske ännu mer INTE gör av livet, som räknas.

Mildare väder i antågande. Väderomslag välkomnas av mig och Atlas nere i källaren. Vi har blivit skapligt goda vänner nu. Kanske inte lika tighta som Hulken och jag är. Men Atlas är nog den bästa investering vi gjort någonsin här i huset. Jadå, trotts elpriser som skjuter i höjden till tidigare oanade höjder. Alla visare pekar ändå på plus.

Skall till Ljusdal och lämna in bilen idag. Service. En nymodighet för mig. Har väl aldrig tidigare följt några serviceintervall med någon bil jag ägt. Byt olja varje år såklart. Bytt saker när de gått sönder. Men aldrig såhär. Känns som en oerhörd lyx att kunna göra. Säkrar också tillvaron som bilägare. Dyrt såklart. Alltid hittar man något som skall åtgärdas. Alltid är det något som håller på att gå sönder.

Nåja, bara lämna idag, sen buss hem. Sanningen (domen om man så vill) får man imorgon. Sen buss ner på fredag (förhoppningsvis). Tömma alla konton. Överföra till bilverkstaden. Fara hemåt fattigare.

Är det semeldag idag? VA!?

Det dyker upp en gammal bild av min käre vän humlen som jag för några år sedan satte ute vid garaget. Den trivdes kanske inte riktigt bra där ute. Blev visserligen lång, sträckte sig upp mot han/hon/det/gud, men frodigare än ett tunt rep det lyckades den aldrig bli. Ja den var rent av tanig.

Men jag gillade den i alla fall och längtade varje år tills den första delen av den om våren tittade upp genom de översta jordlagret. Ja och så ett år gjorde den då inte det. Jag väntade ända bortåt juli innan faktum konstaterades. Den var död. Sorg.

Sen dess har en humleplanta stått med på våra inköpslistor varje år när vi skall till plantskolan (läs Mobackes). Men ni som sett vad en humleplanta kostar kan kanske förstå mig när jag hoppat över det där inköpet varje år. Pengarna skall räcka till allt det andra. Mycket växter är det som skall inhandlas.

Nu när jag oförhappandes snubblar på den här bilden så känns det då ändå som att i år, ja då jävlar skall det inhandlas ett exemplar. Hur det sen blir med den saken lär väl visa sig framåt midsommar. Hoppet lever dit.

Men en humle skall jag ha igen. Den där viljan de har att sträcka sig upp mot himlavalvet utan att skämmas är inspirerande för en enkel människa som jag.