I början av det hÀr seklet pendlade jag mellan Los och Alfta varje dag. Det dÀr kommer till mig nÀr vi Äker hem frÄn BollnÀs igÄr. Nitton mil Äkte jag varje dag. Nio mil pÄ morgonen och nio mil pÄ kvÀllen.
IgÄr kÀnde jag mig trött nÀr jag kom hem. Orkade som mest gÄ igenom mailen. Men dÄ, nÀstan varje kvÀll, Ätminstone om man inte jobbat över till tio, sÄ satte jag igÄng med nÄgra timmars VSCP utveckling. I sÀng vid ett. Eller tvÄ. Eller halv tre. Upp igen vid sex. Alltid lika pÄ lördag och söndag. à ret runt. Detsamma under alla ledigheter.
De dÀr Ären var fantastiska. Charles Tewiah i London. HÄrda diskussioner om teknikaliteter nÀstan dygnet runt. Vi var ofta oense om hur saker skulle göras. Det behövdes argument för att göra pÄ det sÀtt man ville. Vi kunde bolla saker i en vecka eller mer. Hundratals diskussionsinlÀgg. HÀrligt. Skotten Mark Marooth, Gediminas Simanskis frÄn Lithauen, Henk Hofstra frÄn Holland var andra spÀnnande mÀnniskor som fanns med i de dÀr diskussionerna under den hÀr tiden.
VSCP eller EDA (Event-Decision-Action) som det hette dĂ„, hade fötts i ett konferensrum i GĂ€vle under Augusti 2000. Behzad Ardakani, Marcus RejĂ„s och jag spĂ„nade fram grunderna under nĂ„gra dagar..Till och med den (mycket) galne chefen pĂ„ företaget skall ha cred. för sitt bidrag. “Decision Matrix” som namn pĂ„ en funktion var hans förslag (se specifikationen om du undrar mer över den).
Grunden för mig var en dröm jag hade under 80-talet nÀr jag pluggade i Uppsala. Jag fyllde mÄnga kollegieblock med tankar kring smarta moduler som kopplade ihop sig med varandra och skapade nÄgon slags ny funktionalitet. Ett intelligent lego dÀr det inte nödvÀndigtvis behövdes en server. De dÀr tankarna svalnade betydligt nÀr jag gjorde kalkyler pÄ vad modulerna skulle kosta att tillverka. Om jag minns rÀtt handlade det om över tvÄ tusen i tillverkningskostnad per modul. Det blir drygt Ättatusen spÀnn per modul i dagens penningvÀrde. Omöjligt alltsÄ. Man skulle behöva ta ett utpris pÄ tjugo tusen eller mer per modul för att fÄ ekonomi i det hela. Döfött. Vila. MalpÄse.
Fast dÄ, den 28/8 2000 registrerade jag projektet pÄ Sourceforge. SÄ mycket mer utveckling blev det dock inte dÀr pÄ det företaget. Men under Ären efter desto mer. Mycket mer.
Idag Àr det dÀr alltsÄ ett kvarts sekel sedan. Omöjligt att förstÄ. Det Àr inte mÄnga dagar under de tjugofem Ären som jag inte jobbat med VSCP. Svarat pÄ frÄgor. Argumenterat. Funderat pÄ lösningar. Ja och utvecklat. LÀrt kÀnna mÀnniskor runt om i vÀrlden varav mÄnga blivit nÀra vÀnner.
Under Är som lÀrare har jag rÀttat prov och planerat lektioner nÀr jag kommit hem och sen suttit sÄ lÀnge jag orkat och utvecklat VSCP. Som konsult har jag jobbar med VSCP i mellantiderna. ALLA ledigheter. Varenda hÄl dÀr det funnits en tidslucka att hoppa in i den dÀr vÀrlden. Timme har adderats till timme, kodrad till kodrad, och dokumentationssida till dokumentationssida.
Under alla de hÀr Ären har det alltid funnits andra projekt som massorna samlats kring. Jag har ofta försökt nÀrma mig de dÀr projekten, tÀnkt att tillsammans kan man göra storverk, men oftast (lÀs ALLTID) de har de varit de bÀsta och de ultimata slutgiltiga projekten pÄ omrÄdet och VCSP kunde gÄ och gömma sig och (vÀlförtjÀnt?) skÀmmas i ett hörn. Ja om nu den lilla humlan ens observerades dÀr hon flög omkring. Handens alla fingrar rÀcker inte för att rÀkna upp alla de projekt pÄ vÀrldsfrÀlsarnivÄ som passerat revy och försvunnit ut i glömskan under de hÀr Ären. VSCP vinner i alla fall i uthÄllighet om inte annat.
Nu sitter jag alltsÄ hÀr pÄ tjugofemÄrsdagen av protokollets/ramverkets födelse. Det Àr som vilken dag som helst sÄklart. Jag kommer att jobba med VSCP idag ocksÄ, precis som jag gjorde igÄr. Det finns saker kvar att göra och det finns Ànnu lite ork kvar i gubben. Ja och jag Àlskar det hÀr jobbet. Tror pÄ det jag gör fortfarande. Det finns ingen tvekan. Den dÀr visionen frÄn 80-talet lever.
Jag skall villigt erkĂ€nna att det var roligare och mer stimulerande att utveckla VSCP förr nĂ€r vi var ett gĂ€ng aktiva som diskuterade och skapade saker. Idag Ă€r jag i princip ensam. Som ide’ handlar det om en ordentlig svacka eller kanske rent av en sista dödskamp. Framtiden fĂ„r utvisa. Hur det Ă€n Ă€r med det och hur det Ă€n blir kĂ€nner jag att det Ă€r nĂ„gra saker jag fortfarande vill fĂ„ pĂ„ plats. Att jag har nĂ„gra releaser i mig fortfarande.
Efter tjugofem Är handlar ocksÄ mycket mer av mitt jobb mer om underhÄll Àn om nyutveckling. Jag Àr inte och har aldrig varit förvaltartypen. Kommer nog inte bli det heller. Detta faktum mÀrks ocksÄ sÄklart. Det tar emot att skiva om saker för Ättonde gÄngen efter att vÀrlden förÀndras runt omkring en. De flesta kÀnner vÀl sÄ. Den dÀr tiden det dÀr tar som man ville anvÀnda till roligare saker.
Men nu Àr vi hÀr. SÄ jag inhandlar en tÄrta igÄr för att fira den hÀr dagen. För Àven om VSCP inte gett mig Àra, pengar och berömmelse sÄ Àr allt det dÀr som skapats och ligger i olika repositories och Àr gratis för vem som helst att anvÀnda som ett tredje barn i mitt liv. Ja och man Àlskar ju sina barn utan förbehÄll som bekant.
JodĂ„, jag köper en vĂ€ldigt liten tĂ„rta. För jag antar att det bara blir K och jag som tar oss en bit. Men har du vĂ€garna förbi (!!! đ ) sĂ„ Ă€r du vĂ€lkommen in pĂ„ kaffe och en tĂ„rtbit sĂ„klart. Nej, jag förvĂ€ntar mig inte en kö, inte ens en virtuell.
Sist mĂ„ste jag sĂ„klart tacka Karin som stĂ„tt ut i alla Ă„r. Finns det en VSCP Ă€nka sĂ„ Ă€r det hon. Men hon har aldrig klagat. Jag Ă€lskar dig! Sen Ă€r det barnen sĂ„klart. De cellbaserade. Jag har nog varit en dĂ„lig pappa som alltid jobbat och ofta varit inne i min vĂ€rld. Jag ber om ursĂ€kt för det. Men för mig fanns ingen annan vĂ€g. Jag Ă€lskar sĂ„klart er ocksĂ„. Ja och sĂ„ vĂ€nnerna…
Det blir inte tjugofem Ă„r till. Det vet jag. Men ge mig tvĂ„ Ă„r till…
