För lite drygt fem veckor sedan gick jag på semester och var trött i knoppen men pigg (nåja) i kroppen. Nu efter semestern är det precis tvärtom. Kroppen är slut. Knoppen rätt pigg (nåja). Det har målats, dragits el, snickrats, sågats, murats, putsas, VVS’ats, ja och massor av annat under den här semestern. K och jag har hållit på tills ben eller armar gett upp, vilat, sen dragit igång igen. Varje dag. Nästan.
Använder förmiddagen idag till att putsa mur. Gårdagen också eftersom K var ledig. Det är bara den kvar i det rum vi håller på med nu, sen tapeter, golv, möblera. Man vill liksom se ett “klart” här också. För det finns ett sådant. Det är man inte bortskämd med i mitt ordinarie jobb.
En perfekt semester enligt mina preferenser. Egentligen borde man väl ha badat. Åtminstone en gång. Men vi har grillat. Ätit bra mat på några av de bästa krogarna i Hälsingland. Vädret måste väl sägas ha varit toppen den här sommaren. Är fortfarande toppen. Jo det regnar mer. Men varmt är det fortfarande. Man sover fortfarande med öppna fönster. Härligt är bara förnamnet. En utarbetad kropp sover jävligt bra i ett rum där sommarvindar med lätthet smeker bort all trötthet.
Fast det är väl inte för sent att bada än. Fast jo, egentligen är det det. På Olof-dagen kastades den första kallstenen. Enligt bondepraktikan är det inte hälsosamt att bada efter den dagen. Men global uppvärmning och allt det där. Bada på liksom. Vi får se hur det blir.
Musik då? Ja det har inte blivit så mycket. En kort session i “studion“. Inte en enda, ens en liten, livelyssning. Bedrövligt alltså. Men har liksom bara hittat det där inställsamma tråkiga konserterna. Orkar inte med det för det mesta och definitivt inte den här sommaren. Suget värker däremot i mig. En pungsparkskonsert skulle sitta fint. Kanske skulle Thåström på Dalhalla den sista augusti kunna vara en sådan… Men…
Hur som helst så känns det riktigt finemang att sitta här på kontoret igen. Lustigt egentligen för det kändes finfint att inte sitta här också. Det där är nog en sjukdom. Antagligen. Det kan inte vara normalt.
Blev förresten amatördiagnostiserad som autistisk under sommaren. Det är det där kodandet. Det kan väl inte vara “normalt” att lägga ner så mycket tid på något… Jag suckar och konstaterar bara att om att lägga ner mycket energi på något ger en sjukdomsdiagnos så är världen mycket mer illa däran än jag trodde. Vafan vore vi någonstans om ingen gjorde det där lilla extra som krävs?
Jag är säker på att vi i en framtid kommer att förfasa oss över dagens alla diagnoser. Tidens största skräckexempel. Olikheterna är det som förenar oss. Det finns inte en jävel som är “normal“. Och fanns det det så var det där, eller i det “normalas” närhet, som, sjukdomstillstånden skulle letas.
Nåja. det här får räcka som blogginlägg idag. Det lär komma fler…
