Om sanningen skall fram, och det skall den väl helst, så måste jag erkänna att jag är lite ofokuserad idag. Allehanda saker avhandlas utan egentlig djupdykning i någon av dem. Men ibland är det kanske just det som behövs. Får ordning på lite grejer så att man kan släppa det sen.
Jodå klipper gräs det första jag gör idag också. Fint väder. Baksidan av huset. Det är bara att klippa på. En och en halvtimme går man där efter brummande maskin, sen är det gjort. Tills nästa gång. Tre timmar.
Livet är gott ändå. Imorgon tänker jag inleda dagen med att ta in ved. Hela veckan fortsätter sådär. Olika uppdrag. De där inledningarna får ersätta de promenader som annars borde utförts. Den här hösten MÅSTE jag komma igång med att gå en daglig tur igen. Mår ju bra av det där. Det är bara första veckorna som det flåsas mer än njuts. Vårt elljusspår är nämligen inte att leka med innan man kommit igång.
Vanliga dagar alltså. När inget märkvärdigt händer. Det är lätt att underskatta dem. Man måste (nästan) ha tagit en tur till helvetet för att fatta att vanliga (tråkiga) dagar är som pärlor på livshalsbandet. De där extra-allt ögonblicken är försvinnande få och bidrar inte särskilt mycket till halsbandet.
Annars verkar alla vilja sälja något åt en. Överallt och hela tiden. Kan bara konstatera hur trött man är på det.
Men man lever. Det finns hopp.