Blånande berg, jodå, man kan få sitt lystmäte av det här uppe. Bäst är det om man åker på den andra sidan om Voxnan från Los sett. Västsidan. Där är bergen tillgängliga. Man kan se milslångt om vädret är med en. Känna den där underbara känslan när man står där, den som säger att man är den enda människan i världen. Åtminstone lokalt säker på den saken kan man vara om man söker mänskligt liv och aktivitet så långt bort ögat nu kan se.
Fast Voxnandalen är min stora kärlek. Den är fantastiskt och magisk. Börjar här uppe, sträcker sig ner mot Alfta, bjuder på så mycket under hela sin längd. Tar man bilen och åker ner från höjderna på Björkberg, kommer ner till Malungshed, fortsätter efter Voxnan, hon som är så tonårsaktigt lekfull här, då är man hemma. Voxnan finns liksom i mitt blodomlopp. Jag föddes och växte upp bredvid henne. Har omslutits av henne. Dragit upp gäddor och abborrar ur hennes vatten. Följt hennes årstider som inte är våra.
Här vi Malungshed är det bara ett stenkast till favoritställen på andra sidan älven. Klöverhäll och hängbron ligger bara en liten bit nedströms. Fast egentligen skall det kanske vara Klöverhell eftersom Lillhelvetet ligger alldeles i närheten. Men favoritställen. Lillhelvetet har väl säkert namnsatts av någon skogsarbetare som levt här, blöt och frusen med stor och intensiv hemlängtan, i en skogskoja långt bort från människorna under arbetsveckorna. Det finns andra platser som Sibrien och liknande som tyder på den här galghumorn. Att få en huggning om vintern här var kanske inte drömmen om högsta vinsten.
Vägen från Malungshed ut mot asfalterade och större vägar går längs Voxnan. Man får små glimtar av henne mellan träden och ibland öppnar hon upp i hela sin prakt helt utan blygsel. Man vill stanna. Kliva ur. Gå ner till strandkanten och kyssa henne. Som Lundell kysser havet.
Nu är vattenståndet lågt. Inte ens det tonårsaktiga här uppe är speciellt livfullt. En riktig älv blir hon först ner mot Voxna. Där och förbi Edsbyn ner mot Alfta hela vägen ner mot Bollnäs och giftermålet med Ljusnan, flyter hon trögare, bredare och mäktigare. Som en riktig flod. Här har inte biflödena fyllt på och gett henne kraft ännu. Hon är skörare här. Inte som den självklara urmoder som tung, trög och stolt rinner fram nere i Edsbyn, där jag lärde känna henne.
Fast man anar en annan tid när man rör sig här. Sanden är Voxnandalen. Det är älven som dragit med sig den. Glaciärer som malt ner fjäll och berg och sten under tusen och tusen år och fraktat det som blivit kvar hit. En gång måste hon varit en mastodont. Dragit fram här som ett forsande vidunder. Bred som Mississippi. Kraftfull som tio av de största rymdraketer som mänskligheten lyckats skapa. Man anar det där. Ser spåren. Ett ursinne och en kraft från en tid när världen förändrades och gick från kall till varm.
Det här får aldrig försvinna. Det här får aldrig förstöras. Istället så skall de skyddade områdena kring Voxnan utökas. Bevaras för framtida generationer. Långsamt få förändras i sin egen takt och efter sina egna och naturliga villkor och vägar. Det MÅSTE vara så. Det är vårt ansvar att se till att det blir så. Vår generations ansvar.
Jag åker här också sent under kvällen. Jag, en bil, ett par lysen som lyser upp världen en kort bit framför mig när jag far fram efter grusvägarna. Det är bara jag i hela världen då också. För jag möter ingen. Ser inga lampor eller spår av mänskligt liv. Kan bara lugnt konstatera att jag gillar det. Att det är här jag hör hemma.