Julaftonsnatt Mätt. Trött. På väg i säng efter att ha fyllt pellets. Jag har känt magin alltid den här natten tidigare i mitt liv. Men den har förlorats för mig sedan några år. Jag saknar den. Kanske måste jag åka till New York eller London igen i juletid för att hitta den där magin. Den där känslan av att den här natten inte är som alla andra.
En kamrat ger mig tröjor. Jo jag behöver verkligen det. Alla jag har har hål. Mer än ett. Så bra och tack och tacksamhet. Sonen ger mig en alldeles för dyr whisky. En som smälter i munnen. Ja och hur skall man kunna tacka för det. Han är bara en fattig student. Har egna viktiga saker att lägga pengar på. “Man blir så skyldig” som morsan skulle sagt. Japp, det låter kanske negativt men var en bondjäntas sätt att säga att hon inte var värd det där fina. Men man tackar såklart. Tackar och bockar och njuter. Ja och känner tacksamhet.
Men med godis, dricka, whisky, mat som stoppas in kontinuerligt så har man också ett hela tiden pågående illamående i kroppen. Man borde alltså inte stoppa i sig så mycket. Men det är ju så gott, japp, och det här händer bara en gång om året. Så låt excesserna flöda. En gång om året kan jag överleva det här. Eller också gör man inte det. Vem vet?
Hur som helst är livet gott. Ser några filmer. Läser i min bok. Somnar mer än en gång i soffan. De enda spår som går upp till huset är en bil som åker upp på gårdsplanen och vänder. Annars inga besökare. Jo, räven, på förmiddagen, vid julfrukosten. Vacker sveper den fram där efter skogskanten. Man skulle kunna tror att det betyder tur men ingen av oss vinner något på våra skraplotter. Men de har ju inte tillverkats för att folk skall vinna heller såklart. Man får vara nöjd med trettio sekunders spänning a’la trettio spänn. Billigare kan man kanske inte få den idag.
Jag ser ut genom fönstret ett tag ner mot byn. Ja och jag känner ju nästan alla. Människorna där i varje hus. De med sjukdomar. De med alkoholismen. De fattiga. De rika. De högnästa. De nykära. Företagaren. Fiberläggaren. Den arbetslöse. Japp som jag nu då. De finns där allesammans i sina hus, i sina bubblor, med ljus tända, och jag står där en stund och tänker på dem allesammans. Grannar. Kanske inte vänner. Jag känner ingen här så väl. Vi hälsar. Pratar väder. Jag har ändå bara bott här i trettio år. Men det är vacker alltsammans. Ja och jag hoppas att de allesammans har en god jul tillsammans med de de älskar. Precis som jag har.
Så nu såhär vid halv ett på natten är jag inte direkt trött såklart. Hur skulle jag kunna vara det? Mest mätt. Övermätt. Kolsyrefylld och uppblåst av julmust. Tänk att det är så gott. Japp jag kommer att ta en till frukost imorgon. Den och en tallrik julmat. Fullständigt galet. Men det händer också bara de här tre dagarna om året. Låt galenskapen flöda liksom. Ingen jul utan det övermätta och dästa.
Imorgon fler filmer. Mer dricka. Vi behöver väl spela spel också antar jag. Årlig jultradition. Geni eller Bonde eller något anna gammalt spelt. Tillsammansgrejer. Japp, det är där det stora med julen finns. “Tillsammans”, att ha tid för varandra och göra saker gemensamt. Japp, man kan se film gemensamt, japp man kan läsa tillsammans fast än alla läser olika böcker. Gott liv.
Men alla har såklart ingen att vara tillsammans med. I juletid så kan det kännas tufft. Ja eller skönt. Det behöver inte vara elände att vara själv heller. Jag vet att min farsa ofta tänkte på farfar under jularna. Han som inte hade det så lätt och som lärde sig ensamhetens läxa. Så det är väl inte mer än rätt att jag tänker på min far. På högen med skinkmackor där framför tvapparaten. TV var hans avkoppling. Det som sänkte tempot i hans huvud. Alla har sitt sätt att hitta lugnet. Nu brinner det elektriska ljuset några dagar vid hans och morsans grav där på kyrkogården. För att vi minns jular från förr. Goda som jag mins dem. Japp, när julstädningsidiotin lagt sig. Då kom lugnet. Allt blev bra. Vi är väl dabbade av det där lite här också. Galenskapen.
Men nu lägga sig. Läsa en stund. Eller länge om man känner för det. Det finns inga måsten och ingen brådska. Oj, vad jag gillar den känslan.