Exakt från och med nu tänker jag inleda julledigheten. Den fula platstomten har (helt traditionsenligt) smugit sig in på kontoret (K såklart). Handlingen är klar. Matbestyr återstår. Lite marinad och lite Ompf. Man kanske skall ta och öppna julwhiskyn. Smaka av. Prova. Japp det skall jag nog. Sen, efter det, tänker jag nog inte göra så mycket mer. Näpp. Icke!
God Jul! Liksom…
Det har kommit varje år till julen det där. Julkortet. Från M till K. Ett foto av ett Svenskt djur och en julhälsning. Ofta med en väldigt fin självtagen bild. Förr en julhälsning bland många andra. Nu är det där det enda kortet. Alla andra vi känner kör med epost, ja och det är inte så många vi känner som orkar önska god jul över huvud taget.
Jag skall villigt erkänna att jag nog var lite svartsjuk på det där kortet i börja. Vem var nu M? Fick ett svävande svar, ni vet det där, en “kompis” från förr. Ja och jag har aldrig fått någon mer ingående förklaring än så. Har inte krävt någon heller. Ja och den där “svartsjukan” har ju lagt sig till vila såhär efter 35 år tillsammans med K. Ja nån måtta får det allt vara med sådana känslor också.
Igår låg det där i lådan igen. Jag lägger det i K’s hög. En lönespecifikation, det där julkortet, lite annat. Ser det på kvällen, det smusslas inte undan. En älg. En julhälsning från M.
Jag inser förstås att på något sätt har min fru gjort ett outplånligt intryck på denne M. Annars skulle han väl sannolikt inte skicka ett julkort under 35 år. Än mindre ta sig an jobbet att notera de nya adresser min fru rört sig till under åren Ja och det är där någonstans jag blir både imponerad av och tycker lite synd om M. Ja jävlar liksom. Här har vi en kille som inte ger sig. Men sen tänker man att ibland kanske man skall det. Ge sig. Men det är såklart ett av de val som han gör.Jag respekterar de som inte ger sig. Definitivt!
Ja och hur har man de själv. Nej inte skickar jag en julhälsning till någon av flickorna från förr. Jodå, nog var jag riktigt förälskad ibland. Men idag… Nja… vi har nog vuxit ifrån varandra sedan sisådär tjugofem år i alla fall. Man ser på de där flick/kvinnorna med andra ögon idag än då. Man skulle nog inte ens låtit dem komma nära sig ens idag. Kanske. Troligen inte. Fast vad vet man. Ja ibland träffar jag någon av dem på en affär eller liknade. “Hej, visst är det Åke” brukar en okänd kvinna fråga ibland. Japp, jajamen. “Oj vad kul säger dom då”. Sen i bästa fall “Känner du inte igen mig”. ja och då svarar jag varje gång lite tvekande “näeeee….”, (där kisar jag närsynt på personen ifråga också), “men det är något bekant över dig…” (där ljuger jag så att jag borde blivit blå) och så säger de “men det är ju “Lottis”, “Kicki”, “KK”, “CC”, “TS”, det är alltid någon bokstavskombination eller förkortning, ja och då säger jag “Ja ja ja ja…” som om jag mycket väl kommer ihåg vem det är men jag har såklart inte den ringaste aning… Men när det där väl är sagt gäller det att hålla god min. Jaha liksom. Jo jo. “Det var kul förr…”. Medan man funderar över “vad vi gjorde med varandra”. Kanske var vi bara “kompisar” (hoppas) eller var det något mer?
Pinsamt.
Men hade det funnits en M så kanske jag kommit ihåg. Såklart. På det sättet är det där effektivt. Påminna om sin existens varje år. Ja imponerande. Han måste ju gilla K så in i helvete. Fortfarande. Antar jag. Ja och så är hon min. Orättvist liksom Fast kanske, ja rent av antagligen, borde hon valt M istället. Han verkar ju vara den där mannen en kvinna drömmer om. En som inte glömmer bröllopsdagar, inte snarkande somnar i soffan, kommer hem med blommor varje fredag och lagar en sjurätters romantisk middag på lördag. Sån måste M vara. Säkert vältränad också med sexpack på magen. Lycka alltså. Om hon valt honom. K. Så varför inte liksom?
Men jag tänker inte fråga. Jag har tillräckligt med kanonbra kompisar som lever ensamma för att kvinnorna inte vill ha dem. Kvinnor väljer helt enkelt inte de bästa killarna. Det tar sådana som mig istället. Anledningen är för mig outgrundlig. Japp. Kommer dessutom alltid att vara det.
Ja man kan ju känna glädje för att det är så också såklart. Vare lite egoist. Jag älskar K. Har aldrig ångrat att det blev vi. Skulle kunna vara lite mallig där mot M. Såklart. Men försöker hålla igen. Mallighet är ingen vacker sida hos människan.
Ja lever K och M längre än vad gör kan de kanske återförenas på något ålderdomshem i framtiden. Det låter fint och är OK med mig. Det blir dessutom ett fint reportage i någon tidning också. “Femtio år och han glömde inte sin stora kärlek”. Ett uppslag. Men tänk om det skulle blir K som går först. Då måste jag ju meddela denne M att det har hänt. Ja i alla fall när julkortet kommer. Det vore ju hemskt. Riktigt hemskt. Stackars M. liksom…
Men vi tänker inte på det nu. Julafton imorgon. Denne mystiske M. kan gott få finnas i våra liv. Det finns plats för honom också. Det är OK för mig. Ja om det nu är det där julkortet och en hög med minnen det handlar om. Ja jag är tamefan imponerade av den där mannan. Så pass imponerad att jag passar på att önska god jul till honom här och nu.