Day: 1 December 2016

Dessa uslingar till dagar som bara springer iväg med rekordfart. Vart dar de vägen? Ja det är lika med veckorna också, ja och med åren. Minns ni jularna förr i tiden. De höll på i eoner av tid.  Nu då? Swiiiiiiish så är det vardag igen. Man har nästan inte tuggat klart maten, svalt whiskyn och sett klart på Kalle Anka innan livet tar vid igen. Världen borde bromsas. Det här går inte. Ja och torsdag är det också. Veckan snart slut. Jag som skulle hinna så mycket den här veckan…

Men helg såklart. Man kan leva med helg. Speciellt fredag. Jag slappnar av lite extra då. Speciellt om jag får sippa lite på en god whisky, den som Jan P. förärat mig med. Yes, the one and only från Järvsö. Inte ett dugg mallig fast han är därifrån. Bara bra. Inte whiskyn alltså, Janne.

Jag skrev tidigare idag om den där stressen. Går man omkring i tjugo år och väntar på att bomben skall slå ner så befinner man sig alltid i krigsberedskap. För det är så det är. Handlandet från myndigheter är helt slumpartat. Vad som helst kan hända när som helst. Ja och gör det. Kanske finns det en gudomlig plan men troligen händer saker mest bara av slump, tycke och smak och ibland (inte ofta) människor på kontrollerande poster som vill andra illa. Japp det finns sådana. Tänk att få sänka beredskapen från röd till orange. Det är det som är hopp.

K’s brorsa, civilingenjören, bor också i skogen precis som jag. Programmerar. Gör det bra. Sitter dock inte lika knepigt till som jag. Konsulter tjänar pengar ni vet.  Han har länge pratat om att använda VSCP för adventsljusstakarna. Som vi här då. Ja ni vet, på när solen går ner, av på natten någon gång när ingen ser vackra adventsljustakar i alla fall. Ni fattar.  Tellstick eller z-wave för styrning. Eller varför inte wifi för några tior. Slå det priset om du kan Bosse? Men det blev OpenHAB till slut. På mina rekommendationer.  Jag brukar övertyga folk att köra OpenHAB. Fast jag tycker det är ren skit. Vad väntade ni er att jag skall säga egentligen… 😉

OpenHAB är byggt på OSGi. Vi började fighten redan 2000. För stort för tungt tyckte jag då. Det tycker jag än. Fast någon större fight är det väl inte. OpenHAB har användare. VSCP har… ja några stycken… måste flina… för så få är de. Numera. Förr var de fler.Ja och aktiva. Dessutom har OpenHAB folket fler än en person som jobbar aktivt med utveckling, de har en budget, ja våra vägar har korsats några gånger i Europa. De brukar vinna priserna. VSCP komma trea efter någon klocka eller lysdiod tänd med en mobil. Jo jag har slutat att åka. Sist var priset tre T-shirts i storlek small. Inte ens mina barn kunden ha dem. OpenHAB fick såklart prinsessan och hela kungariket. Det är skillnad. Men “jag är inte avundsjuk”….

Men jag har skickat ganska många åt det där hållet. De är nöjda. För systemet löser problemet. Gör sitt jobb. Man kan inte bara stirra sig blind på sitt eget heller.

Det roliga är att VSCP fanns med som en av de enheter OpenHAB stödde från början. Tror bilden fortfarande ligger kvar på deras site någonstans. Men ingen orkade utveckla drivaren. Ja och jag kan inte Java (jo jag har ändå försökt tre gånger). Så allt det där är fortfarande bara en bild. Så jävligt egentligen. För om den där drivaren kommit till hade jag sluppit allt det här med att utveckla ett användarinterface. Sluppit år av arbete. Men det där gäller generellt i open source världen. Man är ofta jävligt dåliga på att samarbeta mellan projekt.

Men det är som det är.

Det var som det var.

Det blir som det blir.

Upptäckte av en slump idag att vi har ungefär 8000 KW/h lägre elförbrukning i år än under förra året. Vad jag vet har vi inte ändrat något. När jag tittar på förbrukningen så ser jag att den blivit mindre än förra året efter ett mätarbyte i somras. Fel på mätaren? Just där uppstår frågan. Är felet till min fördel nu? Var det till min nackdel tidigare?  Eller är det här normalt? Fel förut? Alltså skall man utreda vidare eller hålla tyst? Ja inte vet jag…

-4.12 ute. De presenteras ofta sådär temperaturerna nu för tiden. Sen är det en noggrannhet på en grad. Som om mantrat var, det är bra med fler decimaler. Men det är svårare än vad man tror att mäta temperatur tillförlitligt. Tro mig.

Men det ser bra ut såklart.

K har snart gjort sin vecka bland böcker och kunder och jag skall snart hämta. Ärtsoppa idag. Från frysen. Utan fläsk såklart. Men med mycket senap och en macka. Gott helt enkelt. I sin enkelhet. Uthämtade ur en frys som 18:31:00 höll en temperatur på -19.72 grader. Onödig information i mängder liksom. Men det är ju precis det min blogg handlar om. Massor av onödig information. I vått och torrt. Hela jag är egentligen rätt onödig, speciellt nu som sextio-år-passerad-person. Släng mina projekt med på den högen också.  Japp, sen är den komplett. Onödigt är mantrat för dagen.

Det är något speciellt med byn. Swisha några spänn till 070-33 80 221 du med!

Att vänta, att vänta tills andra beslutar sig är inte riktigt min grej. Jag tappar koncentrationen av det där väntläget. Det pågar mig. Livet fungerar inte. Japp, hellre ett negativt beslut än väntan och tystnad. Så fungerar jag. Skall du skära halsen av mig, gör det då, men tveka för fan inte. Där, i den där tvekan, är plågan. Ja i det där senaste fallet kan jag ju kanske påverka saker dessutom. Det hjälper. Jag ger inte upp. Men det är inte alltid man kan det. Spel pågår där man bara är en bricka i ett stort jävla spel som någon annan väljer var och till vart den skall flyttas.

Så jag plågas här och nu. Torteras. Är okoncentrerad. Sover dåligt. Vill höra beslut så att jag kan handla i en eller annan riktning eller bara slappna av. Gå in i den stora avslappningen och leva vidare. Ja det är såklart skuldsaneringsbeslutet jag tänker på. Idag startar den rent formellt i alla fall. Men kan alltså avbrytas vid ett negativt beslut. Det slutgiltiga beslutet saknas ännu. På söndag sista dagen för borgenärer att skicka in fodringar. Men faktum är, om allt går vägen, om det blir ett positivt beslut, så blir det fest här på kullen den första december 2021. Då frihet. Tjugofyra år i helvetet, tjugofyra år på existensminimum idag, då när det i så fall är över, tjugonio år, men över alltså. Ett liv. Igen.

En del kanske minns bankkrisen. 1990 och åren där efter. Det stramade åt i alla led. Jag delade företaget för att det inte skulle bli så tungrott. “Jag” är viktigt här. JAG tog beslutet. Två anställda fick ta över hårdvaran. Jag och tre andra hade kvar mjukvaran. Det fanns bara organisk tillväxt som möjlighet. Banken hade lånat ut hundratusen med vårt hem som säkerhet. Det troddes inte på datorer. Mer pengar gick det inte att få. Fem mille i omsättning. Galet kan det tyckas. Men så var det.

Det tog fem månader för de tidigare anställda att konkursa hårdvarudelen. JAG missbedömde deras förmåga.  Pengar flög iväg i mängder och jag var den som satsat dom. Över sjuhundra tusen.  Det här är hösten 1991. Men mitt beslut, mitt fel. Likviditetskris såklart. Men kamp och kampvilja. Jag gick upp varje morgon, spydde i toan och åkte till jobbet och försökte vända tills jag åkte hem efter midnatt någon gång och somnade helt slut. I februari 1992 gick det inte. Ryggsäcken hade blivit för stor. Jag skickade in en ansökan om konkurs.

Och där börjar det. Insteget i en surrealistisk värld där ingenting fungerar som man är van. Definitivt vill ingen att man skall komma på banan som företagare igen. NEJ definitivt inte. “Sådant vill vi inte vara med om”.  Sitt där nu i stupstocken och skäms. SKÄMS DIN JÄVEL!

Men man tar sina beslut. Man får stå för sina beslut.  Också när de resulterar i tjugonio år i en skuldfälla. Men skämmas. Icke!  Japp fängelserna är fulla av oskyldiga. Det gäller konkursade företagare också. Det är alltid någon annans fel. Men så är det ju egentligen inte. Såklart.  Man har det fulla ansvaret som företagare (precis som fängelsernas oskyldiga förbrytare).

Så idag då. Väntan. Jag har ett företag som ligger vilande. Lika bra det antagligen. Utan kapital ingen framtid. Men inskriven på arbetsförmedlingen. Min handledare där säger att “dig är det nog liten chans att vi hittar jobb åt”. Jag är en av hans brickor att flyta lite som han vill. Men lika bra det också kanske. För hittar jag ett jobb. Gör jag det. Så går 100% av det jag tjänar in till inkassobolag som köpt upp fodringar på spekulation. Det är en alldeles utmärkt affärside det där. Alla företag skriver ju av orealiserade fodringar på några år. De går att köpa för en spottstyver av dem som har systemet intrimmat för att hålla dem vid liv . Seriös verksamhet eller inte. Ja det får väl var och en bedöma.

Det märkligaste med hela den här processen är att brevlådan är så tom. Förr, inkassobreven, de med räntebesked på +20 år gamla skulder. Något nästan varje dag. Nedslående såklart. Inte höjs man upp till himlen av de där breven och de 32% räntesatserna. Men nu alltså, sedan beslutet att inleda skuldsanering, ingenting. Inte ett enda. Jag bara gapar när jag hämtar posten. Vill att det skall fortsätta att vara så. Som innan konkursen. Man minns nästan inte hur det var.

Nu vet man än inte hur det blir med det där.  Andra bestämmer. Jag kan bara åka med.  Oavsett slutgiltigt beslut så har vi mindre pengar att leva på än en person som studerar och har studiemedel. Vi två och tillfälligt en hemmavarande son. Vi gnäller inte över det här i huset. Vi har haft tjugofyra år på oss att anpassa oss för att leva på den nivån. Ett positiv eller ett negativt beslut påverkar inte det där i någon annan riktning. I alla fall under fem år då. Men ett positivt beslut skulle ge hopp. Hopp är en jävla bra drivkraft för liv. Ja det enda jag begär är att någon ger mig hoppet åter. Sitter och hoppas på att återfå det rent utav.