Skall pulsa ut till vedboden och hämta en korg ved. Sen skall det inte bli mycket mer den här kvällen. Jo, tända en brasa, äta lite och försöka hålla mig vaken där i soffan så att man kan kolla in “Tack för musiken”. Avspänt och koncentrerat på just musiken förra säsongen och det var trevligt. Vissa tycker såklart att “trevligt” är nedsättande men inte jag. Jag är en enkel människa som gillar det folkliga. Sen kanske jag knoppar in där i soffan också. Speciellt en sån här kväll när snöovädret yr utanför husknuten. Brasan i öppna spisen gör sig liksom lite bättre då och man måste ju helt enkelt hämta täcket och sno om sig där i soffan också vilket inte gör det nämnvärt lättare att hålla sig vaken. Men vad fasiken gör det. Vem bryr sig om en o-cool gubbe här upp i skogen snarkar lite i soffan en fredagskväll. Det är sådana vi är vi gubbar. Lite som stämningshöjande kurrande katter med våra snarkningar där i soffan om fredagskvällarna. I alla fall från vår synvinkel.
Category: Betraktelser & Berättelse
Fredag. Sista november. 2012. Tiden flyger fram. Jag tror att mitt tredje album ligger klart här i mina datorer. Tror inte att jag kan göra mer åt det här nu. Ja det är klart att man skulle kunna det. Men då behövs resurser. Resurser som jag inte har. Tanken var ju att använda andra musiker på det här albumet och en extern producent men det blir så jäkla slött och ointressant med människor som inte orkar bry sig så jag skippade det. Just glädjen är viktig för mig. Så viktig att jag hellre skippar sånt som tar bort den och hellre gör något som inte är lika bra. Det enda jag kan hoppas på är att människor kan se hjärtat som finns i den här produktionen. Förhoppningen om det är ju ganska liten såklart i den enfrastid av ytlighet som vi lever i. Men man kan hoppas i alla fall. För sakens skull.
Att göra något som kritiker, radiofolk eller andra i musikbranchen bara kommer att filtrera kan såklart vara rätt jobbigt när man faktiskt lagt rätt mycket möda på att få till det. Men så är det ju såklart för dom flesta. Vi är rätt gråa vi som gör jobbet liksom och sen är det lite grädde där på ytan som tar åt sig äran. Orättvist kanske men vi har väl också behov av det där. Att det finns gudar eller stjärnor. Alla kan ju inte vara det då skulle ju själva iden falla . Nu är jag inte en som vill och söker ett genombrott. Långt ifrån. Jag är nöjd med att få sitta här i skogen och göra musik och faktiskt ha lyssnare. Jag är ju ändå en o-cool gubbe. Det förpliktigar. Otroligt nog är det ändå så att det finns folk som lyssnar och i det känner jag stor ödmjukhet och glädje. En hit skulle förstöra det liv jag lever just för tillfället och är inget att längta efter.
Den här gången blir det ingen promotion alls. Inte för att jag ansträngt mig så otroligt mycket tidigare heller men några mail har jag ju slängt iväg. Nu får det vara nog med sånt. Den här skivan får liksom bara finnas ändå för det är ju ändå så det blir till slut ändå. Som det skall bli.
Så här kommer fjorton låtar till som kommer passera obemärkta förbi. Liksom diffundera ut i universum. För mig också efter en kort tid eftersom jag snart håller på med nya låtar. Lite som buddistisk sandkonst. Den där sista dan i repan för trettio år sedan skulle man ju inte kunna tänka sig det här å andra sidan. Fru och barn kommer att skämmas som vanligt. Synd om dom men det hör till det också när gamla o-coola gubbar gör det dom måste för att överleva. Får försöka kompensera det med presenter. ;-/
Categories
Bara en sten
En liten jävla sten. Det enda som finns kvar. “Va fan är det här.” Undrade han. Det borde ha funnits smycken och kontanter. Men inte då. En stenjävel i ett träskrin. Skrinet säkert mer värt än stenen. En grå vanlig liten skitsten.
Hans farsa dog några dagar tidigare. Hans rika farsa, Han som sålde skogen, hundratals hektar, och gården, den stora, när hans mamma dog och han stack ut i världen. Reste tamefan överallt. Gjorde av med en jävla massa pengar. Förverkligade sig själv som han sa gubbjäveln. Rätt åt honom att han åkte på den där stroken när han kom hem så att han hamnade på det här förbannade hemmet. Hade varit lam och inte kunnat prata. Klart han hade varit hit några gånger men hade äcklats av att han dräglat och mumlat. Inte fattat ett dugg av det han försökte få fram. Gubbe! Inte orkat lyssna. För det mesta hade han bara lagt fram frukten eller vad han nu hade med sig och sen sagt hej och gått igen. Inte klarat av att stanna.
Drygt trettio tusen på bankkontot och en sten det var det enda som fanns kvar. Trettio lök som skulle räcka till begravningen inte mer. Helvete! Han hade räknat med att kunna betala av sitt eget hus med arvet nu när gubben var död. Men det sket sig alltså. Han hade levt upp alla pengarna den fan.
Han kastade stenen i papperskorgen och tog skrinet med sig. Begravningsbyrån behövde instruktioner och han tänkte åka förbi dom innan han åkte hem. Skrinet fick han väl behålla som ett minne. Fanns ju inte annat kvar än det arv han fått som förskott efter sin morsa. Skitgubbe! Så han gick. Stängde dörren till rummet där på hemmet.
I papperskorgen låg stenen och mindes. Ja, alla vet inte att stenar kan det. Vet inte ens att stenar har ett “jag”. Obildade är vad dom är. Men varför skulle dom inte kunna det? Den kände sig väl lite förorättad av att så bryskt blivit förpassad hit men accepterade sitt öde. Stenar har en annan tideräkning och det skulle komma andra tiden det var den helt säker på. Bättre tider. Som när den låg där uppspolad på stranden vid Stora barriärrevet och den vackra kvinnan tagit honom i sin hand. Hållit honom och gett honom som ett minne till den gamle mannen. Sagt att den alltid skulle påminna honom om dom Australiensiska vindarna och om dagarna här på revet. Dom hade blivit vänner här. Hon bara några och tjugo, från Danmark och han sjuttiofem,. Nej ingen kärlekshistoria. Bara vänskap. Vänskap mellan en kvinna som var vacker som kvinnor är i den åldern och han en skrynklig, senig gammal man. Stel och krokig. Dom hade träffats en kväll och bara börjat prata om det dom såg. Sen hade det bara fortsatt. Dom hade suttit där på dagarna och diskuterat världen. Snorklat tillsammans och sett havets under. Sen pratat i timmar om det. Legat på en filt på stranden under natten och sett upp mot universum. Pekat ut de olika stjärnbilderna för varandra. Två så olika människor som här på andra sidan jordklotet känt en osannolik gemenskap under några dagar. Som om dom var födda femtio år tidsmässigt fel i förhållande till varandra men i allt annat hade allt gemensamt.
Nu fick han stenen av henne. Det var hennes sista dag. Hon skulle resa hem och det var dags för henne att ge sig av. Han skulle vara kvar några dagar till och sen åka ut i bushen. En kram. Tårar och sen stod han där själv med bara stenen kvar. Dagen efter hade han köpt en ask av en Kines och lagt stenen där. Bevarat den som ett minne av det som med all säkerhet skulle bli resans höjdpunkt. Bevarad för att påminna honom om just det. Värd allt i värden och så hade det naturligtvis blivit.
Allt är sällan vad det ser ut att vara och värdet hos något är något väldigt subjektivt om man nu törs tänka själv såklart.
Den bryter igenom molnen, fullmånen strax innan tolv. Jag vandrar runt med tandborsten i munnen på väg till sängen och boken. Jag ställer mig framför fönstret. Fönstret som vetter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i o-ljuset. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar, finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Inte som den kommer fylla natten längre fram i vinter. När man bara står där och häpnar. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Första gången jag såg det var första vintern efter att vi flyttat ut hit till skogen. Att se vinternatt utan inverkan av artificiell belysning fick mig att häpna många nätter. En stjärnhimmel så tydlig och klar, oändlig och mäktig och så blåljuset då. Svartaste natt när o-ljuset ändå lyste upp allt som om det var på dan. Magiskt.
Sen dess har det varit många andra nätter när jag stått här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken o-cool gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå här en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Tänderna är rena och jag kan gå och lägga mig igen.
Månen lyser in genom en springa mellan gardinerna i sängkammaren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhandskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man såklart universums röst.
Sex grader kallt ute. Jag sitter i ett uppvärmt hus. Ingen självklarhet som det var en gång i tiden. Jag tar det inte längre för givet. Under några år levde vi på marginalerna ordentligt och jag har verkligen suttit och frusit i dom här lokalerna. Kodat och frusit så att kroppen har blivit stel och orörlig och hjärnan nästan packat ihop. Så kan det glamorösa företagarlivet också vara. Men det snackas väldigt lite om baksidan.
Men det bra är så klart att man lär sig uppskatta det självklara. Förnöjsamhet över det som andra inte ens noterar. En läxa värd att lära.
Categories
Att spelas på radion
Många av mina bekanta inom musikgenren ser det som självklart att man skall spelas på radion. Och vissa spelas också naturligtvis. Är man någorlunda etablerad så plockas man ju in i spellistorna såklart. Men varför är det så viktigt då för alla?
Ja grejen är helt enkelt exponering. Som artist måste man ju exponeras. TV är den ultimata exponeringen och därför har vi program som Idol och X-factor. Radio kommer därefter. Man får en chans att berätta sin historia och man får en chans att nöta in sitt sound hos publiken. För det är just det som är grejen. När man sitter där i studion så lyssnar man och lyssnar. Kanske tusentals gånger på sin låt. Det blir nästan som en hypnotisera och till slut blir allt bra. Har man fler människor inblandade i produktionen så blir det ofta samma sak med dom. Men lite uttunnat. En annan risk smyger sig in i stället är likformigheten. Den vi hör i nästan all musik som spelas idag. Produktionerna låter jävligt lika varandra. Instrumenten ligger där de ligger. Nivåerna är där de skall. Tråååååååååååååkigt!!!!!
Som ensamproducerande musiker har man bara sig själv att lita på. Man kan stoppa in låten i låtflöden för att se att den fungerar i flödet eller om man vill likna något annat (VARNING!) använda sig av något referensverk. Man kan också fråga andra vad dom tycker. Nästan alla kommer att lyssna tre sekunder och säga att det låter bra och att det låter som X eller Y och sen glömma hela saken. Den andra gruppen kommer säga att det låter skit efter att ha lyssnat fyra sekunder längre och att man nog skulle ta hjälp av någon så att det låter som X eller Y och sen glömma hela saken.
Så där står man med sina mästerverk.
De flesta börjar skicka ut sina alster till skivbolag, tävlingar, tv, radioprogram etc etc etc etc etc etc. Alltså dom som verkar för strömlinjeformningen. Meningslöst! Det var liksom inte de traditionella kanalerna som anammade rockmusiken en gång i tiden. Så har du något som verkligen är värt att lyssna på så befolkas dom här kanalerna bara av dumskallarna som möjligen tror att dom kommer att spotta nästa heta grej men i själva verket bara följer vad deras egna idoler väljer. Eller också är man väldigt politiskt korrekt och följer den tidsanda som gäller där. Konst har inget med politik att göra!
Så vad finns kvar då? Jo, att göra sin grej. Skit i allt det yttre. Gör din musik. Ut och spela den. Anpassa dig aldrig – kör din grej. Det är ensamt. Man känner sig ouppskattad men man kan i alla fall känna en stolthet för att inte sälja ut sig. Sen en dag när du dör kanske någon upptäcker dina mästerverk och då jävlar får du din revansch och kanske en staty… 😉