Den bryter igenom molnen, fullmånen strax innan tolv. Jag vandrar runt med tandborsten i munnen på väg till sängen och boken. Jag ställer mig framför fönstret. Fönstret som vetter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i o-ljuset. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar, finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Inte som den kommer fylla natten längre fram i vinter. När man bara står där och häpnar. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Första gången jag såg det var första vintern efter att vi flyttat ut hit till skogen. Att se vinternatt utan inverkan av artificiell belysning fick mig att häpna många nätter. En stjärnhimmel så tydlig och klar, oändlig och mäktig och så blåljuset då. Svartaste natt när o-ljuset ändå lyste upp allt som om det var på dan. Magiskt.
Sen dess har det varit många andra nätter när jag stått här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken o-cool gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå här en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Tänderna är rena och jag kan gå och lägga mig igen.
Månen lyser in genom en springa mellan gardinerna i sängkammaren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhandskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man såklart universums röst.