Category: Betraktelser & Berättelse

Det är verkligen fullt tryck där ute när jag går till postlådan för att hämta Svenskan. Den med den “nya luftiga designen”. Tänk dig en fullsatt krog var som helst i världen full med självuppfyllda kåta hanar och likaledes längtande honor. Mitt allt detta en äldre lite sur man som skriker “Håll käft”, “Håll käft”, “Håll käft” i en evig ramsa utan slut. Det är just så det låter.

Här ute hos o-coola gubbar i Los, långt från krogarna och det urbana är det naturligtvis vårrusiga fåglar som låter – och så den skällande hunden då mitt i alltihop såklart. Så många är de nu att man nästan inte kan urskilja de enskilda. Jodå en och annan hör man. Den som sjunger högre och vackrare än alla andra. Eller kanske är det tvärt om. Man hör den skränigaste mest missljudande av dem. Honorna dom håller tyst. Så är det i fågelvärlden. Där får vi män äntligen komma till tals och prata till punkt och säga vad vi känner. Så många män som borde vara avundsjuka på fåglarna. Själv pratar jag för mycket. Oftast utan att tänka först. Var nog en björktrast i förra livet. Dom har den förmågan dom med.

Man kan naturligtvis inte låta bli att sparka bort lite snö från en snöhög på vägen tillbaks. Hjälpa våren lite. Men det sägs att det skall komma en skvätt regn idag. Gör det det så går det fort. Men det gör det ju i alla fall såklart. Man riktigt ser hur barmarken breder ut sig för varje timme. Man vågar nog tro att vi kommer hinna ikapp i år igen. För det är lustigt. Varje år gör vi ju det. Ibland krävs det ända till midsommar innan våra trakter är i fas med södra Sverige. Ibland går det snabbare. Men vi hinner ikapp.

Nu skall jag gå upp och äta lite frukost och läsa Svenskan med den “nya luftiga designen”. Borgartidningen. Men också den tidning där jag hittar dom bästa och mest genomlysande artiklarna. Har provat DN men gillar den inte lika bra. Förvånar mig egentligen att man hittar så mycket kritik av marknaden och marknadskrafterna just i den här tidningen. Inte vänstergnälligt utan sakligt. Argumenterande. Nergörande. Men å andra sidan, läser man ledare och dödsannonserna ser man såklart att det inte direkt är vänsterfolk som är mina medläsare. Fast det skiter jag i.

Det smälter och droppar utanför fönstret. Inte bara under dan utan också på natten. Bergfinkarna är redan här och med dom vet vi att det följer med en och annan Bofink. Var dom inte så svåra att skilja åt så skulle man se dom. Jag ser bara Bergfinkar. Det är ett som är säkert. Men dom är lika fullt välkomna. Det finns gott med mat som dom kan äta där vid fågelbordet. Det räcker åt dom alla även fast dom är riktigt många i år som varje år.

En Koltrast och en Stare har också landat här på Brattberg. Vi såg en Trana – om än lite vilsen på en snöig åker – och lekande Tofsvipor sist vi var ute och åkte. Lekande Tofsvipor är bland det vackraste som finns. Men Orrtuppen som spelade efter vägen häromdan var såklart vacker den också. Så ourban liksom där vid vägen i sitt sätt. Skiter väl i Stureplanskrogarna tycktes den mena. Här dansar jag nöjd och glad efter en dålig landsväg och bjuder in de villiga bland honorna. Dom eftertraktade. Vi lever här och uppskattar våren var och en på sitt sätt. Så vacker som han var är jag säker på att honorna flockades kring honom efter att jag åkt förbi. För vem av dom skulle kunna motstå detta svart/vita/röda underverk till fågel.

Till och med katterna har fattat på riktigt nu att det är vår. Dom sitter där ute på stockar och stenar till synes njutande av det varma fina vädret. Sugna nu såklart att få ge sig ut på jakt igen efter en lång vinter.

Det är bara jag som sitter kvar här inne. Än är det för mycket snö för att man skall kunna ge sig ut i skogen. Men den smälter i en rasande fart. Nästa vecka kanske. Årets första skogstur är en befrielse och en pånyttfödelse. Jag behöver dom där vandringarna bland lo, björn och varg. Ja, älgar, rävar, rådjur, grävlingar och alla dom andra också såklart. Men det finns ingenstans – jo möjligen havet då – där jag har lättare att hämta energi. Jag har mina ställen. Som “vändpunkten” där jag gav upp en gång och bytte bana. Gjorde en utvikning i livet. En som det inte går att ångra. Utan “vändpunkten” och några timmar i stillhet där vid stupet hade jag nog inte vågat. För när man sitter där på dom där ställena. I tystnaden. Så är det inte bara nya tankar som föds i huvudet utan man fylls också med mod och kraft. Man måste hämta massor av det där för att klara av den långa vintern. Det fina är att det inte alls är besvärligt eller jobbigt att få allt det där. Det är bara en njutning som alla sanna energigivande källor.

Så välkommen vår. Nu skall vi mötas och älska varandra tills du mognar till sommar och blir höst med mörkret.

Vi hörde egentligen inte till. Vi läste fysik. Det här var på Kemikum. Tidigt 80-tal. Anrika lokaler där dom stora hade vandrat. Jag var fascinerad av molekylär fysik – det som Uppsala var världsbäst på – och min kompis Björgvin var intresserad av vätet. Det här var gränslandet Kemi – Fysik alltså. Men Fysikerlinjen som vi gick på erbjöd ingen sådan variant, men vi lyckades tigga oss till en sådan. Fysikalisk Kemi. Fyra år istället för de traditionella tre. Vi fick läsa ett urval av kurser tillsammans med kemisterna och lite annat med bara oss två och en egen lärare, oftast en doktorand. Vi två var katter bland hermelinerna. Är fortfarande det. Jag hittade datorerna i källaren det där året, fattade möjligheterna och hur det skulle bli och blev sen den jag blev. Björgvin blev professor i Fysik där i Uppsala. Men på den här bilden var också min forskarbana rak och utstakad och livet i den akademiska världen en självklarhet.  Men trots nya val av vägar har jag aldrig ångrat att jag tog en annan väg till slut än den jag trodde jag skulle ta på den här bilden.

Om det råder någon tvekan om saken så är det jag och Isse, eller Björgvin Hjörvarsson som han heter som står i bakre raden.

ps Trotts mitt val tycker jag nog de naturvetenskapliga ämnena är de renaste av  vetenskaperna. Mycket större än den tillämpade vetenskap jag kom att ägna mig åt som i det mesta saknar värde långsiktigt. Att överleva eller att förstå Gud som ickereligös är vad det handlar om i slutänden. Stora grejer om man inte är säker på att han/hon/det/gud finns. ds

Det har varit plusgrader hela natten. Det var ett tag sedan det var det. Tyvärr fick det taket att släppa in vatten. Någon gång i historien har någon satt upp snörasskydd på det här huset. I välmening såklart. Som skydd för skolungar och dagisungar som lekt här utanför i årtionden. Problemet är bara att vissa år så bildas is där och den isen kryper under takplåten och smälter där. Gissa vad? Då rinner smältvattnet ner till oss. Ett vårligt elände. Speciellt om man nyligen tapetserat och målat. Dom där snörasstoppen måste alltså bort. På ett vanligt hus vore det bara att resa stegen mot taket och skruva bort dom. Här blir det som alltid när man skall göra något på det här huset en större apparat. Kranbil och skit a’ många pengar.

Inspirationslöst idag. Kanske tur eftersom vi skall till Hudiksvall på eftermiddagen. Större delen av dan försvinner liksom i alla fall. Så kan det vara ibland och så måste det då få förbli.

“Vi åker en sväng”

Ibland känns det sådär. Man måste ut och röra på sig. Så i dag drog vi iväg på fyra hjul jag och frun. Trettiosex mil till slut. Det brukar bli så. Men då fick vi uppleva både Grängsbo, Segersta, Söderhamn och Järvsö och naturligtvis alla andra små platser däremellan. Lite vårutflykt liksom. Utan mål. Vi kommer dit vi kommer. Vi tar en kaffe där ett cafe’ passligt dyker upp och en pizza när magarna ropar på lite krubb.

Man kan titta på hus på dom här turerna. Se en sjö som snart håller på att öppna upp sig för våren. Se en vilsen trana ute på snön på ett fält. Massor av människor ser man ju såklart. Folk som gör en massa söndagssaker. Ibland onödiga saker som oss. Ibland livsnödvändiga saker som bara måste göras. Vi deltar inte alls i det där. Vi bara åker omkring och ser på. Pratar och umgås i en gammal bil några timmar.

Väl hemma är vi trötta men fyllda av intryck och redo att överleva några veckor till här i skogen innan det är dags att ta in världen här utanför igen.

Att slå på vattnet efter att man monterat alla rör som man kapat, lött ihop och mixtrat med är en speciell känsla. Skräckscenariot är naturligtvis att det skall spruta vatten ur varenda skarv. Minns en gång när farsan hade fixat vårt badrum och han slog på vattnet och det strilade lite här och var. Han var känslig med sånt farsan. Ville vara duktig. Kanske blir man så utan pappa och med en mamma som går bort när man är tretton och varit sjuk många år innan dess.

Så igår slår jag på vattnet. Det kluckar och sörplar sådär som det gör när man sätter på vattnet efter att det varit avstängt ett tag. Ser direkt att de läcker bakom pannan. Undersöker och drar åt. Det slutar läcka. Puh. Undersöker dom andra skarvarna. Tvättstugan och tamefan verkar det inte tätt överallt. Pratar lite med farsan och skojar om hur det egentligen skall gå till. Eftersom han är död sen många år så är det naturligtvis lite orättvist eftersom han inte kan gå i svarsmål.

Så jag går upp. Inte det lättaste. Rörarbete är antagligen den ultimata träningsformen och man upptäcker alltid muskler som man inte vetat om att man haft. Kroppen gör med andra ord rejält ont. Får mat i mig som min förtjusande fru har ordnat. Kan hämta vatten ur kranen och spola på toa. Bara det!

Tittar på nyheterna och bestämmer mig för att gå ner och kolla läget innan vi tittar på en film. En skarv har börjat läcka. Inte mycket men ett hål. Jag pratar lite med farsan igen. Han vinner argumentationen liksom. Går upp. Frun får starta diskmaskinen, jag och son får passa på att duscha. Sen avstängning igen för säkerhetsskull under natten.

Så nu på morgonen fick jag fixa till det där lilla hålet. Löda ihop på riktigt så blir det bra. Hoppas jag…

Nu skall jag installera vatten på kontoret så att diskbänken och toaletten där fungerar igen. Efterlängtat. Men idag studio. Människan skall ha roligt också…