Category: Betraktelser & Berättelse

När våra barnbarn glömt oss är vi inte ens kvar som fragment i tiden. Om man nu har haft några barnbarn, annars kommer glömskan redan med barnen. Jag tänker på det när jag ser eken där vid stenen i vår trädgård. Den vi satte ner i sommarvarm mull för nu ganska många år sedan. Import från ett lummigare Sörmland. Den har vi dödförklarat så många gånger att det inte med lätthet går att räkna dem alla, men den står där och den växer några milimeter här på +400 varje år lik förbannat. Ännu en växande hyllning till livet på en kulle mitt i Sverige. Om inte vinterbrännehungriga Lo[o]s bor, som kommer efter oss här på kullen, plockar fram den älskade motorsågen och sågar ner den, så kanske den står här också om fyra hundra år. Då när ingen minns vilka det var som satte den. Måste glädjas för mig själv åt tanken. För i det lever också vi kvar, vi som bodde här en gång.

Men jag har lärt mig att också vi, de små och obetydliga, är en del i det som är stort, hyllas och lever kvar. Som kugghjul i ett stort maskineri, får vi maskinen att fungera och gå framåt. Vi kan bara åstadkomma det tillsammans. Faller en del ur så stannar allt. Den socialistiska principen. Det är inte urtavlan och visarna på en klocka som är de enda viktiga delarna och det det är definitivt inte de som sitter där och syns tydligt för världen som får den att ticka på. Den som öppnat och beskådat urverket vet att det gäller skönheten också. Mycket av det viktigaste och det vackraste är dolt och man måste se under ytan för att ta del av det. Måste anstränga sig lite. De anställda på TV4 och andra mediabolag har ingen aning om det där men jag antar att det antagligen står inskrivit i HR managerboken att djup inte skall premieras vid anställning på alla dessa mediabolag.

Jag har fått påringningar från mediapersoner med jämna intervall genom åren. Som sist när P4 Gävleborg ville utse den bästa byn. Jag skrev något i min blogg om den ambivalens jag känner för det här stället. Hur jag älskar den här byn, skogen och Hälsingska berg som rullar bort i fjärran, men ändå längtar bort härifrån med alla delar av min gestalt varje dag. Han som ringde hade kanske skummat det jag läst på sin höjd. Ville att jag skulle prata om byn. Jag tackade nej såklart. Orkar du inte läsa vad jag skriver får du f:n inte ta del av vad jag säger heller. Men han har inte varit ensam genom åren. Det är bara några få som varit annorlunda. Som fått ja och då har dom oftast också lyssnat.

Men eken den bryr sig såklart inte. Inte så länge den får leva och växa där vid stenen. Jag hoppas jag skall få se dess stam bli grövre och dess krona sträcka sig upp mot himlen innan jag dör. Precis som lönnen som vi satte när barnen var små. Nu ett stort träd med grov stam och snart upp i samma höjd som huset. Det är på sånt man märker att man åldras. Att ens tid är räknad. Som gör en glad att man ändå gjorde dom där grejerna som man längtade efter fast än alla sa att det var misslyckat från början. Man har liksom bara ett liv. Man kan inte leva det efter de andras måttstockar och inte heller utan att någon gång titta under ytan. Man måste liksom leva sitt eget liv för man kan inte annat.

Han som växte upp hos Pavarotti när det begav sig, Koltrasten, är tyst
på morgon när jag hämtar tidningen. Inte syns något av min vän dragspelaren heller. Det avv naturliga skäl. Saknar honom. Måste åka och hälsa på min postlådekamrat där på sjukhemmet. Karin sover fortfarande och ute är det Svenskt sommarkallt. Det är väl just det som göt att Koltrasten är tyst den här morgonen. Det finns liksom ingen himmelsk skönhet här på den lilla kullen med det stora gula huset att sjunga underbart vackert om. Som koltrast väntar man in dom där himmelska sommardagarna och lägger allt krut på dem sångmässigt. Som sig bör. Till alla vår glädje. Men också honom saknar jag såklart. Han som lyfter upp mig en bit varje morgon annars. Jag anar nog att det finns en fru där i bakgrunden hos skönsjungande koltrastar också, hon (skulle kunna vara en till han) som gör allt jobbet så att han kan sitta där och sjunga alltså. Så egentligen är väl min vän Pavarottikoltrasten bara ännu en självisk skit. Men frågan är ju om inte sådana som han med en sådan där solklar begåvning måste mätas med en annan måttstock än vi andra. Måste får ha lite egenheter och fritt livsutrymme som vi andra inte kan tillåta oss utan att bli översittare och eländesmänniskor. Hade jag haft den där dialogen med han/hon/det som Barbarotti har så skulle jag hört mig för om hur det är med det där. Men Gud är någon annanstans idag också. Kanske med rätta. Det finns väl alltid någon kondom eller någon våldtagens abort som kyrkan vill ha hjälp ned av honom/henne/det idag också.

Jag har insett att jag har problem med att göra mig förstådd. Jag förklarar eller säger saker men ingen tycks förstå. En timme senare, en vecka senare eller något år senare säger någon person samma sak och helt plötsligt förstår alla. Låt mig ta ett exempel. Jag gör en demeapplikation på en speciell hårdvara och så publicerar jag den. TYSTNAD. OK ingen var intresserad är min reaktion så jag fortsätter med annat. Ett år senare gör någon annan en omkompilering av den här demon och lägger ut. REAKTION-WOW. Det här händer alltid utan undantag.

Det här är väl egentligen OK men skapar en ensamhet och ett utanförskap som plågar mig. Vad är det för fel på mig? Vill man inte lyssna på vad jag säger eller säger jag det jag säger på fel sätt? Är jag en så otrevlig person att man helt enkelt inte vill säja “wow” när jag gjort något. Missunnar mig det där goa efter att ha jobbat ett och slitit. Jag tycks vara dömd att alltid sitta här kolgruvorna och jobba och jobba men liksom inte få någon upplyftande lön för jobbet. Men det är kanske så det är. Nicolai Tesla är väl det lysande exemplet på det. Han var tvungen att dö (och bli tokig innan det) för att till slut få uppskattning för de enorma saker han gjorde. Idag lär an faktiskt ut att det var han (inte Marconi) som uppfann radion och nog måste man väl säga att han fick upprättelse mot likströms Edison med sin växelström gode Nicolai.

Men usch vad deppigt det blev nu. Ledsen för det. Antagligen konserten igår som fortfarande sitter i kroppen och deppar ner. Nä, nu skall jag låtsasjobba en hel dag till innan Karin åter skall få semester. Trotts att vi låtsasjobbare inte har semester tänker jag faktiskt ta en och annan dag ledig under hennes nya treveckors period. Låtsassemester alltså. Havet drar i mig. Verkligen suger mig till sig, och jag måste se, det, höra det, lukta det och ta in det med mina känslor snart för att kunna leva vidare. Men tills havet och jag ses får allt skrivbordet och låtsasjobbet bara fortgå.

Har Du läst ända hit är det grattis som gäller. Du är (nog) inte en enmeningsmänniska heller.

Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket nu tillåts.

“Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”

“Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”

“Bah. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga,, ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver din förbaskade värdelösa nolla.”

Ja ja suck, den här mannen jag nu försöker berättar om han gjorde det han gjorde där på dasset i alla fall. Den gröna dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det en liten överdrift för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden, men det var ändå vatten och man såg det. Ja, kanske inte havet om man skulle vara helt ärlig heller. Men Lössnan. Hans sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass mitt i sommaren. Ett hål som blivit polerat, slätt och sittskönt efter att allehanda rumpor suttit här genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom den här öppningen men framförallt gnussat lite på den där rumban så att den som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i sänder. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var därför det till slut blev så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt.

Oskar någonting satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fönstret. Kan det ha varit den andre? Bestämd blickade han ner på honom beklädd med alla sina ordnar och intryckt i finaste uniformen. Passade i miljön som om det var här han alltid funnits. Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset egentligen ifrån? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder av församlingens präst att användas för samma ändamål då det begav sig var en skandal. Sälja dem för tio öre styck. Hade blivit en säker storsäljare. Men nu idag var tajmingen inte helt rätt såklart. Hundra år för sent kom den iden. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter.

En koltrast sjöng vackert för honom. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav i alla fall heller ingen ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti gjorde. Eller med Jesus, Muhammed, Buddha eller någon annan av de där mytiska figurerna som ansågs sitta inne med svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Nån brevid sig på grannskithålet. Men tystnaden var kompakt från Guds sida. Jesus och dom övriga verkade inte så snacksaliga de heller. Så han fick sitta här med sina egna tankar. Hade han haft en pågående konversation med någon av dem så hade han tackat för den där Koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål som det var så skönt att sitta på skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Det förstod han så väl.

Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis i en överblommad syrenberså väntade. Han rev en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken sida som helst egentligen även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut som hamnade där ner i skitgropen. Mull som fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela världen. Man kunde faktiskt glädjas för mindre tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus där vid kanten av en av Häsinglands djupaste och vargrikaste skogar.

Det tog bara tre sekunder, sen brann det för fullt. Hon slängde dunken med bensin in i lågorna och den halvfulla plastbehållarens pip tog eld med med en eldsprutareffekt som fick också den gamla byrån som hon ärvt av sin mormor att fatta eld på alla sina delar samtidigt. När plasten i bensindunken brunnit igenom flöt en pöl av eld ut genom rummet ner mot trappen där hon stod. Det var dags att ge sig iväg. Säga hej till en avskydd man, ett avskytt hus och en avskyvärd del av landet. Att mannen fortfarande låg och sov på andra sidan lågorna ägnade hon inte ens en tanke. Bilen, den ljusblåa Volvo Amazonen, som de köpt kontant för femtusen spänn för inte alls så många år sedan, startade på första försöket. Den kunde annars trilskas lite såhär i kallvintern när termometern, som den här natten, kröp ner mot minus sjutton. Men inte nu alltså. Hon tryckte in bandet med Thorleifs låtar, hennes favorit, la i ettan och drog iväg bort från den här skiten med en rivstart.

Therese Niklander cyklade efter gamla landsvägen. Ja den hette så för att den var den enda stora transportleden den gång i tiden i dessa trakter. Vägen hem och vägen bort. Sommaren var som vackrast och just den här sträckan efter en trögflytande Voxna älv som gick mellan Edsbyn och Ovanåker var inte bara hennes smultronställe, den fanns intatuerad i själen hos dem som bodde här. Det blev liksom inte vackrare än såhär. Det hade också mången utsocknes erfarit när man hittat hit. Men det var såklart inte så många som gjorde det. Vad skulle man hit och göra? De flesta ville bort. Den fantastiska drivkraften som funnits här i bygden förr hade numera sjunkit ner till en nivå där inte ens kommunens näringslivschef låtsades orka tro på en framtid för bygden. Numera tittade man bakåt istället för framåt och alla insatser och pengar användes till att återskapa gammalt istället för att skapa nytt. Nytt var bara skryt i alla fall. Men det där brydde Therese sig inte om. Hon var trettiofyra år. I sin fulla blomning både mentalt och kroppsligt . Ledig idag men annars kriminalkommisarie i Bollnäs. Ett barn, en tvåårig pojke, men utan man. Jodå en man hade varit med initialt som brukligt är när barn blir till. Men han hade dragit när barnet kom. Rädd för ansvar, rädd för att minsta sitt liv bland blöjbyten. Men det hade inte gjort Therese så mycket. Hon var ändå trött på honom. Sin son älskade hon däremot över allt annat och med hjälp av en pensionerad mamma och pappa så hade allt fungerat ganska bra ändå.

Som kriminalkommisarie så jobbad man naturligtvis mycket och ofta och på konstiga tider. Så utan den backup hennes föräldrar nästan dagligen gav henne så skulle det naturligtvis inte fungerat. Hon strök undan en lock av sitt ljusa långa hår och såg ut mellan björkarna ner mot älven. Wow-känslan var påtaglig. Badstället låg där till höger. Hur många gånger hade hon inte svingar sig ut i vattnet från repet som satt uppknutet i en av de grenar som stack ut över ån från den stora gamla björken. Man var här hela somrarna när man var ung och varje dag var en solig sommardag. Var det inte också här hon rökt sin första cigarett? Inlett en vana som hon fått kämpa hårt för att att av bli av med efter att polishögskolans examen var avklarad och hon flyttade hem igen från Solna. Hem till vänner och byn hon älskade allra mest.

Hennes tankevärld bröts. Var det inte någon som låg där ner vi kanten av ån. Jo det var det bestämt. Hon steg av cykeln . En man i övre medelåldern låg platt på mage iklädd blommiga blå badbyxor i gräset en bit från badplatsen. Låg där till synes livlös. Sjukdom var det första hon tänkte på när hon skyndande fram till honom. Ropade “hallå, hallå” men fick inget svar. När hon kom närmare såg hon att han liksom låg i en onaturlig vinkel. Något hade hänt här. Hon rörde vid honom och provade “hallå, hallå” igen. Men fick ingen reaktion. Hon vände på honom. Måste det för att se om han levde. Inte en helt lätt uppgift för mannen var tung och även om hon var vältränad så blir en livlös människa sladdrig och otymplig. Hon kände igen honom direkt. Det gamla kommunalrådet. Bygdens starke man en gång i tiden. Död. En small ornamiterad dolk stack ut från hans bröst. Han var så död som man kunde bli. Hade varit det ett tag. Hon släppte ner honom igen. Nu var det här en brottsplats. Gick i samma fotspår tillbaks för att inte förstöras spår. Tog upp sin mobil. Displayen såg annorlunda ut. Det stod en text på den istället för de vanliga ikonerna. Men vad stod det? Hon var tvungen att förstora den.

“Hej det här är förtfattaren. Eftersom det sista Sverige behöver är ännu en kriminalhistoria med en massa konstiga kriminalare i ännu konstigare miljöer så kommer det inte att hända mer i den här historien. Så hej då Therese Niklander du finns inte och behövs alltså inte längre. Det var roligt att i alla fall lära känna dig lite för du verkar vara en skojig tjej.”

Therese flämtade. Såg Voxnan fortsätta flyta förbi som den alltid skulle göra men kände sin egen person sakta blekna bort. Om hon ändå fått träffa sin son en enda gång till var den sista tanke den blonda kvinnan tänkte innan hon helt försvann.