Category: Betraktelser & Berättelse

Telefonjäveln ringer. Jag hatar telefonjävlar och rösterna i dom när jag låtsasjobbar det vet väl varenda förbannande pratkvarn och telefonsäljare vid det här laget. Så jag svarar lite bryskt

“Hallå, vad i helvete är det om?”

och får till svar

“Det är döden, jag kan inte vara på plats personligen precis nu, men det är dags.”

sagt med den allvarligaste rösten jag hört på länge och med katedralreverbet påslaget så det riktigt rungar där över linjen.

Och det där har man ju varit med om förut. Det har varit både älgar i vägen, blodförgiftning, yrsel och hjärtan som tickat konstigt, så man lägger bara på, skiter i det där och hoppas på det bästa också för den här dagen och när det ringer igen låter man röstbrevlådan ta samtalet. Man får väl lyssna av när man har tid.

Råkar du befinna dig nära Örnsköldsvik imorgon så rekommenderas ett besök på Götheborg, ja du har faktiskt hela helgen på dig. Ett vacker skepp men framförallt en vacker dröm och något man kan lära sig av. Har man en dröm så kan man faktiskt realisera den om man verkligen vill det och i och med det skapa drömmar för en hel massa andra människor.

För mig är det just det Götheborg är i första hand och därför blir jag varm inombords bara jag tänker på den där båten.

Kall tidningshämtning. Citronträdet skriker åt mig att “nu jävlar var det allt nära” men jag är för trött för att lyssna för noga på frusna citronträd som inte riktigt kan tänkas sig att stå ute när temperaturen kryper ner mot noll. Men min termometer säger sex grader när jag kommer in igen med tidningen under armen, så det var mest sydländskt temperament det där skrikandet i alla fall.

Ja nog fan går vi mot höst och vinterhelvete igen. Fast hösten har jag alltså inget emot egentligen. Och inte den första vintervägen fram till jul heller, då trivs jag som en liten krumelur. Det är sen, där efter nyår som hatet mot kyla, is och snö växer. Eller hat är väl att ta i, mer uppgivenhet. Men det är då man skulle vilja dra iväg till solen och havet och värmen och svettiga nätter i sängar där man inte kan sova och därför snurrar som en propeller, men där det inte gör något därför att man kommer sova siesta nästa dag när det sannerligen är för varmt för att jobba eller göra annat. Alltså bo tillfälligt någonstans där ölen är kall och havet luktar sådär ruttet härligt som hav med ruttnande tång luktar, men där vindarna, de ljumma, och bruset av vågor mot land lyfter sinnen till nya höjder. Jodå, jag vet att jag kommer att sitta här på kullen med det gula huset i alla fall men lite måste man väl tillstå sig att drömma ändå idag den femtonde augusti. En ny dag. Tror den blir bra!

Jag funderar på att lägga mig. Upplösningen i bra bok väntar och jag kan liksom inte riktigt få fram det där kreativa ikväll vad jag nu skall med det till över huvud taget här på låtsasjobbet. Fick huvudet fullt av längtan. Havet nämndes i en diskussion på fejjan och det satte sig liksom i huvudet. Man måste väl helt enkelt åka ut och lukta på det för att mildra den där längtan som liksom drar och sliter i en.

Hur i helvete hamnade man egentligen här i skogen från början. I den här bubblan jag lever i, där i bubblan där jag iof trivs förbaskat bra, men allt utanför det här gula huset och kullen, vad skall jag med det till, och vad skall de som finns där utanför med mig till? Fast det är komplicerat såklart. Jag älskar ju det här också. Så in i helvete ibland, nästan som i början. De dagar när jag inte hatar det. Eller kanske är det timmar det svänger på det där älska, hata, älska, hata, tick, tack, tick, tack. Men ganska säkert handlar det bara om mig själv egentligen såklart. Att inte riktigt kunna älska sig själv. Har alltså inte ett dugg med var man befinner sig, var hatten ligger, utan det tillstånd man befinner sig i som en simpel liten rädd en som försöker allt han kan för att vara människa och inte clown.

Helvete vad svårt det där blev då! Det finns liksom inget annat avslut på detta än att lägga sig. Annars vet man inte alls vilka mer slutsatser som kan ploppa fram här på nattkröken.

Ny dag och alltså nya möjligheter. Tidningen är där i lådan när jag halvt sovande hämtar den. Trött fast jag igår la mig tidigare än jag alltid annars gör. Den handlar mest om mobbing och skolstart och om Tyskt lärlingssystem. Mobbad ja. Jag har aldrig blivit det. Aldrig mobbat någon heller. Jag var ju en tjockis innan puberteten men mobbad blev jag aldrig. Bet väl inte på mig, jag befann mig för det mesta i en parallell värld i alla fall. Men hindrade mobbing av ekonomichefens son gjorde jag i alla fall fast han nog aldrig fattade det själv.

Gjorde min första radiointervju förresten i samband med mobbing. Höll ju på med film i skolan. Det var filmare eller fotograf jag ville bli. Men samtidigt rusade hormonerna runt i den där kroppen och målet blev henne med det långa ljusa håret. För vacker och för ljuvlig såklart för att närma sig för en sådan som mig, så det fick bli kärlek på avstånd. Men bild på henne ville man ju ha, så när eleverna skulle ha skolleg så såg jag min chans. Fotade helt enkelt alla elever för att få den där bilden som man skulle kunna sitta och titta på och tråna till i sitt pojkrum. Smart va? Sen om man ville ha rörliga bilder så var man ju tvungen att göra en film med henne med. Och det gjorde man ju. Det blev en om mobbing. Media hängde såklart på eftersom det var ett toppenmediaämne redan då, och det var då den första radiointervjun kom. Tidningar var jag redan vana eftersom jag plåtade bandy och annat åt dem allesammans i mitt “företag” Edsbyns Naturfoto. Ett företag som fanns ovetandes om att man måste vara myndig för att ha ett och att bokföring behövdes. Men ingen frågade någonsin vad jag vet.

Senare tog jag mod till mig och vågade ta fler bilder. En skickade jag in till Hälsinge Kurierens “Mulleflicka” (ja det är sant, det hette så!) där tidningen visade en bild på en tjej varje vecka. Men när flickan med det långa ljusa håret fick reda på det här så vill hon inte alls bli någon “mulleflicka” och hennes mamma ringde till tidningen för att stoppa publiceringen och dom hade såklart för en stund sedan redan kört igång tryckpressarna och fick stoppa dem och göra om. Jag lärde mig vad ångest var när min kompis som körde ut tidningar kom in på lektionen och berättade. Ursäktade tror jag. Hoppas det.

Tror det var samma flicka som fick mig att börja spela i band också förresten. Hon umgicks med dem som ordnade diskoteken på Folkets Hem och när jag såg henne gå upp på scen och sen bakom den när Rolands Löfte spelade bestämde jag mig direkt sittandes där ensam i mitt hörn med T-Rex dundrande i lokalerna och hade snart inhandlat min begagnade Gretch köpt för bildhonorar och sen blev det ju som det blev med allt det där. Men det kommer nya flickor och man glömmer söta femtonåriga flickor med långt ljust hår och låter livet rulla vidare. Allt det där kan ju låta patetiskt nu när man ser det genom en vuxens ögon men det var ren kärlek då och den tänker jag aldrig någonsin be om ursäkt för att jag kände.

Ja och sen var det läringlingssystemet alltså. Vi går ju åt motsatt håll i Sverige. Men jag tror vi tar det någon annan gång.

Bara framåt, aldrig bakåt. Lärde mig det en gång efter ett riktigt skitår och försöker minnas och leva efter det varje dag.