Category: Betraktelser & Berättelse

Gubben tände på stubinen. Den pyste och fräste som en arg katt och han sprang utav bara helvete. Tog skydd bakom en sten. Tystnad, tystnad och åter tystnad, men han låg kvar med stor förväntan och beslutsamhet och hopp om ett välfyllt konto på banken vad det led. Var så smart att han höll ner huvudet, och nästa hela hatten också för den delen. I alla fall var den ena var helt säkert nedtryckt i skydd av stenen. Skall man utföra försäkringsbedrägeri medelst dynamit och tjäna sig en riktig hacka fick man allt ha lite tålamod. Att placera ut dynamiten och dra stubintråden mellan de olika laddningarna hade tagit sin tid, alltså kunde han gott ligga kvar här i säkerheten en stund utan att det gjorde något. Smälla skulle det strax och det så in i helvete.

Men halvminuter blev minuter och till slut fem minuter och tio minuter och inte exploderade världen i den där förväntad jävla braksmällen som gjorde en av honom ägandes överförsäkrade mekaniska verkstaden på fallrepet till kaffeved inte. Ja eller till en hög med tegel efter som den nu var byggd i just det materialet. Det var lika tyst som förut. Något måste helt enkelt göras. Han måste upp och titta. Lite tveksamt först men nu var det för tusan nästan tjugo minuter sedan han tände på. Allt måste väl var säkert efter så lång tid? Stubinen måste helt enkelt ha slocknat? Kunde inte finnas någon annan förklaring till en utebliven jävla smäll. Han fick masa sig fram och tända på igen om det nu skulle bli några pengar. Så därför reste han sig gick med bestämda steg fram till den första bunten dynamitgubbar där tändanordningen för hela rasket satt applicerad och han han väl se att det fortfarande pyste och rykte där i dynamiten innan den där jävla smällen som han väntat så otåligt på i tjugo minuter faktiskt kom. Sen blev det bara svart för gubben.

Någon smäll minns han inget av när han vaknade till sans igen. Han bara noterade den vidunderliga utsikten över landskapet under sig. Ja visst fasiken var det Hälsingland där nere. Han kände igen Grängsbo där till höger och visst var det hans segelbåt som låg där vid bryggan och nog var det Falun han såg där borta till höger. Sen ryggade han tillbaks. Höll helt enkelt på halka av. Insåg att han satt där på ett bulligt vitt sommarmoln högt uppe där i himlen ovanför allt som var hans. och det utan varesig säkerhetsbälte eller andra säkerhetsanordningar. I samma ögonblick mindes han smällen. Jasså fan också flög jag ända hit upp tänkte han. Det måste ha varit en jäkla smäll då. Dock reflekterade han inte närmare över molns hållfasthet men efter en sådan upplevelse må sådana brister i gubbars resonemang vara förlåtna även för någon som han som var van vid sådana beräkningar.

“Hur i helskotta skall jag ta mig ner härifrån” sa han högt för sig själv. Märkte nog att han var lite lomhörd också för rösten liksom fanns där inom honom.

“Prova att flyga sa en röst” och när han överraskad vände sig om så såg han världens kanonbrud stå där på molnet en liten bit bort från honom. Långt lockigt ljust hår, luciasärk som det enda på sig, fast det helt klart fortfarande var sommar och… och… vingar. Ja vingar var det. Dessutom strålade hennes huvud liksom. Men det hade han ju träffat brudar som hade huvud som gjort förut såklart. Efter någon vecka brukade strålglansen avta när tjatet kom om än det ena och än det andra som skulle göras och fixas tilltog och pratet om hur okänslig han alltid var bredde ut sig och det likaså ständigt återkommande tjatet om de presenter, choklad och blommor som han tydligen förväntades bära hem i drivor med jämna mellanrum men tydligen inte bar hem i godkänd omfattning uttalades. Men han brukade tröttna då. Köra ut henne och bestämt sig för att aldrig igen skaffa sig en kvinna. Något han i allmänhet höll veckan ut då det började tränga på så där förbaskat i gubbpungen igen och allt var förlåtet.

Det lustiga nu var att gubbpungen inte alls gjorde sig påmind trotts att denna vackra kvinna stod här så nära honom iklädd bara en särk. I vanliga fall brukade det både pirra till och ila till där lite mellan kulorna i sådan situationer för gubben. En föraning om att bagetten var redo och på G liksom. Men inte nu ingenting alltså. Han måste helt enkelt ta tag i paketet och känna efter om det satt kvar, och på plats var det ju men så reaktivt verkade det inte vara. Kvinnan verkade dock inte notera hans indiskreta undersökning. Trodde väl att han kliade sig på mäns vis bara.

“Jag skall föra dig till Gud så att du får bekänna dina synder och får din väg utpekad” sa nu kvinnan. Och gubben kände ju definitivt att Gud var han inte riktigt redo att träffa. Ett lämpligt antal ursäkter behövdes kommas på innan det mötet. Dessutom, varför just nu, och den frågan ställde han. Men det blev

“Varför det?”

“Alla nyanlända här i himlen måste det min vän” sa kvinnan med sin liksom fjällbäcksporlande röst. Kall men ljuv och liksom varm på samma gång. Ungefär som man kunde vänta sig av en sådan här kvinna.

Han var nu inte dummare gubben än att han fattade att här hade man gått och trillat av pinn. Man bestämde liksom inte själv längre så uttänkta ursäkter eller inte så var det bara att masa sig efter kvinnan när hon skred iväg där över molnet. Och de gick och de gick. Dag byttes mot natt och natt byttes mot dag, om och om igen gjorde de det och till slut så tappade han räkningen såklart men de bara fortsatte sin vandring. Han försökte väl några gånger få igång en diskussion men kvinnan bara hyssjade på honom genom att vända sig om med ett finger för munnen och ett leende på läpparna och han fattade till slut att tyst det var det nog bäst att vara under den här vandringen. Och efter ett antal veckors vandring där på molnen då han ganska tillfreds kommit på både en och två ursäkter för syndigt leverne så började han se andra som gick åt samma håll. Alla ledda av en man eller kvinna klädd i en vit särk. Alla lika tysta och när de gick in i en tunnel som tycktes flöda av ljus kände han sig ganska redo för då till slut möta sin Gud.

Det var kö in i tunneln. I tusentals stod de där de som var döda liksom han och väntade i det bländande ljuset på att Gud skulle ta emot dem. Alla med en varsin ledsagare. Kön rörde sig långsamt framåt och på den tredje dagen lämnade hans ledsagare honom. Smekte honom på kinden och viskade

“Nu är det snart din tur, lycka till”

och han väntade och det blev hans tur. Ett litet barn hade gått in genom en dörr före honom och nu öppnade sig samma dörr igen och han kände att det nu var hans tur att möta sin Gud. Så han gick in. Lugn eftersom de ursäkter han hittat på fortfarande kändes som de skulle hålla även en hårdare granskning. Först såg han inget för rummet flödade av gudomligt ljus. Sen såg han. Han var på en toalett. Italiensk kakel på väggarna. En ordinär toalettstol med svart bakelitlock och sittring, allt till synes från femtiotalet. Ett tvättställ i silver med kranar av guld och en duschkabin som inte såg ut att ha blivit rengjord på många år. Ett golv som bestod av röda fyrkantiga plattor också det lortigare än vad man kunde förvänta sig av ett golv i himmelriket. En vit handduk, lortig såklart, på en handdukshängare och en olivtvål på tvättstället. Ja och en väl använd tio kronors IKEA toaborste i grönt.

“Sätt dig sa en röst”

och var sätter man sig på en toalett om inte på toaletten. Så han satte sig hastigt där på den svarta bakeliten. Obekvämt och kallt. Japp.

“Du vet var du är?”

fortsatte rösten.

“Ja i himlen eller h…” svarade gubben men lyckades inte slutföra meningen när han såg att det var den vita handduken som talade till honom med den myndigaste av röster. Japp! Handduken pratade med honom och den fortsatte.

“Det är jag som är den ende guden”

Men gubben hade redan börjat skratta och han skrattade och skrattade och eftersom den här gubben hade världens mest smittsamma skratt så började snart också handduken, förlåt Gud, att skratta med och snart fylldes hela toaletten med de tvås skratt och snart började man skratta också där utanför i kön och snart så glömde alla ledsagare också all sin värdighet och började skratta de med och mer blev det inte gjort den dan för någon endaste en där uppe i himlen och det var inte förrän nästa dag som saker började komma i någons slags ordning i himmelriket igen även om det ockås då småfnissades här och var.

Ja Gud och gubben fann varandra där uppe på den himmelska toaletten som ni förstår. Gubben hade som levandes blivit förhörd av både polis, kronofogde och skatteverket så när handduken, eller den ende guden som han föredrog att bli kallad, till slut blev allvarlig så hade gubben inga problem med att hålla den frågvise på gott humör. I samförstånd kom man fram till att gubben nog gjorde bäst i att stanna här i himlen hos den ende guden. På så sätt ställde han nog till minst problem för andra människor som verkligen gjorde tappra försök att vandra på den smala vägen. Möjligen var det en egoistisk handling av den store guden detta beslut för aldrig hade den ende guden skrattat som han gjort sedan gubben gjorde sin entré där på toaletten.

Så när din tid är ute och det är din tid att träda in där på toaletten så kommer du finna den blänkande ren och fin. Också den ende guden är nu tvättad i 90 graders programmet med Ariel ultra color både strax före påsk och strax före jul varje år och är därför skinande vit om än lite luggsliten som alla gamla frottehandukar med tiden gärna blir. Till och med duschkabinen håller gubben ren varje dag på den himmelska toalett han fått gudomligt ansvaret för till tidens ände. Amen

“Högtryck över hela Sverige” ropar tidningen ut. “Så skyddar du dig i värmen” fortsätter den. Så jag tassar ut i strumplästen, måste ju uppleva denna värme som låter som den som låg över oss under den episka fotbolls-vm sommaren när vi grävde guld i USA men håller på att förfrysa fötterna så fort jag kommer ut. Högtryck kanske men inte finns det någon värme att skydda sig emot här på o-coola gubbars kulle. En präktig vind som hämtat det mesta av sitt innehåll från isberg någonstans upp i norra ishavet blåser där uppifrån och kyler ner oss här på berget. Möjligen är det så att det är bara just vi som är drabbade och inte förtjänar att få skydda oss från den där hemska värmen som tidningen pratar om men jag misstänker att det kan vara det vanliga Stockholmsfenomenet. Allt som händer där berör automatiskt också resten av Sverige. Men som sagt det kan också vara lokalt. Att min misstro mot det religiösa just idag straffar sig.

Men kallt är det, det är i alla fall ett faktum. Till och med han som växte upp nere hos Pavarotti, koltrasten, är tyst idag. Sitter väl och huttrar också han i något varmare krypin kan man tänka. Kan inte annat. Det enda som sprider värme idag är att jag får en pratstund med dragspelaren där vid postlådan. Det känns liksom som om allt är som vanligt här på kullen igen på något vis. Det vanliga kan man också glädjas åt.

Den gamla damen har inte så många körsbär i år. Men så är det väl nu med alla gamla damer, att de i full utsträckning bestämmer själva och ibland vissa perioder, just med ålderns rätt, är lite vrångare än oss andra. Men det här trädet har gett oss mängder av bär genom åren och också som ena handen burit upp hängmattan där vi legat och drömt under lövverket i sommardagar. Hon är förlåten om hon ett år som detta bara orkar med en handfull bär. Finns det bara två solvarma bär till mig när de blivit riktigt ungflicksläppsröda och minst lika söta, som jag kan låta min längtande muns alla smaksensorer fyllas upp av innan jag, machoolikt mig, spottar ut körsbärskärnan i en vid båge ut över gräsmattan och ett par andra till fru och fåglar så har också detta års sommar blivit fulländad. Så det så.

Hon hade gråtande legat på golvet och hållit om mina ben i ett sådant fast grepp jag inte kunde gå därifrån den där kvällen. Jag hade packat min väska för att ge mig av, tänkte lämna henne för alltid. Ett svårt beslut. Ett livsavgörande beslut. Men hon hade hindrat mig, och jag hade sedan blivit kvar i huset med barnen och henne. Nästan ett helt liv hade jag stannat. Trotts att inget förändrades den gången.

Hon hade alltid varit en duktig flicka. Chef för hundratals. En duktig chef för hundratals som brydde sig och alltid lyssnade på de anställda och alltid levererade högre vinst till de andra delägarna. Den dotter som hennes självcentrerade pappa alltid krävt skulle ställa upp och som alltid utan tvekan och utan att tänka på sig själv ställde upp. Tog över firman när han blev trött och inte orkade. Var den självklaert bästa dotter som kunde finnas för en sådan pappa. Fortsatte så också när han gled in i demensens dimmor bit för bit. Fanns där, höll händer, tröstade i oron. Men samtidigt också såklart en mamma som gjorde allt för sina barn. Fanns också där, uppmuntrade, offrade sig. Men också en hustru som vill ge mig allt. jag som var hennes lagvigde make. Som lyfte mig när jag själv inte längre trodde på mig själv, som ordnade fantastiska födelsedagsfester, som roade mina kamrater när jag fyllde jämnt eller ojämnt och som låtsades att jag var världens bäste älskare när jag i själva verket visste att jag aldrig ens egentligen kunde tillfredsställa henne eller kanske inte ens någon annan heller för den delen. Under nästan ett helt liv var hon den duktiga flickan och jag hade genomskådat hennes spelade innerliga orgasmer i vår gemensamma säng tidigare än jag egentligen velat se det som trotts allt kändes som ett svek som inte gick att förlåta, liksom hela hennes övriga livsförnekande sätt att tillfredsställa andra men inte sig själv. Så jag hade velat gå men alltså inte fått göra det. Duktiga flickor skilde sig inte.

Så hade det hänt. En dag kom hon inte hem. I hennes fall skulle man ha förväntat sig en akut hjärtattack. En sådan där häftigt, intensiv som fick hennes hjärta att stanna och henne själv att signa ner över skrivbordet. Vara död och borta redan innan hennes huvud med en dov smäll slog in i den gröna mappen med papper som behövde hennes genomläsning och namnteckning och låg där och väntade på bordet. Men så var det inte. Inte heller var det cancer. Nej duktiga flickor blir inte akut sjuka. Dom tränar, äter rätt och sköter om kroppsliga maskinerier så att också de snurrar på och är välsmorda och i perfekt skick.

Nej det var Rebecka som tog återstoden ab hennes liv. Sekreterare på hennes jobb. Det bara small till och den kvällen tog de flyget tillsammans till Barcelona och stannade där. Kom aldrig tillbaks. Det blev kris på jobbet såklart. Man bönade och bad att hon skulle komma tillbaks men hon vägrade. En av de andra delägarna tog över men konkursen var ett faktum redan ett år senare. Miljontals kronor gick upp i rök. Anställda förlorade jobb och försörjning. Vårt gemensamma hus här vid havet ville hon inte ha något med att göra. Barnen var ju utflugna och jag fick hennes del av huset bara ett halvår efter att hon lämnat mig. Värde flera miljoner. Själv ville hon bara ha de pengar vi hade på ett av våra gemensamma sparkonton. Sjuhundratusen kronor. Aktier och allt annat kunde jag behålla.

En flyttfirma hämtade hennes grejer. Några få möbler som kom från hennes egen familj ville hon ha men annars lämnade hon nästan allt. Jag tror det var för att glömma den här delen av sitt liv för alltid. För att inte ha med det gamla att göra mer. Metamorfos. Så nu lever jag här själv i det stora huset. Funderar på att sälja och flytta ut till ett litet torp någonstans där ute på landet där alla känner alla. Ett litet hus som borde passa en sådan här ensam medelålders man som mig som bara har kravlöst damsällskap då och då helt utan djupa känslor, men barnen vill så gärna ha huset kvar. Därför är det kvar i mina ägor med mig levandes i det. Det är här vi samlas under julen, påsken, midsommar och andra högtidsdagar. Här där havet både värmer och svalkar oss och faktiskt ibland nästan dödar oss med sin kyliga fuktighet.

Barnen besöker sin mamma och hennes älskade Rebecka då och då. Pratar ofta med henne i telefon. Själva har vi ingen kontakt. Det är som ett osynligt kontrakt upprättades mellan oss den kväll hon flög iväg mot livet igen. Nu lever vi våra egna separata liv och vi gör det jävligt bra. Ja jag tror bestämt att vi båda lever våra liv jävligt bra faktiskt. Förbannat bra. Jag hör såklart lite skvaller från barnen. Vet att hon har en liten restaurang där i Barcelona. Att den är populär både bland den lokala befolkningen och bland turisterna. Att de bor i en liten lägenhet på andra våningen efter en stökig gata inte långt från katedralen. Att hon är lycklig. Mycket lycklig, liksom strålar med hela sin person där i sitt nya liv. Det glädjer mig. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser henne framför mig som en strålande, nöjd och glad person där under den Spanska solen. Att hon är lycklig och lever sitt alldeles eget liv till slut. Jag köper oftare Spanska viner numera just för att jag skall kunna höja glaset och skåla söderut mot henne som en gång var min fru. Saluterar livet. Salutera alla som vågar följa sin inre röst till slut.