Category: Betraktelser & Berättelse

Avslagen idag som om jag igår stoppat i mig allehanda, och för mycket av, centralsimulerande medel och under festen rökt fyra paket cigg. den ena girigt rökt efter den andra. Kroppen säger ifrån liksom. Ändå har det inte intagits alkohol eller annat eller ens rökts sedan gårdagen så det är något annat, kanske havet eller staden tog musten ur mig igår. Å andra sidan har jag väl rökt i mina dagar för att det skall räcka för att må dåligt ett helt liv. Under tider avlöste de bara varandra Marlboropinnanarna där framför datorerna. Minst två paket om dagen, de som var en absolut nödvändighet för koncentrationen. Ja, sluta var ju uppe på tapeten ofta såklart, än mer så efter att Karin lyckades och jag inte gjorde det. Varje försök att sluta gjorde att man rökte mer för att glömma att man misslyckades.

Jag tycker nog fortfarande rökare är trevligare människor än andra. Dom lär sig nämligen att socialisera där i rökrutorna och på de kyliga balkongerna. På olika möten har det onekligen ofta varit en stor fördel att vara rökare under åren eftersom man lärde känna varandra på ett mer intimt sätt med spärrar lossade och med känslan av att ha något gemensamt där i rökrutorna. De som de andra kring mötesborden aldrig lyckades med i sin ickerökande stelhet. Och nog fasiken är rökare lite gladare, trevligare och skönare människor! Men det är klart, nog skruvande vi rökare liter mer på oss där på mötet och blev mer okoncentrerade ju mer de där mötena bara snurrade på och på och på. Kanske kommer min ovilja mot ändlösa babblande möten från den tidens tilltagande nikotinsug.

Som rökare kunde man behålla koncentrationen i det oändliga så länge ciggen fanns där på en armlängds avstånd. Det går inte att vara koncentrerad en hel dag säger förståsigpåarna, men fråga någon kreativ person som använder nikotinet för att hålla den där koncentrationen levande. Med en ständig ström av cigarretter så fungerar det alldeles utmärkt, och javisst man var dessutom förbannat effektiv eftersom man rörde sig bort från arbetsplatsen, tänkandes, tänkandes för att ofta återvända med en lösning, just för man rört sig bort från problemet och tillåtit sig att se saker från ett annat perspektiv.

Men det är klart det är skit det där rökandet. Man dör av det där. Det kostar en jävla massa stålar. På Ulleråker som jag jobbade på under somrarna i Uppsala när jag gjorde fysiken till min, röktes det i kopiösa mängder. De gula på väggarna i rökrummen var fler millimeter tjockt. Men de lugnar liksom sinnet de där giftpinnarna. Tar sig in i huvudet och mildrar all den där paniken som kan finnas där och samtidigt sitter de där i munnen som en napp och ger händerna något att greja med. Man behöver sannerligen inte vara inlåst på en psykavdelning för att behöva dem som medicin för inre kaos. Förresten var de flesta där inne friskare än oss som är här ute. Livet gjorde bara ondare hos dem.

Men jag var tvungen att sluta såklart. Man röker inte sådär mycket och lever vidare. Jag kom på mig själv med att rota i soptunnan efter fimpar en kväll när cigaretterna var slut och nya inte skulle gå att uppbringa förrän nästa dag. Junkie-beteende. Så många gånger det fanns när man gav sig ut i vilket väder som helst för de där giftpinnarna eller valde dem framför ett paket mjölk. Jag visste att det inte fanns annat att göra än att ge upp det jag älskade mest i livet för att kunna sluta med den där skiten. Jag fick helt enkelt bestämma mig för att, OK jag kommer inte kunna jobba på ett tag nu.

Ett sådant beslut är svårt att ta för någon som älskar det där jobbandet. En psykolog skulle kanske kalla det flykt från världen att personen som lever sitt liv så egentligen inte våga leva på riktigt. Kanske är det så. Hur det än är med det så är det det just det där jobbandet som håller mig levande. Det jag inte är en riktigt fungerande människa utan och då i beslutvåndornas tick, tack, tick , tack visste jag, att slutar jag funkar inte det där. Jag kommer att vara död men förhoppningsvis vaknar jag till liv igen när vanorna och gifterna lämnar min kropp. Allt det kreativa som är mitt livsbränsle tar slut i samma stund som jag spolar ner de sista fem pinnarna i toaletten. Men jag gjorde det. Led. Var sur som en jävla ättika hemma i ett halvår. Min äldste son undrade bekymrat om pappa alltid skulle vara så där. Men jag klarade det till slut. Fick tillbaks kreativiteten också, gradvis först men sen satt den bara där i sin fulla kraft igen och jag var lycklig. Visst tjugo kilo tyngre blev jag. Det tog bara en höst att lägga på sig alla de där kilona men värt varenda jävla kilo var det. Tecken på att jag vann en kamp om faktiskt handlade om mitt liv. En missbruksmänniskas liv. En som iof inte blev knarkare då, men likafullt.

Ett tag använde jag cigarrer som utloppsventil. Cigarr, whisky och brasa. I dag behövs inte ens dom. Whisky och brasa fungerar. Feströker gör jag, javisst. Men eftersom det är fler begravningar i mitt liv än fester så är inte heller det ett stort problem. Och japp, rökare är fortfarande trevligare människor och jag inser motvilligt att jag är en av de där andra.

Har varit ute i världen idag. Först är det tolv mil till Edsbyn istället för sju, seeeeeegt, men efter en inhandlad kopp Cappuccino på Statoil i Edsbyn, en kanelbulle OCH en påse Vicks Blå så är det betydligt normalare mil ner till Gävle. Fru och son är med och det är dom som skall göra diverse inköp här i staden. Själv väntar jag på olika positioner och förses efter hand med ett ökande antal kassar där, där jag står overksam och väntar.

Finns det bara folk så gillar jag att stå och vänta för det mesta. Det är lite av min hobby att studera alla dessa människor och hamnar man i Gävle som skogsbo så inser man allt att det finns en jävla massa människor i världen. Jag ser ju på var och en av de där människorna att dom har en hel historia som dom bär på där inom sig. Hon där med hela livet i form av rynkor i ansiktet. Hon har såklart varit med om båda lycka och olycka i sina dagar. Två pigga ögon visar att de jävlarna ändå inte lyckats knäcka henne, fast de av fårorna att döma verkligen har försökt. Där går en kvinna med livet kvar inom sig. Det ler jag år lite för mig själv när hon vandrar vidare utom synhåll för mig.

Så är det den långe mannen med keps, halsduk och matchande skjorta. Det är varmt så halsduken sitter definitivt inte där för kylan skull. Han är kanske trettiofem. Hurtig. Har ganska säkert joggat på morgon efter att ha löst melodikrysset till en kopp kaffe, expresso såklart, två små koppar och en croissant. De han äter för att han vill vara Europe och för att hans fru köper dem, men som han egentligen tycker är fruktansvärt äckliga. Han vill egentligen ha sirapslimpa och appelinjuice, sån man köper på ICA, men har aldrig vågat nämna det. Jag ser i hans ögon att om femton år kommer han att revolutionera och skaffa en yngre fru och segla iväg med jazzmusik i öronen och sen dricka juice och äta sirapslimpa med västerbottensost i resten av sitt liv. Blev lite orolig där ett tag men tror de jävlarna inte kommer åt honom heller.

Den lilla flickan. Tretton kanske. Som svänger sitt långa ljusa hår. Ett barn ännu men nästan kvinna. Har börjat fatta att hon har något som män uppskattar i det där håret hennes händer far igenom och som hon kastar från sida till sida. Jag hoppas bara att hon låter kvinnan inom sig växa också så att hon inte bara blir ett tomt skal den dag när hon inte är den skönast varelsen i rummet och inte längre får all den yttre uppskattningen. Hon måste det annars kommer dom jävlarna direkt och sänker henne. Med hon fixar det nog. Jag tror det. Nu för tiden finns det tillräckligt många starka kvinnor i världen att ha som förebild och ta efter, sådana som också växt inuti.

Ja det är hundra andra också såklart, ja kanske tusen, som går förbi mig där jag står. Alla med sin historia. På några ser jag att de jävlarna redan har varit där, på andra ser jag har det framför sig, åter andra har gett upp, kommer snart inte vara med oss snart. Och så de sjuka och de som inte ens vet om att de är sjuka. Alla går de där. Alla bär de på boken om sina liv som om den skrevs skulle vara en storsäljare om ett stort liv. ALLAS LIV. Det finns inte ett enda undantag från den regeln.

Hemåt. Måste känna hav. Vid fiskeläget pratar jag med fiskaren. Jodå av honom kan jag köpa lax och abborre till halva priset. Talar inte om att jag är vegetarian. Jag inte fiskar han precis lagligt, nä så är de ju. Sälarna är ett elände och nog får jag en säljaktshistoria från i vintras. Och inte kommer han överens med henne som har fiskeboden bredvid. Hon skulle ha sålt åt honom istället för till den där idioten. Kustbevakningen åker förbi där ute och han blir orolig för sina olagliga nät, men vi pratar istället om hans åkerirörelse som han sålde för många år sedan, asfaltsläggarjobbet han haft i många år, cancern som nästan tog hans liv. Huset som hans farfar bodde i som ligger där bredvid. Nu till salu för en mille. Hans söner. Frun som inte finns längre. Ensamheten.

Jag står där en kvart. Ser boken såklart. Det är bara att fylla på med detaljer om man vill. Men vi skall vidare så jag säger hej. Om han får en sup ikväll så kommer dom jävlarna inte åt honom heller. Det är jag säker på. även om det kommer att var jäkligt nära såklart.

Sen på pizzerian i Söderhamn så sitter dom då runt omkring en alla dom där historierna igen. Han som är lite full vid bordet bredvid och som antagligen kommer somna i sina spyor om en timme eller två. Eller kanske inte och istället gå hem och runka ensam och sen somna odrömmandes i sitt pojkrum som han borde ha flyttat ut ur för flera år sedan om det bara fanns något jobb åt en mekaniker som honom. Och alla andra som sitter där har sina historier såklart och den ständiga strömmen av fordon med folk i, som passerar på gatan utanför likaså och alla de som går uppåt och de som åker eller går neråt har historier också liksom mannen som bakar pizzorna i ett accelererat tempo. Det är nästan så man tappar andan, så många bra, spännande, intressanta historier finns det i världen om man bara vill se dem.

Men jag glömmer dom en stund. Äter min goda vegetariska pizza, dricker en cola och ser ut över Söderhamn. Åker sen upp mot skogen igen, mot det där åskmolnet, närmare det hela vägen och för varje mil växer det till sig, blir majestätiskt som ett slott när vi nästan är hemma i skogen där alla dessa människor som överöst en med intryck idag är färre. Där det blir lugnare. Där man kan koppla av och smälta det man upplevt där ute i världen.

Japp Fredag igen. Dags att leta en film att titta på eftersom det övriga utbudet är fullkomligt omöjligt att se och jag vet att jag kommer att misslyckas med det och därför kommer att somna i soffan utan att ens ha druckit upp min whisky. Man kunde lika gärna fortsatt att låtsasjobba även på fredagskvällar egentligen men någon dag skall man ju sitta någon annanstans än på låtsaskontoret också om man nu skall vara en riktig människa.

Faktum är att jag alltid har försökt haft lediga fredagskvällar, också när jag jobbade på riktigt. Ibland gick det naturligtvis inte, det är den egne företagarens gissel, men ganska ofta ändå. Det var familjens kväll och jag var nästan en normal familjefar jag också. Ofta var det jobb resten av vecka, dag, kväll. natt. Min fru har varit oändligt tålig genom åren. Det går inte räkna de gånger hon suttit och väntat i bilar, på hotell, restauranger när jag “bara skall”. Alla som håller på med teknik vet att de där snabba jobben ofta tar mycket längre tid än vad man tror för att inte säg alltid.

Men det är som det är. Man måste göra det man måste. Som när jag fick en protes i axeln efter att ha krossat den i en olycka. På sjukhus i tio dagar samtidigt som jag borde jobbat med ett kontrakt för ett företag i Schweiz för resultattavlorna på OS-arenan i Zurich men alltså inte kunde men deadline närmade sig och så fort jag kom hem så var det ett måste att sätta sig att jobba. Så i med morfintabletter, lyfta upp armen på tangentbordet, köra musen med vänstern och jobba vidare var det som gällde. Jag fick klart jobbet i tid och välbehövliga pengar på kontot.

Det här med eget är inte alltid bara tjäna stora pengar och fuska med skatten som så många politiker tycks tro. Oftast handlar det om att jobba en jävla massa timmar bort från familj och vänner. För det får man pengar som oftast i slutänden är betydligt mindre än vad an skulle haft om man varit anställd. Räknat per timme då.

Men som sagt nu fredag och jag tänker vara ledig eftersom jag bara låtsasjobbar ändå så blir det ju iof ingen större skillnad men ändå. Det är väl bäst att säga godnatt helt enkelt redan nu.

Gävle imorgon istället för studiodag som jag först tänkte men då kan man ju passa på att lukta lite på havet på en gång och lyftas lite uppåt, uppåt sådär som man kan behöva som skogsmänniska.

Alltså flyttvål. Hur öppnar man de där flaskorna egentligen? Det är liksom omöjligt att försöka få upp dem med hjälp av någon slags logik. Man liksom vrider lite fram och tillbaks i ökande grad av frustration och så plötsligt är de öppna utan att man har en aning om hur det egentligen gick till. Efter att ha gjort det där säkert +200 ggr vid det här laget så borde man ju ha fattat hur det går till liksom, men ännu har jag fortfarande ingen susning om det.

Ja, jag kan tänka mig flera sätt det fungera på. Jag är ju tekniker liksom, intresserad av sådant. En låsning där i korken som man vriden pipen ut ur tills den lossnar, men försöker man tillämpa dessa nyvunna insikter och sen försöker öppna den förbannade flaskan med den kunskapen så kan man ge sig fan på att den definitivt inte låter sig öppnas, låter sig definitivt inte öppnas efter något slags eller ens något som liknar deterministiskt metoder. Man får återgå till det där mer slumpvisa vridande tryckande och rätt vad det är kan man ge sig tusan på att den ploppar ut den där pipen utan att man, åter igen, har en aning om hur det gick till. Man får acceptera och får fortsätta med samma metod på de följande +200. Eller också lämnar man dem där på tvättstället så att nästa som kommer där efter en kan öppna den åt en.

Ja nu kan det vara så att det bara jag som har det här problemet. Jag har nämligen samma problem med alla plastpåsar. Jag kan stå i fem minuter vid fruktdisken och försöka få upp en enda påse och efter hand som nya påsar skall fås upp och också de fyllas så ökar såklart frustrationen, man vill ju därifrån. Jag halkar helt enkelt omkring där på påsen som en Bambi på is utan att det händer ett minsta dugg liksom. Jag vet att jag inte är ensam om det här i alla fall och vi som är utsatta brukar småle lite åt varandra och kollegialt sucka när vi står där och gnussar på de där platspåsarna som om de var andeflaskor som skulle öppna sig så att vi får fylla dem med vad vi nu vill fylla dem med. Det är ett helvete. Men glädjen och flinet så mycket större när vi lyckas. Min fru har såklart inte det där problemet. Tjopp säger det så öppnar de sig magiskt. Hemma försöker jag inte ens, går bara fram till frun, tittar ner i golvet, och låter henne öppna. Ge upp skulle det kunna kallas men handlar också om att inse sina begränsningar.

Så var det de där plastpåsarna i kassorna. Problemet har varit detsamma under alla år. Jag står där och smeker de där påsarna med fingrarna, minuterna går och min frustration ökar, man börjar mumlande småsvära där för sig själv där i änden på bandet och till slut tittar kassörskan/kassören på en lite medlidsamt och frågan om han/hon skall hjälpa till. Betraktar en lite som varandes efterbliven, ej tillräknerlig, som en som borde skickas på kurs eller i alla fall ha någon med sig när han är ute och handlar. Så efter det väljer man pappkassar. Tack gode han/hon/det/gud för pappkassar. Men så en dag när det inte finns pappkassar och jag står där och gnussar så flinar kassörskan lite extra och säger

“Lite svårt?”

“Jaaaaa”, säger jag skrattande och samtidigt suckande och då tar hon min påse och visar och berättar pedagogiskt och förståeligt hur man öppnar dem. Tar tag där bakom handtagen vid vecket och öppnar och vips så är det liksom ingen konst längre. Jag häpnar och det enda jag undrar över i det läget är varför ingen kunnat visa mig det där för sisådär trettio år sedan. Det hade besparat mig år av frustration. Varför finns det liksom inte instruktionsfilmer på YouTube som visar detta viktiga trick. Finns det likande trick för påsarna vid fruktdisken? För flytande tvålbehållare? Jag häpnar!

Börjar dagen med att, först lyfta ut en död näbbmus och sedan jaga en levande i trappen. Dom är snabba dom där rackarna men ingen konst för katterna att ta såklart, o-coola gubbar får dock kämpa lite mer om dom vill få fatt i en. Men jag får tag på den till slut och kan lyfta ut den i en vinterhandske som den biter sig hårt fast i vilket gör en o-cool gubbe glad att han har den där vinterhandsken. Också en i grunden snäll vegetarian som jag ter sig kantänka hotfull för en näbbmus.

Vackra varelser är det definitivt. Finns tydligen massor i år. Huggormen här på tomten och den ständiga strömmen av dem som katterna hämtar in, tyder på det. Men katter äter inte näbbmöss. Leker bara med dem, plågar verkligen och dödar dem till slut. Det känns ganska ovärdigt faktiskt, men dom tänker väl inte så katter. Tänker träning och liv är inte heligt på något sätt i naturen. Det är bara något som vi människor har hittat på. Liv finns det mängder av. Man får glädjas med rävar skator, ugglor och alla andra där ute i skogen som måste ha ett riktigt delikatessår i år. Men bävar lite för vintern då de här rackarna ju brukar leta sig in i husen och om alla skall in i år så lär det bli trångbott i väggarna här i kåken. Men det finns plats såklart. Jag bjuder gärna på det.

För några veckor sedan började lukta väldigt illa i studion. Just under studion har vi torpargrund så jag förväntade mig minst en död skabbräv eller något ännu värre under kåken. Har hänt förr. Men frugan nosade fram en ruttnande näbbmus som låg i ett hörn. Riktigt äckligt. Någon katt har tydligen haft för avsikt att också förära låtsasarbetare på låtsaskontor med studio med delikatessen.

Men annars är det städning som gäller idag. Det är liksom min uppgift, framförallt nu eftersom jag går här hemma och dräller. Gör det gärna dessutom. Bara jag får igång lite musik i öronen så funkar allt sådant där. Jag kan vandra runt där med dammvippa, dammsugare och skurattiraljer med huvudet fullt av funderingar. Tänker som bäst när jag handdiskar faktiskt, stående där med huvudet lutat mot skåpluckorna och i en annan värld. Men nu för tiden har man ju diskmaskin så man står ju inte där så ofta. Det smådiskas bara och då hinner man inte tänka så långt. Månne kommer det här från jobb på fabrik. Hörlurarna fanns där redan då men musikmaskinen var en kassettbandspelare som man kunde ha i en rem över axeln. Sög batterier såklart. Oftast med Black Sabbath i lurarna, och så funderande i huvudet såklart. Alla gjorde nog det där med de monotona jobben som de flesta hade där på fabriken. Det behövdes inte tänkas på så mycket praktiskt oftast. Alla längtade till helgen när de riktiga livet väntade, ja 75’an också såklart, den som hämtades ut på torsdagen efter jobbet eller före beroende på skift. Men det var inte bara supande på helgerna för att orka leva. För de flesta var det då det riktiga livet levdes också. Man byggde saker, gjorde storverk där på helgerna innan man gick tillbaks till fabriken och behöverintetänkajobbet. Percy Barnevik har en bra saying om det här i ett sommarprogram för några år sedan. Just om det där att använda människor på rätt sätt.

“Här sitter människor och vänder papper hela dagarna och sen så går dom hem och bygger en båt”

Det finns så mycket i dom orden. Om alla gjorde det dom egentligen vill, vågade göra det, så skulle vi få en helt fantastisk värld. Men man gör ju inte det och vandrapåmentalitet har det ju varit på alla arbetsplatser man varit på. Folk har enorma talanger inom olika områden men går ändå zombiefierade vidare som handläggare, lärare, sjuksköterskor eller vad det nu är. Men det finns såklart en del som träffat rätt också. Då mullrar det liksom om människorna. Man brukar höra det långt innan man ser dom själva. Dom där som är där dom skall och gör det dom är avsedda för att göra är som egna energiverk som får energi av att göra det där dom tycker är roligast i hela världen. Man hör ibland folk säga att “jag gick in i väggen men jag jobbade ju med det roligaste jag visste” men det tror jag inte ett dugg på. Det är självförnekelsen som tar dom över stupet inte jobbandet. Det är den vi ibland måste försöka genomskåda. “Jag älskar det här” eller “jag älskar dig” med för den delen. De där sakerna man upprepar som ett mantra så ofta att man liksom tror på dem. Man måste pröva dom där starka övertygelserna och känslorna ibland. Sätt dom på prov. Ett utmärkt tillfälle är under städningen, diskningen eller gräsklippningen när det ju inte finns annat man kan göra. Kommer man fram till att, nja, just det där var nog något som någon annan ville eller tyckte så får man allt trycka hårt på knappen för katapultstol och fara ut mot ett bättre liv men en jävla smäll. Annars blir man sjuk och mår skit.

Men nu skall dammsugaren fram här i huset. Åker den fram så åker katterna ut. Dom har ingen som helst förståelse för varför man skall hålla på att väsnas sådär när man i lugn och ro kan ligga och vila i en soffa och drömma om världar som katter har för vana att drömma om. Till viss del måste man ju ge dom rätt såklart.