Category: Betraktelser & Berättelse

Poeten har nått hundra idag. Hundra, 64 decimalt och 01100100 binärt, eller om man vill krångla till det 144 oktalt. Fina tal, magiska tal. Jag har sett bra grejer det här året, sådant som består och som kommer från flera personer, inte bara poeten. Det är en ynnest att få leva i en sådan tid. Men det händer grejer i världen. “Maker-rörelsen” breder ut sig. Helt plötsligt har det blivit lite fint att verkligen göra saker i stället för att bara prata om det. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Fast i Sverige har vi nog alltid varit ganska bra på det. Percy Barnevik sa

“Här sitter man och vänder papper på ett kontor hela dagarna och sen går man hem och bygger en båt”

apropå att utnyttja folks fulla potential. Den finns ju där hos alla men jag tror att hos oss så är det också rätt många som verkligen gör slag i saken. Startar företag och patenterar eller säljer det man gjort. Vi är duktiga på att göra saker “i det här landet”. Det är i alla fall det man oftast hör från utländska vänner. Dom förstår sällan hur ett litet land som Sverige kan komma fram med så mycket ny innovation inom så många olika områden. Är imponerade av oss helt enkelt.

Sen kan jag tycka att chefstillsättningarna är lite sisådär. Det verkar många gånger som man skall vara ett riktigt stolpskott för att bli chef. Fungerar man inte bland människor och är man inget vidare på sitt jobb så blir man oftast projektledare eller chef. Jodå det finns jäkligt många bra chefer också, eller ja några. De flesta tillhör ändå “pratarna” eftersom “makers” inte vill ha de där jobben. Egentligen har jag bara haft två bra chefer under mitt liv. Sådana som lyft och fått oss andra att uträtta storverk. Sen har det varit en enda grå massa av just pappervändare som inte ens går hem och bygger en båt. De man som anställd bär på sina axlar utan att få något endaste lilla tillbaks, men som man mestadels kan ignorera och som ignorerar de under sig. Sen dom riktigt dåliga. Har nog bara mött en, men han var å andra sidan skitdålig och rädd så jävla rädd och är nog det fortfarande i någon håla. Men chef är han inte längre.

Gråa massans chefer åker hem till familjen på fredagskvällen när de andra i projektet skall jobba övertid hela helgen. Pratar jävligt mycket om hur otroligt duktiga alla är och vilken bra insatts de gör för företaget, sen är de borta. De bra cheferna står där mitt i  i alltihop och gör sin del, försöker i alla fall,  åker och köper pizza där sent på kvällen och fixar coola och en låda godis och uppmuntrar, uppmuntrar, uppmuntrar och stärker när alla är trötta och sluta och inte tror att man någonsin kommer att gå i mål. De fixar en fest sen när projektet är slut där alla får supa skallen av sig i reset och upphämtning inför nya stordåd. För det är just det de får en att känna att man gör de där bra cheferna. Stordåd.

Men det är såklart svårt att vara chef. Ensamt. Oftast får man skit både uppifrån och nedifrån. Chefer behöver bra chefer i sin tur för att bli bra på det de gör.

Det som är bra med att vara egen företagare är att man inte har någon annan chef än kunderna. Dom kan iof ibland vara ett helvete att ha att göra med.Men när fakturan är betald glömmer man det och rullar vidare. Sparka lite på en väg om det är för jävligt. För dom har ju rätt dom där bortskämda kunduslingarna ändå. Det måste ju och skall vara så.

Men nu har jag inte tid att prata mer. Nu skall jag göra. Lite som poeten som passerat hundra.

Rysskyla skriket Aftonbladet ut. Ja det är ju inte så kallt att man smäller av direkt. Men det är första frosten här på vår kulle i år. Det är sent. Den brukar komma mycket tidigare andra år, oftast i augusti. Dags att köra igång pannan antingen man vill eller inte. Krypa till korset liksom. Traktorn var hit med en pall pellets för en liten stund sedan. Pall, reservpellets, annars är det större bilar och större mängder som sprutas in i huset med kraft. En pall är som en endaste svälj för det här huset.

Med kyla följer ofta solsken, så också idag. Den strömmar in genom stora oputsade fönster på låtsaskontor här på morgonen. Så mycket värme har solen inte med sig. Det är sant. Men lite och strålarna lyfter gärna sinnet lite gran också en sån här morgon och det får man vara glad för.

Jag är inte sådär deprimerad och grubblande av mig. Men däremot ofta nedstämd, mollstämd. Jag trivs nämligen rätt bra i det där mollstämda läget, det är mera jag än att vara glad och skrattande och glättig. Säkert betraktad som en tråkig person av andra. Det får man ta om man hittat sitt läge stämläge där de stående vågorna jobbar som de skall. Jag har för länge sedan slutat försöka bevisa att jag är något annat än en o-cool gubbe. Trivs oerhört bra med att vara det. Ibland går det så långt – eller ofta om jag skall vara ärlig –  att jag verkligen tvingar ner mig i det där läget. Minnen och musik är bra verktyg för det. Lugn och lite lagom nedstämd så fungerar kreativiteten som bäst. Då flyter det på. Tankarna ordnar upp sig och strukturerar och hittar lösningar på problem.

Den andra delen av mig är mer manisk och påvräkande. Det är där jag producerar kod i mängder. Cyklerna är mätta mer i timmar än veckor månader och dagar. Lithium behövs inte för musiken eller tankarna fungerar lika bra, om man vill dämpa, men det vill jag oftast inte. Än så länge. Vi har alla det där bipolära i oss det är vara cyklerna som är olika och amplituden på toppar och dalar som varierar. En del har dalar som gör att de inte orkar kliva upp ur sängen på morgonen. Andra toppar som får dem att naken rusa ut på gatan och dansa i pur glädje. De flesta andra av oss ligger inom mer hanterbara ramar. Men för alla av oss handlar det om jämvikten. Har vi det ena så har vi det andra.

Så när jag sitter där vid havet och ser en obruten horisont och hör vågor slå mot land eller står på berget och blickar ut över Hälsingland så är det motsatsen till allt det där mollstämda där i mitt hjärta. Där finns glädjen som fyller min kropp och mitt sinne. En stark självklar glädje över att få finnas till i just den stunden och att få vara en som lever och får se och uppleva just detta, just då. Eller också kommer glädjen från att sitta med någon och prata om det förunderliga, med ett vinglas i handen en hel natt. Lösa livsmysterierna eller bara konstatera att de finns. Eller i studion framför mikrofonen eller med basen eller gitarren i handen när tid inte ens existerar och allt bara är onyttigt och skönt och bra och mitt. Eller i skrivandet. En senkommen glädje. En seger över lärare som försökte döda en berättarglädje jag alltid haft men som likt ett frö under asfalt, som bryter det hårda skalet och vill, VILL bli en blomma som växer i ljuset, nu lever i mig.

Lärarna fattar fortfarande inte, det är sant. Men det är deras problem. De behöver akademiledamöter som leder dem och talar om vad som är rätt och bra och viktigt och skönt att läsa. Själva har de inga preferenser annat än att kväva och döda så många de kan så att de helst blir samma osäkra varelser som de själva. Hit läser ingen av dem. Det vet jag när jag skriver det här. De har redan avfärdat, förkastat mycket, mycket tidigare.

Nu ropar en talgoxe på mig utanför fönstret. Vill ha mat – det är ju kallt. Bortskämd. Mat finns det ju massor av den här tiden i skogen och på åkrarna. Men snart skall också dom och alla andra som besöker vårt fågelbord få mat. Det är också en glädje och dom har blivit vänner här på kulle.

Gräsmattan är full med äpplen nu. Låter dom ligga. Rådjuren sparkar fram dem med millimeter precision långt in i december. Godis för rådjur, ett år så också för en gammal björnhona.

Nu skall jag sätta igång pannan och driva ut kylan ur det gula huset på kullen. Också det är en glädje att fröjdas över denna vackra, kalla septemberdag.

Måndag är det ju. Nordliga vindar. Ja det betyder ju i vindars fall att dom kommer från norr. Pratar man om t.ex trafik så är den sydlig eller nordlig beroende på vilken riktning bilarna rör sig åt. Meteorologer! Japp, dom går liksom inte klart fysikerutbildningen, hoppar av rent av innan halvtid och det märks sen liksom. Det där vetenskapliga blir de liksom aldrig några hejare på.  Som med “nordliga vindar” och tioårs klimatprognoser med +/-1 grads osäkerhet när man inte klarar det ens för nästa vecka, och till och med erkänner det. Ett skämt men bra att ha när dom gissar rätt eller rent av är nära. Eller också inte. Oftast blir vädret detsamma som idag och blir det något annat så blir det inte som idag men då är det definitivt en ökad chans för att det skall vara samma väder dan efter också. Sånt är väder. Det håller gärna i och hänger med.

Jag är ganska skeptiskt till alla scenarier som pekar på jordens undergång. det verkar finnas något i oss människor som gärna vill tänka åt hållet att det går åt helvete.  Förr var det präster och andra som stod där och basunerade ut det här. Nu är det media som gör det och som får utomordentlig hjälp av forskare som är alldeles till sig i trasorna över möjligheten att få medial exponering och i och med det ytterligare miljoner till sin forskning. Innan man lyssnar borde man också titta på varför folk säger saker eller inte säger saker. Det gäller liksom båda sidorna även om vi ofta bara får höra undergångssidan. Men hör man en forskare säga  att han/hon är säker på något, japp då vet man att är åt helvete. Saker kan “tyda på något”, “peka på något” osv precis som det gör. Men vad konsekvenserna blir kan vi bara gissa. Just för att vi som  ibland låtsas veta så mycket egentligen vet så förbannat lite.

Men om man nu vill att det skall gå åt helvete då? I alla fall vill tro att det gör det! Hur gör man då? Ja inte fan vet jag. Det är väl det gamla vanliga som gäller fast i ny klädsel. Starta en blogg. En poddradio. Kör lite tub-videos, ut och föreläsa om domedagen  och varna utav bara helvete. Funkar inte det så får man väl ta till gamla vanliga trick som att ställa sig i ett gathörn med en bunt flyers, bibeln (eller senaste klimatrapporten) och en sandwichskylt som tydligt ropar ut budskapet. Den 22 Oktober går jorden under, ja eller i alla fall 2030 om inte “de andra” gör något. För det är alltid “de där andra” som skall göra något.

Men egentligen finns det ju naturligtvis inget att skoja om när det gäller det här. Vi utövar en rovdrift på jorden. Japp, VI. sitter där med våra mobiler, datorer och TV och bilar och hela den där skiten man har i lådor och skåp så vi är medskyldig hela bunten till den där rovdriften. Men då blir det ju förbannat svårt alltihop.  “Dom där andra” måste ju göra sitt först. Eller hur? Dom är ju värre, fulare och har mycket, mycket mer i sina skåp och lådor. Inte fan är det vårt fel och ansvar de där fabrikerna som spyr ut alla de där växthusgaserna. Vi som är helt oskyldiga ända in i kabooooooooomen.

Handla på kamrat så slipper du tänka på skiten. Handla mer för varje klimatrapport som får dig att må skit och trösta dig hela vägen in i härligheten. Så tycker jag.

Har tänt ljuset nere på låtsaskontoret igen där det röda ljuset står och fladdar i draget från otäta låtsaskontorsfönster på ett slitet skrivbord som varit med i så många, många år. Inte ett bord som det går ställa höjden på. Sånt är lyx här. Tror faktiskt jag köpte det redan 1985 eller 1986 av någon som bodde i Danderyd. De fina posha delarna. Kom från någon myndighets snofsiga kontor i innerstan har jag för mig och det var mamman till en praktikant på vårt företag i Täby som sålde det. Tvåhundra spänn, utan luftpicka. Ett kap.

Det finns ingenting alls som är märkvärdigt med det här skrivbordet. Inte ens åldern är speciellt märklig i vårt hus. Vi har ett i ek som är från fyrtiotalet också. Det som var farsans ett tag. Vi är lite lika faktiskt skrivbordet och jag. Båda har sina repor och märken och det mesta av lysteret har sedan länge försvunnit. Men vi står fortfarande på stadiga ben och vi fyller vår funktion lika bra som förut fast de flesta såklart inte vill ha oss. Vill ha yngre, nyare, vackrare istället som det går att anpassa benhöjd och annat på.

Jag vet inte hur skrivbordet egentligen tänker över det där. Själv har jag nog nått en slags acceptans. Men kanske är det lättare för mig som aldrig någonsin levt mitt liv på ett flådigt direktörsrum i Stockholms innerstad, som inte trodde att pensioneringen skulle bli i en paradvilla i Danderyd. Det är nog svårare för bordet som kom, eller handlöst föll ned till, fattigmanslägenheterna i Hägernäs och sen ännu värre, fraktades ut till bondlurkarna ute i skogarna till ett Hälsingland som flådiga solida direktörsbord inte ens visste existerade. Jag vet ju inte. Vi känner för varandra men diskuterar aldrig sådant bordet och jag.

Eller också gillar det läget. Är nöjt över att få vara en av de riktiga inventarierna på ett låtsaskontor och att låtsaskontoret faktiskt nästan är på riktigt igen. Att alla de där kretskorten som värmer dess yta och alla de där papperen med specar och tankar och idéer som oftast täcker varje fri del, egentligen betyder något för både bordet och han som sitter där och låtsasarbetar.  Men man vet ju inte. Säkert är det i alla fall att bordet får hänga med ett tag till. Kanske blir det barnen som får bära ut det och elda upp det en dag. Det är inte tillräckligt vackert för att sparas av någon annan än mig.  Men om just det vet varken bordet eller jag något endaste alls just nu. Vi kämpar bara på och gör så gott vi kan. Samlar på oss lite mer skrapmärken, fläckar och håligheter. Allt det där som skulle kunna berätta om våra liv, om någon ville lyssna, och som faktiskt är beviset på att vi verkligen levat på riktigt.

Jag håller emot allt jag kan. Ingen panna startas förrän i Oktober. Tamefan inte. Men skall man starta då så måste man ju beställa pellets nu, så jag gör det. Sitter där och fryser på ren vrånghet mot höst och vinter och väntar på leverans. Tio dagar så man får hålla ut.

Ett elelement hjälper till på låtsaskontoret. Har två vedkaminer som står här oinstallerade som inte kan installeras innan jag får en takbrygga på plats. Något som inte har varit lätt att få till. Men nytt försök nu igen och vi hoppas. Vedkaminerna blir bra den här tiden på året när de går att köra igång. Studion får stå kall. Man skall ha mycket rock & roll i kroppen för att sitta där nu. Som i helgen. Till slut når den där kylan hela vägen in i en liksom. Det tar en jävla tid och mycket värme att få ut den igen. Det är precis som ett utkylt hus. Det är inte temperaturen, den som termometern visar, som egentligen gäller. Också husen har ett inre skelett som skall värmas upp innan det kan nå de ombonade och sköna stadiet.

Så jag kryper till korset och beställer en pall pellets här i byn också, den som levereras till kvällen och räddar helgen när man pratar om flera minusgrader.

Uppvärmningen är den kostnad vi har. Huset är betalt sedan länge och visst behöver det renoveras och så men inte heller överdrivet mycket eftersom det inte finns en chans att man får tillbaks pengarna man satsar. Så det får förfalla lite lätt. Behöver stå tills man är död och borta sen spelar det ingen roll. För stort för två personer såklart. Ända upp till 500 m2 om man räknar efter i alla skrymslen. Men osäljbart. Skall man härifrån så är det bara en tändsticka som gäller. Känns synd det också för då skulle läraren och kvarsittarna inte ha någonstans att vistas om nätterna. Man får tänka på dem som alla inte ser också.

Men även om vi bor för stort så bor vi såklart fint här på vår kulle. Vi kan liksom titta ner på dragspelarens hus och sen på resten av byn. Den jag hatälskar. Det rosaskimrande gillandet är borta sedan många år. Ja jag vet det skulle bli så på Gotland och i Provence också. Efter passionen ser man klart igen. Här gräver man där man står vilket såklart är bra. Men till slut när hålet blir för djupt så ser man inte framtiden alls och det är såklart åt helvete. Men orkar inte med det där längre. Gör min grej och skiter i det där utanför. För de som befinner sig där utanför sitter jag bara hemma och har alltid gjort så  i alla fall. Nått med datorer håller jag visst på med. Vi har jämvikt där, byn och jag. Förstår oss inte riktigt på varandra men vi är alla förlorarna som blev kvar här. Se där något som verkligen sammanför oss.

Men vi klarar oss alltså på lite här. En normal lön drar oss runt. Japp, det är bristen på utgifter som ger utrymme till annorlunda liv. Om man nu alltså kan tänka sig att köra en gammal Renualt och bo såhär i skogen och inte komma så långt på semestern. Men på något sätt kämpar vi alla. Varesig man bara sitter hemma som jag gör eller är på en arbetsplats som man hatar. Pris skall betalas, men det priset är tack och lov lägre här ute i skogen om man nu i alla fall en eller två timmar eller i alla fall en  en halvtimme i veckan bara orkar stå ut med sig själv. Gör man inte det så kan det bli så in i helvete högt det där priset. Så högt att det blir dyrt till och med för sådana som Kamprad och Gates.

Men imorgon varmt igen då. Man börjar det där bärandet. Tjugo ton skall in och eldas upp den här eldningssäsongen också. Ändå bär man ju inte så stor del av dagen. Men man fattar liksom vilka monument man skulle kunna bygga över livets jävlighet eller kanske kärleken om man bara bar en hink hela dagarna med vad fan det nu är man behöver bära för att bygga monument av. Byggde något så att man blev ihågkommen. Eller om man var tusental som gjorde det. Fast nu när vi är i brunskjortornas tid igen samarbetar vi såklart inte. Socialistiska fina principer har fått ge vika för det egoistiska. Man får nog bära själv som man alltid burit, bar och bär.

Jag ser fallskärmshoppare i oändliga antal som landar på Gärdet i Stockholm. Ryssar. Varför Ryssar här undrar jag? Men det är det, det är tusentals ryssar som faller ner från himlen där över Stockholm. Uthoppade från stora mullrande transportflygplan högt där uppe. Det är en bild som från dagen D. Invasion. Men här är det ingen som skjuter. Inget exploderar. Bara alla dessa vita fallskärmar med en soldat hängande i varje som nu når marken och landar vigt och vältränat.

Väl nere i gräset så grupperar man sig. En grupp springer mot Kaknästornet, en grupp bort mot Filmhuset, en annan åt ett annat håll, andar åt andra.

Så är alla borta. Flygplansmullret hörs inte längre. Fallskärmarna sveps bort av vinden över Gärdets fält. Det är tyst och jag undrar vad jag egentligen sett.  Det undrar jag än…