Category: Betraktelser & Berättelse

Innan vi åker förbi Träförädlingen så känner jag doften. Doften av en far. Starkare ju närmare vi kommer spånhögarna. Sådär doftade han. Spån, metanol. Minnena rusar i mig. Jag har minnen härifrån jag också från några år, han hade hela sitt liv här. Lars-Erik Järvefelt, ägare och chef över alltihop,  som trodde på honom. Lätt honom bygga sina maskiner och uppfinna nytt. Finansierade patentansökningarna och gav en ung teknisk begåvning ett liv. Blev kamrat också, inte bara ägare och chef.  Det här var viktigare för min far än vi som fanns där hemma. Natt och dag fanns han här genom hela mitt liv. Det var på helgerna (i bästa fall) man såg honom. Trött men nöjd efter en veckas slit. Trettontimmarsdagar, sextontimmarsdagar, fyrtioåttatimmarsdubbeldagar.  Viktigare därför att det var det här han levde för. Jag ärvde det där till glädje och sorg.

Och visst tjänade han bra. Verkmästarlön. Inkomster från patent. Men Järvefelts tjänade såklart storkovan. En del är kapitalister och en del är proletärer, också verkmästare tillhör de placeringar som skall förräntas och ge avkastning. Men det kunde ändå inte vara bättre. Här fick farsan det liv han ville ha.  Sen när Järvefelt sålde och det gemensamma bolaget avvecklades så var det inte samma sak såklart. Men pensionsförsäkring möjliggjorde tidig pension och tio lyckliga år för en älskad farsa, samtidigt vaktade Järvefelt miljonerna med allt stigande oro. Aktieinnehav måste öka, öka, ÖKA i värde. Fanns det längre tid för liv?

Till jularna kom han hem till oss med fru Irma. Båda alltid lika vänliga, alltid lika trevlige. Fruktkorgen. Morsan, bondflickan som visste sin plats, nervös inför besöket som hon visste kom där en dag eller två före jul. Det här var finare folk. De som byggt det moderna Edsbyn, det som “ville och kunde”. Kakor, finporslin och allt det andra fina framplockat inför överhögheten, det som säkert bara var skit för dem i alla fall men det finaste som fanns hos oss.

Men utan dem hade vi inte haft telefon så tidigt, lägenheten med Voxnan strömmande utanför, flyget till Mallorca, Lapplansresan, segelbåtsturen som jag aldrig glömmer och allt annat. Det fanns saker att vara tacksam för. Men arrendet för tomten där i sumphålet vid Lössnan som Ivarsson släppte till efter Järvefelts övertalning (släkt emellan) var såklart ett hur tydligt tecken som helst på vem som bodde på solsidan och vem som i grund och botten var arbetare. Därifrån fick morsan och farsan ta sig för egen maskin och gjorde det när de hittade huset i Samuellsfall. Hittade en pärla som bara var deras och kontant betald.

Efter ett år på gymnasiet så började jag alltså där på Träförädlingen själv. JAG VILLE SPELA! Det var så starkt inom mig. Inte läsa en jävla massa skit och definitivt inte på en ekonomisk linje. Hur i helvete hamnade jag där? Järvefelt igen? Fotohögskolan hade varit en mer logisk väg. Men som sagt jag hoppade av. Det suckades. Men jobb ordnades. För ung för att stå vid maskin så skotta spån. måla, spola isar för att bära tunga traktorer och virke  var det som gällde. Black Sabbath i öronen genom påhängd kassettbandspelare som slukade batterier.. Men besvikelserna uttalades aldrig. Det var Järvefelt som gav utlopp för dem också.

En dag på fabriken när jag mötte honom i trappen upp på väg mot taket. En riktigt utskällning fick jag för att jag slutat skolan och svikit min far. En äkta råutskällning med rött ansikte och allt. Men för en som skulle bli popstjärna tog det naturligtvis inte alls. Jag skulle minsann “visa dom jävlarna”. Men jag fattade ju att farsan var mer besviken på mig än vad han gett uttryck för. Men JAG VILLE SPELA och det kunde ingen sätta stopp för. Svårare än så var det inte och jag var gladeligen beredd att betala ett mycket högre pris för det än vad det kostade att vara verkmästarens son där på Träförädlingen.

Min farsa var naturligtvis bara en av alla de som jobbade där på Träförädlingen. Varken mer eller mindre. Familjen Järvefelt ägare. Bra ägare, jag kan inte tro annat. Gav många människor tryggt arbete och parerade lågkonjunkturer med att spara i ladorna som man gjorde i Edsbyn fram till sjuttiotalet. De glappa skiftnycklarna jag har i källaren låter mig aldrig glömma verkstaden och fabriken. De som kasserades men som togs hem av farsan när nya köpts in. Kunde användas ett tag till. Gör det än idag här hos mig som svär varje gång över deras förbannade glapp men är för snål för att köpa nya.

Doften jag känner där vid träförädlingen när vi åker vidare mot Erikshjälpen med trettio kassar böcker som minner om andra liv är ändå farsan. Kan aldrig bli annat. Men kanske är den en annan farsa eller en annan morsa för någon annan. Det kan jag leva med. Järvefelt luktade såklart inte sådär, det kan man i alla fall vara säker på. Om nu stålar luktar alls.

Solen skiner in bakom gardinen redan på morgonen. Det är konstigt för klockan är bara halv åtta och fönstret ligger definitivt åt väster, ja snudd på nordväst. Men dess strålar kröker sig väl först över Örnberget och sen runt eller över huset för att sedan lysa just på min gardin tänker jag där jag ligger. Gillar det där, att kunna ligga och fundera en stund innan jag kliver upp. Speciellt på helgen. Även vi låtsasarbetare känner annars pressen att gå upp och i alla fall vara låtsasproduktiva som er andra. Allt detta solljusslingrande förvånar mig inte. Jag har varit med om det mesta numera och jag behöver inte ens längre kontrollera att jag verkligen befinner mig i den säng jag tror innan jag gör den saken klar för mig. Man måste tro på det omöjliga för att få uppleva det.

Så jag går upp. I vårt hus får man vara försiktig med det. I går låg en näbbmus försynt placerad bredvid sängen både på Karins och min sida. Vi verkar ju gilla de där näbbmössen vi människor eftersom vi tar hand om dem så fort. Katterna ratar dem. De smakar illa och är bara till för träning och i år har det verkligen varit ett riktigt bra träningsår. Jag har aldrig sett så mycket näbbmöss varken med det öga jag ser skapligt med och det som jag ser mindre skapligt med.. De flesta halvdöda eller döda då eller ibland skrikande ut sin dödsångest i katters käftar. Räddat några stycken. I handskar och i sopskyfflar men är väl tveksam om han/hon/det antecknar och sätter det på pluskontot. Vackra är de i alla fall näbbmössen, riktigt vackra.

Sork gillar katter däremot. Sork skall också gärna ätas inomhus. Själva ätandet försiggår under ett kraschande knakande ljud och efter inmundigandet av djuret finns alltid en lever kvar. Liten lever liten sork, stor lever stor sork. Ibland stor som efter en vattensork. Som en clementin ungefär och då fattar ni hur stora vattensorkarna är. Riktiga bruna bestar och mycket, M Y C K E T äckliga att finna insläpande till sitt hus av en katt som dessutom hest önskar sig beröm och gärna applåder, förutsatt att de utdelas värdigt, för denna bedrift. Men man vänjer sig. Utom när man är upp och kissar på natten och tjoffs, träffar en sådan där lever där i mörkret med hälen.  Det vänjer man sig inte vid. Aldrig någonsin.

Men tidigt upp denna morgon alltså. Anledning i mitt fall att jag sov ganska länge på soffan igår. Fredagssoffsov. Jag hör ibland kvinnor gnälla ibland över att deras män sover i soffan på helgerna och är så glad att jag inte bor tillsammans med en sådan skithög. Ja de gnäller över en massa annat också som deras män gör. Hör aldrig deras män klaga på dem. Det gör mig ledsen eftersom de där kvinnorna inte förtjänar sina män. Är man trött så sover man, i alla fall om man tycker det nu är skönare än att titta på en gammal långfilm eller Doobido. Vad gör det liksom? Slappna av lite. Njut lite. Det är skönt att fredagssoffsova. Livskvalitet!

Efter frukost och te så lyckades jag somna en stund till i samma soffa. Skönt på morgonen också kan ni tro, i alla fall om man har tagit täcket med sig dit till den gröna IKEA soffan. Och det har man ju. Man är ju inte dum heller. Ibland alla fa?l. En Butterkaka finns det. Jag är helt såld på sådant. Bullar och annat kan liksom plockas in i det oändliga. Så gott är det. Nej inte nyttigt. Men gott. Så efter någon timme där som till större delen består av att sova så är butterkakan slut. Frun hävdar bestämt att hon ätit bara en liten bit Så hur den då kunnat bli helt slut och förvandlad till bara några smulor och lite kladd är ett underbart mysterium. Något att använda resten av lördagen att fundera på, och så gör jag också. Kläder på och ut i solen får det bli. Sen vandrar jag runt där och funderar vart Butterkakan tog vägen innan det är dags för en kopp kaffe vid tre och inte ens då är mysteriet löst för Butterkakan lyser med sin frånvaro.

Sitter här och sippar på en fredagswhisky. Den jag förtjänar. Eller kanske inte förresten. Det beror på vem som bedömer. Sådana som jag förtjänar saker postumt, eller kanske inte ens då. Sippar på den lik förbannat. så det så. Blir du avundsjuk så behöver du inte bli det för jag köpte en av de billigaste som fanns. Smakar nog skit för dig som är van bättre.

I Bollnäs en stor del av dagen. Inte ens vägen dit är en höjdare och vägen hem har som enda förtjänst att den går hemåt. Men hur det än är så så ser alla stugor särdeles hemtrevliga ut den här tiden på året. Det blir så på hösten. Tror det är samma saker inom en som drar och drar och drar mot havet som också drar och drar och drar  mot stugorna. Som vill att man skall bosätta sig i dom. Värma upp dom och sitta där inne och kurra så högt man kan genom en kall vintern. Men man åker förbi såklart.

Rondellen på norr i Edsbyn har blivit en f*tta. Antar att inre blygdläppar och klitoris är på väg för installation före vintern för att fullända skapelsen. Kanske en mindre fontän också. Måste själv ta tre varv genom rondellen i pur förvåning. Hör ungdomar och äldre stämma möte vid “fittan” i framtiden. Tycker Edsbyn har varit riktigt vågade där. Med en stor fallos vid rondellen vid ICA så  blir det liksom fulländat det hela och med korrekt genustänk.

Annars är Edsbyn ganska dött för mig nu för tiden. Jag tankar här och åker igenom men det står stilla och verkar mer dött nu än den död jag längtade så fruktansvärt ifrån på sjuttiotalet. Hör vänner sjunga byns lov med högljudda röster. De som är kvar och som alltid varit kvar och jag avundas dem. För liket doftar inte ens gott längre. Det är bara så. Det går inte vara så blind och okännande att man inte känner och ser det. Allt är inte bra. Inte ens en fittlikande rondell med ett spretande  ben mot Bollnäs och ett mot Voxna kan göra något åt det.

Men så älskar man Edsbyn då ändå. Men det ä människor från förr och mest minnen det där. En massa gammalt folk och skit.

Trevlig helg på er!

När jag kommer in genom studion så slår citrusdoften emot mig.  Det står där nämligen citronträdet just nu och torkar ut lite så att vi orkar bära upp det för alla trapporna. Jag tänker att det finns folk som lever med det här som vardag. Har citronträd istället för äppelträd i sina trädgårdar. När all den där doften omsluter mig på morgonen avundas jag dem såklart. Det här är så tydligt, klart och starkt och temperamentsfullt. Man förstår att människorna som lever i närheten av det här varje dag blir sådana också. Smakrika inuti som citrusfrukterna och tydliga, vackra och synliga utanpå som citronskal och apelsiner.

Ute blåser det, men temperaturen håller sig över nollan. Det är löv som skall blåsas av grenar den här tiden på året. Hamna som täcken på marken inför en kall vinter. Skydd för de som vilar där under. Ett oerhört slöseri med både resurser och energi där vi människor ligger i lä. Kasta bort bara för att på våren bygga nytt. Vårens ruttnade växtlighet är riktiga klimatbovar med alla sina utsläpp av växthusgaser, men den här tiden på året nöjer de sig med att skräpa ner. Men det är kretsloppet som gör skillnad. Energi är inte problemet. Det finns hur mycket energi som helst. Material också så länge man återvänder så mycket man kan. Detta återanvändande som det inta går att komma ifrån. Till slut återanvänds allt antingen man vill eller inte. Det är bara att titta på ett hus som lämnats åt sitt öde. Det tar några år tills taket ger sig. Sen går alltihop väldigt fort. På tio år växer träden genom det och efter trettio finns inte mycket kvar och definitivt inte så efter 100 år. Det mesta av det vi ser som beständigt är inte det.

Vi skall följa Voxnan ner mot Edsbyn och Bollnäs idag. Den måntaliga bunkringsturen. Fylla på i alla förråd och se till att vi har lite att ta av under kalla oktoberveckor. Det skulle aldrig fungera att bo här annars. Kanske kan man få sig en flaska whisky också om man är riktigt snäll. Också det måste anses höra till höstglädje. Inte då för att det dricks mer whisky på hösten utan för att de öppna spisarnas brasor med kalla ylande vindar utanför fönstret kräver inmundigandet av den bärnstensfärgade drycken. Sippandet över timmar, funderandes framför en sprakande brasa. Man kan ha det sämre. Definitivt så. För säkerhets skull har vi två öppna spisar så man kan variera sig lite. Är båda upptagna kan man alltid sätta sig i pannrummet. Där brinner en ständig eld.

Nu skall jag planera lite för låtsasjobbandets avslutande. Äntligen händer det. Liv och riktigt arbete kryper in i den här personen också igen och därmed lite stolthet för att finnas till och vara. Kontoret skall bli ett vanligt kontor, jag bli riktig företagare. Den identitet jag egentligen aldrig kan komma ifrån. Skall nog till och med hänga upp ett “välkommen till Grodans Paradis AB” på kontorsdörren igen.  Bara för att det känns rätt att göra så, inte för att det är så många som verkligen kommer in utifrån genom den dörren. Det är mest postflickorna. de som levererar paket och räkningar med leeenden och sen jäktar vidare till andra.

Jag blir sådär trött idag som man blir ibland. Det är konstigt hur också låtsasarbete kan trötta. Vissa dagar kan det krama om en som man gör med en våt trasa och orken bara försvinner ut i rymden genom första bästa ventilationskanal. I det här huset finns det springor i fönster och väggar och lite överallt där ork kan försvinna ut snabbare än en ambitiös arbetsförmedlare kan packa och dra hem för dan. Det är mycket ork och hopp som försvunnit ut genom dom springorna genom åren.

Men efter middag och regionala Dalanyheter (eftersom vi inte får in våra egna) och Rapport där Lisbeth glömt att sätta på micken efter att hon kissat, så sitter man då här på låtsaskontoret igen. Ljuset är tänt. En hund skäller på andra sidan dalgången. Den som brukar göra det den här tiden. Ju kallare, desto fler får den sällskap av. Vinter och måne och jakthundsserenad. Det är lika mycket Lo[o]s det också, som sågklingor på våren och motorsågar i Mars och gräsklippare klockan sju på söndagsmorgnarna. Man skulle bli förvånad om allt det där tystnade. Då var man antagligen den siste kvar och de andra 490 hade dragit och tagit hundarna med sig.

Många gånger drömmer jag om att bo så. På ett ställe dit inga gatlyktor når. Där närmaste granne om vintern finns på fem mils avstånd men på ett ställe som vaknar och väcks till liv av alla dem som längtat en hel vinter på att få komma ut till sina torp och stugor. Dom som kommer där veckorna efter att Sädesärlan gjort årets första trippande besök och lämnar ungefär samtidigt som dess ungar leker chicken race framför bilarna. Ut, bort till öde öar och avlägsna platser står en längtan i mig som om Lo[o]s inte skulle vara isolerat nog? Ändå älskar jag människorna, fascineras av det de gör. Men alltid, nästan alltid, väldigt ofta bara som betraktaren. Behöver det avskilda eftersom jag befinner mig där också bland alla de där andra. Ett autistiskt drag kanske? Eller bara vanligt lyckligt utanförskap.

Trötthet som med några skrivna meningar under en kvart nästan är som bortblåst nu . Det är så det fungerar skrivandet för mig. Precis som musikskapandet. Det ger energi. Men egentligen beror det bara på att man också eldar på andra sidan av ljuset. Förbrukar det man har snabbare. Till slut är allt uttömt och det är då man får ta sig i akt. Känna igen signalerna och skippa låtsaskontor och allt vad kreativitet heter några dagar och bara vara tills man inte kan hålla sig och bara måste igång igen. Som nu.

Nu låtsasjobbar vi några timmar i den stora njutningen över att kunna det, eller hur?