Jag blir sådär trött idag som man blir ibland. Det är konstigt hur också låtsasarbete kan trötta. Vissa dagar kan det krama om en som man gör med en våt trasa och orken bara försvinner ut i rymden genom första bästa ventilationskanal. I det här huset finns det springor i fönster och väggar och lite överallt där ork kan försvinna ut snabbare än en ambitiös arbetsförmedlare kan packa och dra hem för dan. Det är mycket ork och hopp som försvunnit ut genom dom springorna genom åren.
Men efter middag och regionala Dalanyheter (eftersom vi inte får in våra egna) och Rapport där Lisbeth glömt att sätta på micken efter att hon kissat, så sitter man då här på låtsaskontoret igen. Ljuset är tänt. En hund skäller på andra sidan dalgången. Den som brukar göra det den här tiden. Ju kallare, desto fler får den sällskap av. Vinter och måne och jakthundsserenad. Det är lika mycket Lo[o]s det också, som sågklingor på våren och motorsågar i Mars och gräsklippare klockan sju på söndagsmorgnarna. Man skulle bli förvånad om allt det där tystnade. Då var man antagligen den siste kvar och de andra 490 hade dragit och tagit hundarna med sig.
Många gånger drömmer jag om att bo så. På ett ställe dit inga gatlyktor når. Där närmaste granne om vintern finns på fem mils avstånd men på ett ställe som vaknar och väcks till liv av alla dem som längtat en hel vinter på att få komma ut till sina torp och stugor. Dom som kommer där veckorna efter att Sädesärlan gjort årets första trippande besök och lämnar ungefär samtidigt som dess ungar leker chicken race framför bilarna. Ut, bort till öde öar och avlägsna platser står en längtan i mig som om Lo[o]s inte skulle vara isolerat nog? Ändå älskar jag människorna, fascineras av det de gör. Men alltid, nästan alltid, väldigt ofta bara som betraktaren. Behöver det avskilda eftersom jag befinner mig där också bland alla de där andra. Ett autistiskt drag kanske? Eller bara vanligt lyckligt utanförskap.
Trötthet som med några skrivna meningar under en kvart nästan är som bortblåst nu . Det är så det fungerar skrivandet för mig. Precis som musikskapandet. Det ger energi. Men egentligen beror det bara på att man också eldar på andra sidan av ljuset. Förbrukar det man har snabbare. Till slut är allt uttömt och det är då man får ta sig i akt. Känna igen signalerna och skippa låtsaskontor och allt vad kreativitet heter några dagar och bara vara tills man inte kan hålla sig och bara måste igång igen. Som nu.
Nu låtsasjobbar vi några timmar i den stora njutningen över att kunna det, eller hur?