Category: Betraktelser & Berättelse

Pressen har varit här. Lasse med okänd fotografkollega. Lasse och jag känner varandra sedan många år nu. Han har väl alltid varit anställd som reporter på lokaltidningen, ända sen Hedenhös, och eftersom man inte behöver göra speciellt mycket för att hamna i tidningen här ute på skogen så har våra vägar korsats ett antal gånger.

Idag var det VSCP som stod på tapeten. Det är bra. Det är liksom lite show det där med media. Ställer man upp får man liksom spela med lite. Som när jag fick de tjugogemtusen kronorna att handla för i våras. Det  blir ju inte så roligt om man bara åker iväg och köper pellets för alla pengarna. Man får liksom bjuda till lite. Köpa lite skrot så att de har något att skriva om. Det är ju det det handlar om.

En reporter som som Lasse känner alla som bor och bott i bygden och känner allt som har hänt i det samhälle där han är verksam. De har otroliga historier och otroliga möten att berätta om de här människorna och Lasse är inget undantag. Trevlig och ödmjuk också som få. Kommer han hit så blir det lite tvärt om. Jag som vill veta saker som han har att berätta och om de inte hade så mycket andra att också intervjua och plåta så skulle han nog få suttit kvar här ännu och bli urtankad information till framtida historier.

Nackdelen med intervjuerna är att de till slut publiceras. Det är inte lika roligt. En morgon för länge sedan kom Karin rått skrattandes in med lördagstidningen där min nuna prydde hela omslaget. Då kände jag nästan panik. Men oftast är det såklart lugnare. Man behöver inte bry sig så mycket. Men ibland ger de där artiklarna en ny värdefull kontakt. Ibland inte. Men där finns värdet i det hela och varför man ändå tackar ja till de där intervjuerna.

Löv singlar ner som gyllene snö utanför fönstret. Det är vackert. Påklätt på väg mot naket som vägen in i en kärleksakt. Eller sömn om man vill det. Om man är mer praktiskt betraktande och inte sådär romantiserande som jag är. Lönnen, den mindre hithämtade från Sörmland är gul och vacker. Gammellönnen har bara några enstaka gula blad, resten grönt som om det fortfarande var fullaste sommar. De gula som snart kommer bli illröda varningsflaggor får mig att tänka på mina egna snart gråa tinningar. De som tyder på en mognad som jag ännu inte känner.

Jag gillar den här tiden. Det är min tid. Kanske beror det på födelsedag i November. Kanske är det bara det inåtvända lugna, men just nu är nog min favoritårstid om jag nu måste välja en vill säga. Helst vill jag såklart inte det. Alla årstider har sin charm och till och med den kallaste snöiga vinternatten kan glädja om man tar in den på rätt sätt. Låter öppna sinnen känna, lyssna och smaka på den.

Vi åker ut i skogen. Måste se bergen. Det är så jävla fantastiskt nu. Man tappar andan och får nästan svårt att andas när man ser ut över Hälsingberg. Vi åker upp på Hässjaberg. Farfars födelseplats. Farfarfars födelseplats och nybyggaren Nils Olofsons hem. Han som kom hit från Roteberg i Ovanåker i början på 1800 talet med sin unga fru Marghareta. Trodde jag hittat huset. Verkar som det är ett annat än det jag trott. Måste undersöka igen. Att vandra här ger en speciell känsla. Inte som han som jag kände som kunde stå på sin åker och säga att här hade man bott i femton generationer. Nej inte så imponerande. Men jag känner rötter som hugger tag i mig och säger “flytta hit”, “flytta hit” när jag går här. Ja jag skulle gärna gjort det, men allt detta är andras nu. Vi hör inte hemma här längre och kan bara vistas här som besökare. Vi de rotlösa.

Vi åker ner till Mansjön som är farsans sjö. Vår med för den delen. Här finns fina sandstränder och vi har badat med barnen här många gånger. Här är man själv. Här finns inga andra. Likholmen mitt emot den ena sandstranden. Här fick kistorna stå när människor dog under vintern tills den heliga marken gick att gräva på igen och de kunde gravsättas enligt konstens alla regler. Kanske har jag haft förfäder som legat där och väntat. Det vet jag inte. Här är björnspåren och vargspåren många. Har alltid varit björntrakter. Jag gillar det. Andra hatar det. Jag känner mer närhet till en död far här än jag någonsin kommer att känna på en kyrkogård i Ovanåker. Så är det. Det är här man borde tända ljus under Allhelgonahelgen. Men också det här har blivit andras sen dess. Rotlös.

Karin plockar mossa till julen och allt det hon behöver för tavlor under vintern. Hon har hittat tillbaks till sin väg och sin glädje också. Fyller också mig med glädje. Jag vill att alla skall hitta dit. För mig har det ju alltid varit så enkelt. Jag har aldrig klarat av att kompromissa bort det jag älskat. Det som gör mig till den värdelöse jag är, fast en lycklig värdelösing. Kanske har det också ett värde. Eller inte, vad spelar det egentligen för roll.

Så vi åker hemåt. En slags rot det också. En liten en. En som ändå påminner en om vem man är.  Det är liksom skönt att leva, man måste alltid försöka komma ihåg det.

En sådan där härlig lördag. Ingen brådska på morgonen. Lutherpåaxelfri och sen ner och låtsasjobba. En halv dag att angripa lite “attgöra” listor på, ja, jag kokade iof ned den till en igår och den blev tre tätskrivna a4 sidor, och det finns mycket mer som jag inte kommit på än som också måste tecknas ner och helst prioriteras på de där listorna. Jag fattade aldrig ens som ung hur folk bara kunde sitta och spela kort för att få tiden att gå. Mitt liv har aldrig varit så. Det har alltid funnits en massa jag velat göra och realisera och sätter jag mig ner och tittar på molnen så dyker det ofelbart upp fler saker.

En gång trodde jag faktiskt att det var bra att vara en sådan där människa men det här senaste året har ja ju lärt mig att det inte är så. Man skall vara tråkig och seriös och tro på metoderna samtidigt som han hyllar dem som inte gör det, men bara om de tagit sig igenom missundsamhetsväggarna och hamnat på toppen. Men det där är ändå bara vad andra tycker. Jag tycker själv ändå, har alltid gjort och det är jag stolt över. Fårskocken kan få springa runt där ute på fälten bland tidsfördriven på sin väg mot kista och förbränningsugnen.

Min absolut sämsta egenskap, och tro mig har har många, är att jag inte orkar med idioter. Förstår man inte vad jag pratar om så ignorerar jag personen. Så skall man naturligtvis inte vara. Det är äckligt snobberi. Vill man får fram sina idéer och tankar och vill att de skall förstås av andra så skall man vara pedagogisk, ihärdig och lugn. Men jag klarar inte av det helt enkelt. Blir galen (läs gärna, galnare) om jag skall försöka och kan inte förstå varför jag skall slösa en endaste sekund extra på någon som på sin höjd ändå bara kommer att ana, aldrig förstå. Det värsta är att just på det där området orkar jag inte ens tänka på att försöka bättra mig. Då får det hellre vara.

Men nu har jag tamefan inte tid med det här. Ha en skön lördag kära läsare och gör något riktigt jäkla roligt som du alltid drömt om att göra. Det tänker jag göra. Gör det varje simpel dag faktiskt.

Det har sin nackdelar att bo bredvid dragspelaren ibland. Han känner ju “alla” och i sommartid och i älgjakttid så ska “alla” hälsa på, och hälsar de på så skall det hälsas på i min studio också. Som idag när skäggig, dragspelare i Hep Stars, ja, det var väl sånt där omoget keyboard på den tiden, ramlar in mitt under min dammsugning. Vill se studio och lyssna säger dragspelaren, inte den skäggige. Alltså den skäggige vill tydligen också lyssna men säger inte det. De får det, lyssnar, säger hej och går. Själv fortsätter jag med dammsugningen denna fredag den fjärde i oktober.

Jodå det var hönornas fel. Ett solklart fall av skuld förelåg där och hela hönssläktet fick ta på sig ansvaret, varenda en av de lömska kacklande, fjäderklädda fåglarna var skyldiga, vi två var helt utan ansvar och bara brickor i deras lömska spel.

Hägernäs, Täby utan för Stockholm. Vi bodde hundra meter från vattnet, inte långt från flygflottiljen som nu delvis var dramatens kostymförråd. Lidingön där på andra sidan. Viggbyholm och finare folk att vandra bland. Jadå en smal skogsväg skiljde Viggbyholms villaidyl från våra hyreskaserner och i den meningen bodde vi på fel sida, men trotts det närmare vattnet. Även villaidyllen hade sina gränser, de stora husen nere vid vattnet vid småbåtshamnen var inte desamma som mexitegelvillorna nära oss, och inte heller de gamla husen där uppe där Lill Lindfors kokade sitt kaffe och där avdelningsdirektörerna bodde  kom någonsin nära underchefernas och uppkomlingarnas små villor här vid oss.

Jag jobbade mycket. Var sällan hemma under veckorna. Karin fick leva sitt eget liv då där ute. Försökte klara mig och jobba ifrån så att helgerna blev lediga. Lyckades för det mesta. I början hade vi ingen bil. Man behövde väl inte det alls egentligen med Roslagsbanan på promenadavstånd men vi köpte i alla fall till slut en bil. Gul, Daf, fast Volvo. Remdrift som på en skoter. Men ganska billig. Puttrade på. Nu var det lättare att ta sig ut i Nordlandet, Vaxholm och den sköna värld som finns här. Jag lovar, det finns inte en väg vi testat här i området.

Men det var alltså här någonstans som hönsgården fanns också. Som bara en dag dök upp med alla sina höns. Som vi var tvungen att åka förbi och stanna vid så fort vi fick chansen alla gånger vi kom där i krokarna. Ägarna undrade säkert vad vi var för galningar. Men för rädda eller finkänsliga för att be oss dra åt helvete. Snart var vi helt förtappade. Tidningen Land började dyka upp med posten. Vi började titta på hus i Värmland och Jämtland. Vi var till och med runt och letade i Värmland efter “just det där huset”. Allt det där som slutade med ett hus här upp i skogen. Det som skulle bli sommarstuga men efter tre månader blev permanent boende för att Karin fick jobb där inga jobb gick att få. Jodå jag var kvar där i Täby det första året. Pratade med Karin här upp som såg älgar och rävar och… ja en jäkla massa… man började prata om björnar också, exotiska då… ett år senare satt jag här själv.

Men det var alltså hönsens fel. Nu flyttade släktet in här också hos oss. Tog över en del av ladugården. Vi hämtade kycklingar av olika sorter tidiga mornar på tågstationen i Bollnäs som skickats i papplådor från Småland. Alla möjliga sorter blev det och ännu fler när en annan inflyttad här uppe gav oss sina när han flyttade tillbaks till Stockholm. Lördagar när man bytte strö åt dem. Lyckliga hönor pickande i ren halm efteråt. Hönor som var och en hade sin egen karaktär. De som varit “hönor” förut blev nu till individer. Var och en med sitt sätt och sina särdrag. Deras hypnotiskt lyckliga badande i sanden en varm sommardag. Hon som värpte ett ägg i Karins famn. Den kokta spagettin dom fick på julafton när “de andra” fick en skål gröt. De for omkring som galningar med sina “spagettimaskar”. De goda äggen som räckte till lantbrevbäraren och en massa andra också. Volmar den galne tuppen som jagade Karin och som satte sig med klor och sporrar på mitt ben så att jag fick sparka iväg honom så att han flög in i en väg men tre sekunder var tillbaks igen i samma grepp med klor och sporrar tills han till slut fick lite respekt för mig den inkräktande “tuppen”. Vänner blev vi aldrig. Det handlade bara om maktbalans.

Att få egna kycklinagr är såklart stort. Att ha en höna som går omkring på gården med sina kycklingar en allt igenom romantisk bild. Vi skaffade gäss. Abbe och Greta. Abbe en beskyddande. Bet när han fick chansen. Bet hårt. Jagade tanter som gick förbi på vägen  så att de springande skyndade sig förbi och helt slutade gå där till slut. Aldrig har jag sett gamla tanter springa så fort. Men aldrig var det någon som blev sur.

Huset vi köpte hade välkomnat oss med en kallsvettig natt. Vi kände det tydligt både Karin och jag. Det gick helt enkelt inte att sova första natten. Någon såg och bevakade oss. Ni vet den där känslan man har när någon studerar en på avstånd. Jag kunde nästan inte, eller snarare vågade nästan inte sluta ögonen, för så tydlig var den där känslan. Men efter den första natten så var den borta. Allt var tryggt och gott i det gamla huset. Vi hade tydligen blivit accepterade.

Men så tog räven alla hönsen. Två attacker. Första dan lämnade han tre eller kanske var det fyra, en tilltuffsad Volmar som säkert gett räven en match en av dem. Nästa dag tog han dem med, Volmar också.

Vi har längtat efter höns ända sedan dess. Men det har liksom inte fungerat. Ingen av oss har något emot rävar. De beter sig som rävar gör precis som också vargar gör det vargar gör och människor, den grymmaste av dem alla, gör som människor gör. Vi hade helt enkelt inte varit tillräckligt smarta när vi gjort våra byggnationer och säkerhetsanordningar. Räven hade överlistat oss. Tagit för sig av enkelt fångat överflöd. Som människor och buffel i Nordamerika. Det går inte att hejda sig ens för rävar när oändliga överflöd finns där framför en. Men ledsna blev vi såklart. Det var vänner som dog där och som vi inte lyckats skydda. Ja, kanske inte Volmar då. Han var mest en översittare. Men en bra tupp, inget annat skall sägas ens om honom.

Huset såldes på exekutiv auktion när vi miste allt och jag satte firman, en annan dröm, i konkurs. Också hus är spelbrickor i ekonomiskt risktagande som företagare. Det finns inget att samla bitterhet ifrån i det. Jag tänker alltid på det där när oförstående politiker snärjer in företagare i nya regler. Själva skulle de aldrig ta riskerna och är därför oförstående till varför någon måste få behålla pengar för vidare investeringar och som ett incitament att ta de där riskerna utan att behöva mygla och köra med falskspel. Men de förstår såklart aldrig det där och det blev som det blev. Under en kort stund kunde vi ha dragit härifrån då. Men det stora gula huset på kullen som igen ville ha skulle bli vårt öde och hålla oss kvar. Man skulle kunna förbanna dom dagarna men jag har valt att inte lägga energi på ånger. Lever istället.

Höns har det inte blivit igen sen dess, men nästa sommar så temefan skall det byggas en hönsgård igen. En hönsgård som ingen räv i hela världen kan ta sig in i. Bevakad med elektroniska system som inte skall stå stjärnornas krig efter. Och nästa julaftonseftermiddag skall jag gå ut med en kastrull nykokt spagetti till kära hönsindivider igen och känna en äkta sann glädje där i hjärtat när de far runt som sinnebilden av yra höns där i hönshuset, var och en med en varsin spagettimask i näbben stolt kacklande och rusande runt. Jag lovar man ler brett när man ser det där och det bränner av gott i ens hjärta. Till sommaren efter, en morgon när jag vaknat till en tupp som gal, skall vi baka den gulaste sockerkaka som bara hemägg kan ge och äta den till fågelkvitter (och stillsamt hönskackel) på en kulle ute i skogen här ute i ingenstans. Hemma kommer det aldrig bli. Edsbyn var det, är det inte längre. Hemma finns inte längre. Men det är här min hatt ligger just nu och det får vara gott nog just nu.

Hon vrålade så högt hon kunde. Mitt på södra torget eller kanske var det ändå kanske på norra torget som hon stod och vrålade. Det där med norr och söder var ju ändå bara referenser till oväsentligheter i sammanhanget. Hon skrek ut allt det som fanns där inne i den lila ljushåriga människan. För människa var hon. Först det och sen kvinna och ut ur den kvinnan skulle allt det där som fanns i en kropp som förr varit hennes egen och bara hennes egen, men som nu svårligen skändats av någon annan. Den som tagits, snattats som om den vore en ägodel tillskansad sig, ägd, fast den inte kunde ägas, och sen blivit ratad och  bortkastad som ett dumlekolapapper.

Människor tittade nyfiket på såklart. Det är inte varje dag som en kvinna står och skriker med full kraft på ett torg och utan att för en sekund upphöra att publikt skrika ut sin smärta där i staden. Men man har annat att göra så de som behövde, åkte iväg med sina bilar och gjorde det man skulle och måste. Nyfiket tittandes javisst, men de åkte, glömde och lämnade. Ville inte bli inblandade i det där skrikandet, det som gjorde ont också hos dem. De som måste med bussen klev på den och åkte iväg. Flydde men tittade storögt på henne, som stod där skrek, genom bussens fönster. Ordningsmännen, de som varit det ända sen första klass i skolan, ringde såklart polisen innan de gick in på banken och uträttade ordningsmäns ärenden nöjda med sig själva och sin insatts som alltid.

Polis kom och tog hand om den skrikande kvinnan. Hon som fortfarande skrek när man med våld tvingade in henne i baksätet på polisbilen. Låsta dörrar i ett ensamt alldeles för många gånger nedspytt baksäte. “Håll käften fitta?” från en av poliserna i framsätet innan bilen åkte iväg och människorna med sina vanliga liv kunde återuppta just de där liven.

Inledande förhör går inte hålla med en kvinna som hela tiden skriker, så transport till psykakut med manlig poliseskort. En doktor, en sjuksköterska, en spruta och sen lugn. Efter några veckor en tyst kvinna på en öppen avdelning som inte säger ett ord och inte möter en endaste människas blick. Ögon som inte längre ser utan bara finns där som oseende blå nästan uttorkade brunnar i en ung kvinnas ansikte. Ingen vet vad som hände. Inget vet vem hon är eller vad hon heter. Utredningen som varade en halv dag ger inga resultat och läggs ner innan samma dag är slut. Övergreppsundersökningen glömde man bort att göra när kvinnan skjutsades till psykakuten. Hon får heta “Anna” för att alla skall ha ett namn.

När en manlig vårdare duschat “Anna” så immar hela duschrummet igen. Han öppnar fönstret för att få ut lite av fukten och hämtar en handduk. “Anna” som bara suttit still, inte sagt något under flera år, aldrig varit kontaktbar, kastar sig ut från sjunde våningen och faller mot asfalt innan vårdaren ens hinner vända sig om. Hon begravs utan sten och utan minnesplatta på en kyrkogård som ingen vet om den egentligen är också hennes. Ingen vet vem hon var eller vad som hände och kommer aldrig att få veta det. Så kan det vara och är i världen på riktigt.