Categories
Betraktelser & Berättelse

Besatthet och glädje

IMG_20131011_080606

Jag hör redan innan jag kliver upp ur en varm skön säng att det är en kall morgon. Hundarna i dalen där utanför klagar eller också är skällandet bara ett sätt för dom att hålla värmen. Katter står ut, låter inte lika mycket, det är därför jag känner mig närmare dem.

Frukost, duscha, te och så ner för de… ja hur många trappsteg är det nu ner hit till kontoret? Tänk att jag inte vet det fast än jag måste ha gått dem upp och ner tusentals gånger. Dom är såna där som man tar för givna, inte ser, lite som en själv. Men onekligen fyller de sin funktion. Skall räkna dom när jag går upp på lunchen. Som en respekt för trappsteg som varje dag gör sitt jobb i en gammal gul skolbyggnad på en kulle mitt i skogen.

Det är alltid lustfyllt att knappa in koden och öppna dörren hit in på kontoret. Så har det alltid varit till och med som låtsasjobbare. Jag ler ofta för mig själv när jag stiger in här. Jag är hemma i de här lokalerna och jag gör det jag skall göra. Så känns det. Det finns en lycka i att välja sin egen väg fast än andra kanske inte ser något värde i den. Men det gör liksom inget. Man vet att man har rätt och man vet att vägen är den rätta när man mår bra av att gå den.

Man skulle väl kunna tänka misslyckande redan när man kommer innanför dörren om man vill. Där står mixerbordet. Men det blir såklart aldrig så för mig. Musiken och skrivandet är bara glädje utan framgångslängtan. I de sakerna gör jag bara, inget mer. Där har jag nått hela vägen fram till lugnet. Vill varken till höger, vänster, uppåt eller neråt.  I programmerandet och företagandet behöver jag nog lite framgång också. Vill ha det. Behöver det, harinte nått fram. Där har det varit motigt i så många år. fast motigt är fel ord egentligen, för också där älskar jag nästan varje minut. För mycket egentligen. Besatthet är aldrig bra men när det gäller mig ett måste. Det eller inget.

Innan jag går ner så står jag några minuter och tittar ut genom fönstret mot öster. Hela världen är orange där eftersom det är där det gamla lönnen står. Änn har inte solen gått upp och gjort allt det här glödande men snart så får de färgade bladen hjälp att ta ett farväl av sköna sommardagar. För det är just det det är. Ett färgsprakande tack och farväl till sommar och sol. I mitten av oktober kommer ofta den första snön här uppe på höjderna. Bara dagar kvar nu. Lägger sig sällan som den första nästan aldrig gör. Den snön kommer allhelgonahelgen.  Då brukar den lägga sig och stanna där. Då när jag räknar in levda år, fyller år, det man inte tar så allvarligt i den här åldern.  Men det är inte konstigt att man blivit en dyster och tråkig jävel när man är född i sådana tider.

Det är fredag. Härligt med helg som varandes en av de arbetande. Försökte hålla igång rutinerna också med låtsasarbete som arbetslös. Fungerande ganska bra. Man går in i något lugnare under helgen, men jag måste alltid tvinga mig att inte jobba då också. Att försöka göra något annat. Försöka betvinga besattheten och inse att inget ändå aldrig kommer att bli klart. “klart”, ett ord som har positiva vibbar. För det kreativa släktet är det samtidigt en demon. Deadlines och ork och sunt förnuft gör att man måste säga “klart” om sådant som man inte egentligen tycker är “klart”. Men sanningen är såklart att något fullständigt “klart” inte finns. Ju mer du är inne i det desto mer ofärdigheter kommer du att se. Det är lite som kunskap och sanning. Desto mer man kan och vet desto mer vet man att man inte kan och vet. En paradox som de som tror de vet allt aldrig förstår. Det är inbyggt. Logiskt.

Fredag betyder också sökade efter fredagsfilm efter att man ätit gott och för mycket. Vi har lyckats rätt bra med det nu några veckor. Tackar Netflix och ickeamerkanska filmer för det. Utan en bra film så somnar jag ofelbart. Med bra film också ibland. Men fredagskvällarna har jag alltid haft som frizoner. Hur än stressigt det varit genom åren så har jag hållit fredagen ledig, om det överhuvudtaget har varit möjligt. Mina arbetsdagar (japp låtsasarbetsdagar också) blir oftast sexton timmar. Fram mot helgen samlar man på sig sömnskuld. Alla skulder skall betalas tillbaks. Det är det fredagskvällar och lördagsmorgnar är till för. Nu vet ni det.

Trevlig helg på er vänner!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Förändrad självkänsla!

När man är F-skattandes och momsregistrerad så är man väl riktig företagare igen rent tekniskt hur det än ser ut med kontobehållningen på företagskontot. Så känns det i alla fall. Jag är “företagare” inte “arbetslös” och det är en jävla skillnad för den egna självkänslan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Portugal, Spanien och Gibraltar.

Om två veckor ganska precis så skall jag ställa mig på den ena av ”Herakles stoder” och titta över sundet efter den andra, Abyla vid Ceuta på afrikanska kusten. Där skall jag sjunga så att det ekar över hela Andalusien och över havet till norr Afrika. Efter det tror jag att vintern skall gå att överleva också för en o-cool gubbe som mig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Om “Kurt” min tama fluga och om lite ditt och datt.

images

Jag är trött som en hundvalp när jag sitter här med en stor kopp te. Oftast är jag inte sådär morgontrött men stupade lika trött i säng en kvart över tolv också och det blev inte många kapitel lästa innan jag somnade tungt. Virus som vill stöka till det i kroppen gissar jag och försöker stå ut och höja sinnet vilket jag hoppas tekoppen hjälper mig med.

Rådjuren ger sig på plommonträdet här utanför. Dom vill gärna ge sig på det där som är svagt och annorlunda, alltså inte helt olika människor. I sin gärning ligger dom nära ett Runar straff. I allt annat är vi vänner. Försöker ett tag till med att skydda och vara smartare, sen får vi se. Inga björnar i trädgården som gillar äpplen ännu i alla fall. Inte ens älgar. Rådjuren spar äpplena tills snön kommer. Vet att det kommer bistrare tider och då är det lyx för rådjur när man får sparka fram ett äpple som en mumsbit att fylla upp magen med  från där under snön.

Plommonträdet satte vi som ett minne efter två kära fastrar till mig. Lilly & Anna. Ja dom blev liksom fastrar till Karin också. Lika mycket hennes. Gillad henne. De bodde båda två i Täby och var liksom alltid “lilly&anna” inte två separata personer. Anna dog som den siste för några år sedan. Anna & Lilly har betytt mycket och jag tror att just min kärlek till läsande kommer från just dem. Hemma fanns det inga böcker, men från Täby kom det då och då en bok som la grunden till ett livslångt läsande. Själva hade de inga barn. Levde ensamma och Lilly som var den näst äldsta i syskonskaran fick tidigt axla ett tungt ansvar när deras mamma dog. Ett ansvar hon vidhöll till sitt sista andetaget.

När vi städade ur deras lägenhet lärde jag mig att man inte skall samla på sig så mycket skit i livet. Men vi gör ju det i alla fall vi människor. Dom med, det var mycket saker att frakta bort och kasta där i deras trea. Det är förresten också bara tack vara dom som jag nu har en studio.  Hur skulle jag haft råd med det annars? Men jag vet att de skulle gillat att jag la en del pengar på det. Musik var alltid väldigt viktigt för dem och kanske ännu mer så för den yngste brodern Gösta som spelade dragspel (vad annars?) och kamperade ihop med Sid Jansson, Jejja Sundström och gänget på visbåten Storken. Men han höll på med allt annat också. Hade en karusell på Skansen under många år. Synd att den inte blev kvar. Jag hade blivit en utmärkt karusellskötare och skulle ge unga förälskade par fribiljett på min ärvda karusell bara för att få se på den passionerade kärleken leva.

Genom Lilly & Anna har jag två dragspel här. Skamligt nedpackade i sina lådor. Vackra som dragspel är.  Jag köpte en bok för att lära mig spela på dem. Att kunna åtminstone en låt men har inte knäckt knapparnas mysterium ännu. Klaviaturmodellen hade nog varit enklare. Det finns så mycket annat också att lära och förstå. Men en dag skall jag lära mig. Citran, autoharpan (elektrisk), en gitarr (eller kanske två) är annat som ligger här och minner om fastrar och farbröder som jag för musik vidare in i framtiden ifrån. Värt noll kronor för alla utom mig.

Dom kom ju från Orsa alla de där barnen och min far eftersom farmor föddes där och återvände dit när Nestor (farfar) drog till Stockholm och lämnade dem. Hon fick klara sig bäst hon kunde min farmor. Sålde och styckade kött från en kärra som hon drog genom samhället. Var nog en stark kvinna och jag vet att hon längtade tillbaks till Stockholm i allt. Hade nog flyttat tillbaks dit igen om hon inte blivit sjuk. Ja hon kom ju dit igen men till Radiumhemmet och det var kanske inte vad hon tänkte sig.

Orsa och Slättberg betyder såklart något fortfarande. Jag åker alltid förbi där när jag är i krokarna. Men också det och det som finns där är andras nu. Rötter uppdragna igen. Men det är att hålla historierna levande från förr som är min lott och mitt kapital, inte att äga mark och byggnader. Om jag måste välja så väljer jag alltid minnen före ägande och om ägandet drar mig bakåt i tiden har jag inga problem med att göra mig av med det för jag måste helt enkelt gå framåt. Som stadsplanerare skulle jag bli hatad. Jag skulle riva för mycket skulle alla tycka. Försent har jag också insett att man nog skulle sparat en liten plätt mark där på Slättberg i Orsa. En liten en som en länk till det som var förr. Men farmor hade såklart varit emot, tyckt att jag skulle dra till Stockholm jag också. Åkt mot livet och rörelsen och det som går framåt.  Hon verkade inte romantisk på det viset min käre farmor Anna, som jag aldrig fick träffa närmare än som minnet vid en gravsten. Jag ofta tände ljus där de året jag jobbade i Mora. Nu är också gravstenen borta. Platsen behövs av andra döda. Men ingen är glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever. Ihågkomna för vad de var och sin gärning. Bara vanligt folk som gjorde så gott de kunde.

Kurt min tama fluga flyger omkring här runt skrivbordet. Yster av att få sällskap igen efter en lång, lång natt. Vi är båda överens om att Higgs partikel förtjänade Nobelpriset i fysik i år men att den nog inte skulle hetat “Higgs” egentligen,  men Amerikansk press kan påverka även vika som blir odödliga i namnet. Skulle väl tagit med lite sockerlösning till Kurt, eller kanske  en whisky. Han ger inga klar besked på vad han önskar. Får kanske bli båda eller lite cappuccinoskum senare. Sen kan vi ägna resten av dan åt konsten… nej visst jag… måste ju jobba på riktigt liksom. Bäst jag sätter igång med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En cappuccinopaus för freden

8596892-origpic-64695c

En liten cappuccinopaus för freden. Japp man får ta det ibland. Egentligen är det den andra idag plus en “riktig” kaffe och det klarar jag inte riktigt av men måste försöka hålla koncentrationen uppe så det må får bli lite stirrigt och darrigt.

Det gamla ålderdomshemmet Brattberga här bredvid rivs just för tillfället så det dånar och brakar mest hela dagarna. Man får kontra med musik helt enkelt och det fungerar ganska bra. Skall bli skönt när det där är borta. Det har varit en anskrämlig byggnad de senaste åren. Kör lite Veronica Maggio för att inte alltid vara kärringen mot strömmen liksom. Det fungerar också som rivningsdämparmusik. Det vet säkert inte Veronica om.

Det är jag och en av katterna som sitter här på kontoret. Hon som heter Kattis och som ger sig av på våren när det börjar bli varmt och kommer in igen ungefär den här tiden. Hennes mamma är förresten likadan. De har ett blod i sig som tydligen kräver maximal frihet och rörlighet, en frihet som bara vintern kan betvinga. Jodå vi ser dem ibland under den varma säsongen också men det är långt mellan gångerna även om vi misstänker att de är in ibland och äter på nätterna. Klarar sig själva annars. Katter är sådär och man får liksom acceptera att de är som de är. Men det är ju det man gillar hos dem också. Det finns inte det där lismande inställsamma hos dem utan bara stolthet och medvetenhet om ett eget värde.

Jag har en husfluga här också som Brittsommaren har väckt till liv. Den är synnerligen livlig här på kontoret och kan på flugors vis irritera ganska rejält. Men den får flyga runt här. Det kan jag leva med. Döpt den till Kurt. Går att prata med. Snart kommer man att längta till och med efter flugorna.

Följaktligen är det inte så ensamt på kontoret som det brukar vara. Vi är liksom ett helt gäng som inte låtsasjobbar längre. Behöver väl i egentlig mening inte bli fler om man räknar in lärare och kvarsittande elever som också vistas i lokalerna. Då blir det trångt också på +200 m2

‘䨨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Det sista är Kattis meddelande till världen inknappat med tassar på tangentbord. Fri tolkningsrätt ges till läsaren.

Talgoxarna pickar frenetiskt på fönsterrutorna. Det skall fyllas mat tycker dom, så på torsdag tänker jag ge efter. Fågelmatandet tillhör också det vinterns nöjen.

Nä nu börjar det bara bli skum kvar i cappuccinokoppen så då är det väl dag att försöka göra lite nytta igen. Vi hörs kanske igen. Vem vet!

Fred!

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ännu en pusselbit

IMG_20131008_090319

Det är Karin som har TV’n på och får höra om Rotemansarkivet i Stockholm som fördes fram till 1926. Nu finns det på nätet, hur förträffligt som helst. Jag har både farmor och farfar där i Stockholm då så kanske kan man hitta ännu en pusselbit som fattas i släktpusslet.

Så jag matar in Anna Hedman, Född 1884-08-05, Från Orsa, och där är hon. Hennes Stockholmsliv.

1903 kommer hon dit. Nitton år. Måste ha varit spännande att komma till en storstad så ung. Hon bosätter sig på Åsögatan 28 alldeles bredvid Magnus Ladulås gata. Där har man ju sprungit själv så många gånger. Hon jobbar som bodbiträde. Det visste jag inte. Bor 1905 på Åsögatan 30 och senare inneboende hos en familj på Bengt Ekehjelmsgatan 5. Här måste hon vara med barn. Därav kanske också flyttningarna. Kunde man jobba kvar i boden som ensamstående gravid kvinna?. Bodbiträde förresten? Visst var han slaktare fadern till Holger? Finns det en koppling där?

Sen 1906 när Holger Axel Hedman är född så bor hon inneboende hos några andra på Krukmakaregatan 10. Gör det ända fram till 1911. Står som bodbiträde här också men också som byggeriarbetare. Holger träffade jag aldrig. Han växte visst upp hos sin pappa senare. Sen Timmermansgatan 20, Krukmakaregatan 4, fortfarande som bryggeriarbetare. Lilly min faster föds 1915 så under de här åren måste hon ha träffat Nestor min farfar. Men Holger är alltså nio år när Lilly föds. Det hade jag inte koll på. 1918 flyttar dom upp till Garpenberg och stället min farfarsfar köpt. Nu har barnaskaran utökats med Lill-Anna och Kalle.

Anna kommer inte tillbaks till Stockholm förrän under mitten av trettiotalet. Nu är det besök på Radiumhemmet för strålbehandling mot livmoderscancern, den som tar hennes liv 1938.  Farsan är sexton år då. När han var bara några månader så stack Nestor tillbaks till Stockholm. Lämnade Anna och alla barnen och bara drog iväg. Det måste ha satt spår i min far. Vi pratade mycket om det där de sista åren när vi kom varandra nära men hur han innerst inne kände det fick jag såklart aldrig reda på.

Jag hittar Nestor också såklart. Olof Nestor Nilsson, född 1886-02-26. Han dyker upp först 1916. Då på Krukmakargatan 4. Det stämmer ju bra. Men jag vet att han flyttade dit 1904. Han står som Chaufför och det stämmer ju det också. Han sitter ju där stolt i T-Forden på kortet. Kanske var det under de här åren det togs. Bilen byggdes mellan 1908-1927.

Hittar honom också när han han kommer tillbaks 1922. Fortfarande Chaufför. Ensamstående nu. Utförsresan har börjat.

Allt det här sätter fart på min fantasi. Jag vill liksom fylla i alla luckorna men ändå hitta så mycket information som det går först. Rötter är vad det handlar om. Tittar på kortet där Nestor sitter så stolt i T-Forden. Det är såklart inte ens för hans skull som det där kortet togs, han var bara chaufför. Men på något sätt kom han över en bild som bevarades ända fram till nu och för att tittas på av ett barnbarn som aldrig kände honom. Han dog när jag var två. Han var aldrig ens far till min far. Dom träffades bara kort stund en enda gång. Men både hans och farmors öde är mig nära. Triggar min fantasi.

Nöjd för den här gången då. Några pusselbitar till på plats som ger kopplingar och ankare bakåt i tiden. Håller i mig som den luftballong jag är så att jag inte svävar iväg helt okontrollerat ut i rymden. Egentligen är jag mer intresserad av att titta framåt. Som jag vet att Nestor och Anna och alla barnen också var. Vi har alltid gillat och omfamnat det nya i mina släkt. Det är mitt arv och det jag förvaltar.