Category: Betraktelser & Berättelse

Jag vaknar upp i ett slott helt i silver. Den girigaste kung och multimiljardär skulle gnissla tänder i avundsjuka om hon/han såg det jag ser. Men allt det här är gratis. Fritt som ett glas öl. Kan inte köpas för pengar. Ses bara av befriade sinnen. En torsdag som alla andra för de trötta.

Det är såklart nattens dimma om satt sig på träden. Klätt dem i silver från topp till tå. Gjort samma sak med varje grässtrå, varje barr och varje kvarvarande blad på en nästan kal kvist på lönnen. Solen orkar inte riktigt igenom ännu, men hade den gjort det så hade det här blivit för mycket. Det skulle vara för vackert och bräckliga sinnen hos oss dödliga skulle näppeligen klara av att se något sådant. De troende skulle darrande falla till marken med sänkta huvuden, säkra på att hon/han/det/gud kommit till jorden för att fälla domar. Varför annars denna prakt? Ovetande som de är om att han/det/hon/gud alltid sitter där på en trädgren och fnissande tar del av våra vedermödor och kärleksförsök utan minsta önskan att döma.

Själv tar jag bara in alltihop med alla mina sinnen och är tacksam för en ny morgon. En ny härlig morgon fast det bara är en helt vanlig torsdag, fast än bankkontot är nästan lika tomt som förut, fast än jag bara är en o-cool gubbe från Los värd nästan noll. En gubbe som alltså knappast är värdig en gåva som denna silvermorgon.  Jag vet att rockstjärnor, multimiljardärer, drottningar, kungar och presidenter är avundsjuka på min förmågan att ta in detta. Att kunna vara nöjd just i det som för dom är så litet, nästan ingenting och osynligt. Men det är bara dom som inte förstått. Det vet jag. Det vet dom. I det kan jag starta min nya dag. En bra dag tror jag bestämt. En dag med löften.

Dimma och tre grader kallt ute. På kontoret varmt. Det är riktigt gott att sitta här inne. Bytte lysrör i helgen så det är rena ljusterapin att sitta här. Kontrasterna med det svarta, kalla, dimmiga utanför fönstret blir såklart stora. Men kontraster är bra. De ger perspektiv och manar fram förnöjsamhet.

Har bytt kompilator för ett projekt ikväll. Lite traumatiskt till att börja med eftersom felen blir så många, men nu efter några timmar en ren kompilering. Man får försöka vara kall och systematisk fram till den punkten. Verkar i alla fall som den nya kompilatorn har sparat nästan 40% kodutrymme. Ger möjligheter att lägga till nya roliga saker. Det är bra. Imorgon testa. En ren kompilering betyder inte att det också faktiskt fungerar. Vi får se, annars leta tills det fungerar. Mitt jobb och jag älskar det!

Torsdag imorgon. Fattar inte riktigt vart den här veckan har tagit vägen. Tid är verkligen inte något som är linjärt. Den är ryckig som en… ja vadå. En Parkinsondrabbad!? Ja, jag vet inte. Tiden går i alla fall olika fort. Snabbast när man har kul och gör sådant man gillar.

En bra dag alltså. Tänker ge mig för idag. Trött nu när jag släpper koncentration och börjar tänka på annat. Skulle nog iof kunna fortsätta några timmar till men vet ju att en sådan här naturlig paus är bästa stället att bryta på. När man ligger på plus och har positiva känslor i kroppen. Dom som spiller över till dagen efter. Om man nu vaknar till en torsdag. Sånt vet man inte. Det man vet är att isåfall var jag i alla fall lycklig hela vägen till slutet. Inte illa det heller om man funderar över det. Men man hoppas ju såklart på en torsdag och fredag den här veckan också. Vem skall annars somna in på fredagskvällen där på soffan när veckan är slut. En uppgift man fått sig tilldelad. Att vara snarkande o-cool gubbe där i soffan på fredagskvällarna. En uppgift jag tar på största allvar. Speciellt nu när min julwhisky väntan har börjat. Alltså ingen virre fram till kvällen före julafton. Heligt! Lovar ett julwhiskyn smakar gott efter det!

Godnatt med er!

Trött som som den o-coole gubbe jag är. Det kan inte hjälpas. Har vaga minnen av att det var vid den här tiden som kreativitetsmaximum låg en gång i tiden och att det bara sakta avtog fram mot tretiden och att det ändå gick att hoppa upp klockan åtta pigg och sugen på nya utmaningar nästa dag. Nu är klockan alltså inte ens elva än och jag håller på att trilla av stolen. Näpp, blåsa ut ljuset, fylla lite pellets och traska upp till halvtaskig bok men skön säng det låter som en helt utmärkt ide. Skiter väl jag i säger du! Fattar väl jag med! Godnatt på dig ändå då surpuppa!

Min fru stänger dörren försiktigt, hon vill inte väcka mig. Klockan är en bit före sju och hon skall till jobbet. Själv ligger jag i sängen. En katt på varje sida. Det kunde inte vara mer orättvist. Att jag en stund senare skall gå ner för trapporna till kontoret och göra det jag älskar mest av allt, ja rent av le lite för mig själv när jag öppnar dörren, gör det inte mer rättvist. Men det finns såklart inget annat sätt och rollerna har varit ombytta. Man jobbar på.

Fåglarna äter intensivt i fågelautomaten när jag början dan och tänder mitt ljus nere på kontoret. Vi är vänner, elden, fåglarna och jag. En fångad, kontrollerad eld och vrålande dinosaurier i evolverade kroppar och en liten obetydlig människa som kom med sist i gänget men blev accepterad av de andra två för att jag föder dem. Tillsammans är vi styrka. Den lilla lågan i en överbliven ljustump från förra julen lugnar mitt sinne och fåglarna där utanför gör mig mindre ensam. Jodå, jag trivs ensam. Måste rent ut av oftast vara det för att kunna vandra på, men livet måste också finnas där. Alltid och nära. Datorerna och de elektroniska kretsarna räcker inte. De är bara dökött. Där är bara processerna intressanta. Man måste lära sig det. Inte heller där har det materiella något värde. Det är alltid i det kreativa värdena ligger.

Tjock dimma utanför fönstret. I en värld som aldrig visade en blå himmel tror jag att jag skulle bli galen. Vissa skulle säkert säga galnare. Men en sådan här dag när man bara har för avsikt att arbeta och dyka ner i algoritmerna kan det såklart göra detsamma. Det är de dagar man kommer upp och ut ur de koncentrerade som man behöver se det vackra. Det som lättar upp i själen. Inte heller där får man glömma som teknokrat vad som egentligen är viktigt. Man behöver båda sidorna. Man får betalt för smartheten hos en algoritm eller funktionen hos ett system men målet måste alltid vara att försöka skapa det vackra. Bara det och alltid det även om mottagaren, köparen, sällan förstår. Det gör de nästan aldrig. Det gäller dataprogram, elektronikkonstruktioner och förstukvistar levererade till beställande kunder som inte har en susning.

Men man kan såklart låtsas att havet slår mot en strand bara trettio meter längre bort där i dimman. Där borta där man inte ser men alldeles nära. Öppna fönstret och höra vågor slå mot en strand som ligger ett stenkast bort. Och javisst, visst hör man vågorna om man bara försöker lyssna alldeles lite. Då blir också dimman skön. För visst hör den hemma här vid havet. Blir sugen på att ta en promenad där längs efter stranden efter lunch. Befriad och barfota i våt kall sand med skor och strumpor i handen. Men först skall jag bara skapa något alldeles fantastiskt här inne i min värld. Först det. Alltid det först.

Försöker trassla mig ur det tilltrasslade men gissar att jag snart är intrasslad igen. Han i alla fall damma bordet däremellan och det får man anse är alltid något.

Jag har aldrig varit en sådan där snubbe som får folk att skratta. Vi är många som är sådana.  Det finns högvis av oss runt om i världen och tro mig, allihop av oss skulle egentligen vilja få folk att skratta. Men just det ligger bara inte för oss. Vi har istället fått något annat, något eftertänksamt och dystert som bara får andra att också bli mer eftertänksamma och dystra. Precis som om det skulle finnas behov av sådana som vi i en värld där det är så jävla mycket dystra händelser ändå. Men här är vi då ändå och försöker göra det bästa vi kan av den situationen.

En del av oss blir präster. På begravningar kommer vi till vår rätt. Då kan vi släppa fram gråten hos andra med bara vårt vanliga prat. Vi fungerar också bra på dop och bröllop så länge vi koncentrerar oss på vedermödorna och inte på glädjen. Turligt nog tror folk att de gråter av glädje vid dessa tillställningar men vi vet ju bättre. Mycket bättre. Nu vet ni också.

Reportrarna har en hel hög av oss i sina skaror också. Där är det ju nästan för lätt. Man behöver inte titta sig runt i världen eller sin närmaste omgivning för att hitta något man kan gråta eller bli upprörd över och alltid finns det mer än en undergångsprofet som vi kan citera. De är dessutom våra sanna jämlikar dessa domedagspredikanter så vi förstår varandra precis. Vi försöker att filtrera all det goda och lyfta allt det onda så också alla skrattande och glada sätter skrattet i vrångstrupen när de öppnar morgontidningen eller slår på nyheterna. Det finns inget man blir glad av där.

Ja sen ser du oss som den där urtråkige läraren, dit juridiska ombud, skatteexperten, finansministern och i alla de där andra yrkesgrupperna där inga ryckningar i smilbanden hos de lyssnande någonsin framkallas.

Så vad gör vi då här på jorden. Man skulle kunna tro att livet vore bättre för människorna utan oss och så skulle det nog vara om det inte var för en sak. Sympatin. Så ynkliga är vi nämligen att sympatin bara flödar över oss. Det må vara så att de snyggaste tjejerna säger att de vill ha de snyggaste killarna men egentligen och i slutändan är det vi som fångar dem. Samma sa är det med pengar och makt, det bara rasar pengar och makt åt vårt håll. Men det är klart, vi blir aldrig riktigt glada över det där. Vi är inte lagda åt det hållet. Istället gnäller vi på och gör livet surt för alla som skulle kunnat vara glada om vi inte fanns. Nu vet ni det och hur det är. Jävligt!